Thanks Andy, I LOVE your little film!

Jag målar på grottan i en av mina pågående målningar.

Igår blev måleriet en sådan där jävla kamp igen. Jag förde penseln mot duken och varje drag blev fel, fult, dumt och förjävligt. Till slut målade jag över, började om. Målade över, började om, målade över, blev arg och slängde penseln och började gråta. Då kom Mattias hem och hittade mig alldeles kladdig av färg i håret, på ansiktet, händerna var alldeles täckta av plastiga lager av torkad akrylfärg från min strid med tavlan och tårarna rann över färgen på kinderna.

Jag gav upp.

Jag ger upp.

Nu är det slut på kampen. En gång för alla.

Det är bara att erkänna. Jag mår för bra för att måla skräck just nu. Varje ont leende i mina tavlor blir falskt, varje svart blick känns tom. Varje demon känns överflödig i samlingen. Just nu kommer det inte ut någonting som känns äkta eller intressant. Så nu får demonerna ta semester. Och jag får glömma skräckkonst – i alla fall för ett tag.

Nu ska jag börja om. Liksom helt.

Imorse vaknade jag av att jag kom på en ny teknik som jag inte prövat. Och om jag skulle känna mig bekväm med den så skulle mina målningar bli så mycket bättre! Har redan börjat skissa upp en ny målning, som kommer innehålla nya element.

Mina förra nyckelord i måleriet var:

Skräck, demoner, ondska, sorg, vrede, ångest, ensamhet, hånskratt, rädsla

Mina nya nyckelord i måleriet kommer att vara:

Äckel, det okända, galenskap, glädje, lust, lekfullhet, nyfikenhet, förvirring, obalans, galet skratt, kontroll

Sitter här och känner elvatusen olika känslor inför att åka hem till Norrköping på fredag. Alltid lika märkvärdiga känslokluster när jag ska åka tillbaka. Norrköping ligger där, två timmar bort, som en mörk och diffus skuggstad av det som jag brukade kallade hemma. Där har så mycket hänt. Utspelat sig. Varit. Passerat. Där har jag mamma och pappa. Huset jag växte upp i. Mina gamla Kittyböcker. De först tavlorna jag målade. I Norrköping finns begravda minnen överallt. I varje hörn. Varje gata har någon slags betydelse för mig.

Jag packar ihop mina saker i min gamla lägenhet i Norrköping inför Stockholmsflytten i vintras.

Uppe på Bråddgatan  fikade jag ofta på Café Broadway, med tidigare älskare och vänner. På Knäppingsborgsgatan hade jag min stora genombrottsutställning My victorian Secret 2007. På Södra Promenaden blev jag ihop med en pojkvän. På Östra Promenaden gick jag och funderade på om jag orkade leva, under min depression. Nere på Trozelligatan kände jag mig som mest hemma, under mina år som gift. På Gamla Rådstugugatan hälsade jag på Anki och drack Egyptiskt kaffe. Vid Vattenfallen stod jag och grät. Hånglade. Skrattade. Under det julgransbelysta stora trädet vid Cresendo förlovade jag mig. I lusthuset i Abborreberg förlovade jag mig men an annan man några år tidigare.Varje milimeter av Norrköping är minnesfällor.

Småbåtshamnen i Lindö där jag är uppväxt.

Vid de stora vattenfallen i Industrilandskapet i Norrköping. Mitt favoritställe i stan.

Och så alla människor som jag lämnade kvar där. På både gott och ont.Vänner som jag saknar. Demoner som jag är glad att jag slipper. Och alla andra där emellan.

Jag har rest långt i mitt inre sedan jag flyttade från stan. Och rannsakat mig själv, granskat mig själv, plågsamt noga. Och kommit fram till inte så smickrande saker om mig själv. I Norrköping finns också människor som jag gjorde illa. Som jag trampade på. Och det såg jag inte då.

På mitt favoritställe – Världens Bar i Norrköping där jag hängde 2003-2009.

Café Woodstock där jag hängde under gymnasiet och åt omelett med philadelphiaost.

Jag älskade verkligen Norrköping när jag bodde där. Men nu känns staden så liten. Jag fick inte längre plats. Tränges ut. Av många skäl. Konstnärligt. Mentalt. Socialt. Själsligt.

Men jag älskade Norrköping för allt det var och allt det inte var. Jag älskade Norrköping för alla vattenfallen. För alla freaks. För kullerstenarna på Gamla Torget. För Strömsparken och alla ljus i träden om vintern. För det trygga varuhuskomplexen i city. För gula faran. För minnena från Stadsmuséet. För den vackra övergivna silon i Västgötebacken. För den märkliga gravstensstatyn mellan Åhléns och Domino. Jag älskade även Norrköping för den märkliga prissättning av varor för 8.88 kronor på Klippet.

Sover i en bil i Norrköping 2009.

Jag och Ellika på Världens Bar 2006.

Jag och ett skummande Vattenfall i Industrilandskapet

Vattenfall

Korthårig på sommarcaféet i Abborreberg 2007

Klädd för vernissage – My Victorian Secret på Grammofon i Norrköping, 2007.

Watch theese guys say “Thank You” a million times for Andy Warhol!

The Confusion by Mia Mäkilä, 2010, mixed media on paper

24 x 32 cm FOR SALE! 800 SEK

Idag tog jag ledigt från skaparschemat och koncentrerade mig helt på att skissa på nya idéer och inriktningar. Men det är svårt att komma vidare just nu. I alla fall i måleriet. När jag tecknar, tänker jag ständigt utanför lådan och testar nytt, men i måleriet är det fullt av fallgropar, väggar att stånga sig blodig på, krokben att snubbla på i tanken och det är svårt att komma loss och testa nya stilidéer och visioner. Jag fastnar hela tiden på gamla idéer och motiv som känns trygga och som jag vet att jag gör bra. Och så vill jag inte ha det. Jag vill alltid, alltid ha en framåtrörelse i mitt skapande. Aldrig stå still. Aldrig bli bekväm. Fast måste det verkligen vara så obekvämt med att våga tänka utanför lådan i måleriet? Varför ska det vara så svårt, när det är enkelt med teckningen. Ibland är saker verkligen obegripliga och bortom all logik.

Jag vill bli mer rå, våga beröra mer vågade ämnen, bli bättre på att måla strukturer, bakgrunder och inte vara så rädd att experimentera med blandteknik. Och ibland irriterar jag mig på att mina figurer numera är mer söta än otäcka. Även om jag lockas av just den kombinationen när jag tittar på andra konstnärers konst.

Vilka element i min konst tycker ni att jag ska satsa mer på? Hjälp mig ur mina tankekrokben.

: D

Det regnade tidigare idag – måste vara min lyckodag!

Sitter och väntar på tunnelbanan in till stan. Och jag känner mig KÄR i HELA VÄRLDEN idag! Hjälp!

I stan lunchade jag med Nanci, fast tiden är taskig och bara springer iväg när vi lunchar…

Just nu: äppelkaka och vaniljsås och lite mejlskrivande till gallerister. Sedan: måla!

Just nu: Sprayar jag växterna och tänker på snusk.

Vaknade ännu en gång med Alicia Keys röst i huvudet. Är pigg, trots att vi somnade sent i natt, halv tre, efter en magisk natt. Jag tar stormsteg i min sexuella resa och jag förnimmer känslor och lustar som jag aldrig trodde jag skulle få uppleva. Vår tillvaro kretsar kring njutning. Njutning i allt. Mat, mys, sex och i alla andra vardagssysslor. Allt vi gör tillsammans blir magi. Allt är enkelt. Och ingenting känns falskt och oärligt utan vi är fria att vara dem vi är i varandras sällskap.  Fria att utforska oss själva på nytt. Vad vi vill. Vad som kan lockas fram. Vem vi är under alla lager av värderingar och normer som lastas på oss utifrån under så många år.

De där mossiga värderingarna som alla människor borde spränga i småbitar och istället bygga egna som är anpassade för att man ska kunna vara sig själv utan att tränga tillbaka någonting. Ja, alla bra saker alltså.

*

Jag har tidigare känt mig som en alldeles för stor fisk i en alltför liten glasskål. Märkte inte att jag genom åren har förträngt, förtryckt, förminskat sidor hos mig själv som jag tyckte verkade pinsamma, ointressanta för omvärlden och onormala. Det är så lätt hänt. Man träffar någon, man inser att ens behov inte blir tillfredsställda, man förtränger, trycker undan och går vidare – en dimension fattigare. Man bryter upp – träffar någon annan och inser att en del sidor inte passar in i förhållandet och så börjar man förminska dem och så går man vidare – ytterligare en dimension fattigare. Och så där kan man hålla på och man märker det inte ens.

Men nu letar jag i det förträngdas källarförråd efter allt det där jag kompromissade bort från mig själv för att anpassa mig efter andra. Nu tänker jag bara simma i det stora vattnet. Aldrig mer i en glasskål.

via

Lördagsvarm i hjärtat.

Vid återvinningsstation, ser ni råttorna? Det gjorde inte jag. När jag väl gjorde det skrek jag och ställde till med en scen.

Bauhus har skumma prylar. Fast jag tycker det är en sexig butik. Väldigt Alfa-hane-hang-out.

Fan vad sexigt med en man som kan svinga en slägga!

Söndagspromenad längs kajen vid Danvikstull. Jag tyckte den här kranen såg ut som en giraff med bruten nacke, eller hur?

Gud så mycket kärlek vid kajplats 314.

Snett hus.

En öppen dörr och en massa mörker mitt i bergsknallen. Very Lost.

I’m walking the line.

Kärleksstund, lite hångel och mycket skratt.