När jag var liten var sandlådan mitt revir. Jag lekte där, den var min borg, jag hade erövrat en bit mark helt själv, utan någon annans hjälp. När jag började skolan hade jag en bit av skolgården där jag och mina kompisar brukade hålla till, där dansade vi till en bärbar bandspelare, spelade kort och brottades. Där hängde vi. Det var också en bit mark som jag erövrade. En liten spelplan för att visa världen vem jag var. Genom dansen, gemenskapen och mitt sätt att vara. Efter jag slutade gymnasiet var jag en ung kvinna och framtiden var min att erövra. Med unga och naiva kliv steg jag in i de andras spelplan. Där de vuxna redan hade förutbestämt hur jag skulle vara, klä mig och bete mig. Jag började ställa ut mina tavlor. Satsade på konsten på allvar. Jag var som en guldfisk i en skål. Jag växte och skålen krympte. Jag förstod att jag var gjord för större skålar. Mera vatten. Mäktigare sammanhang. Nu har jag förstått att världen är min att erövra. Sandlådan har jag sedan länge växt ur. Skolgården har erövrats av nya unga banditer. Jag har hela världen som mitt spelfält. Jag kan påverka. Människor. Saker och ting. Och jag har massor att säga.
Jag känner mig helt slut. Utpumpad på känslor, kraft och ork. Det har varit en intensiv början på året. Att skapa så här många collage tar ut sin rätt, kolla bara på min hemsida här hur många jag har hunnit med i år! Det har redan blivit två utställningar, flera utlandsjobb och några tidningsomslag, framtida planera och möten med press och media. och det är inte ens mars. Jag måste vila lite nu. I alla fall tills på söndag då det är vernissage på Rejmyreutställningen. Då måste jag börja om – med ny kraft och ork!
Folkets Hus i Rejmyre (fotad under vintertid, obviously)
Holiday In Hell – utställningens titeltavla.
Herregud, vad jag är stissig idag. Har druckit kaffe och fikat med pressen i Rejmyre. och jag som inte dricker kaffe. För att jag blir hyper och darrig. Men nu sitter jag här och är just hyper och darrig. Idag hängde jag utställningen på Folkets Hus i Rejmyre, i Östergötland. Vet knappt själv var det ligger men jag susade förbi Norrköping, Finspång, en massa småsamhällen och in i skogen bland alla tomtar och troll. Tänka sig att jag har mina verk i skogen, jag som aldrig skulle sätta min fot där eftersom jag har alla mina fobier och skit. Men ironiskt nog så passar de ju bra där med tanke på hur många gånger skogen har fungerat som krydda i skräckhistorier, sagor och skräckfilm. Hans och Greta, Snövit, Blair Witch Project, Hotel och en himla massa mer. Skogen har ju alltid förknippats med en laglös vild värld där det mörka och mystiska lever sida vid sida med den civiliserade och vanliga världen. Skogen var förövrigt ett näste för de utstötta och avvikande i samhället under medeltiden och renässansen. Där bodde de homosexuella, de missbildade, krymplingar, brottslingar och de som kände sig annorlunda och utstötta. Så jag kände mig ganska hemma där i Rejmyreskogen. Avvikande som jag är.
Det som förbryllade mig var att Rejmyres kyrka inte ville sätta upp affischen för min utställning i deras lokaler. Utställningen heter ju Holiday In Hell och var too much för dem. Vadådå tänkte jag, helvetet och paradiset – det är ju kyrkans business, det är ju det allt handlar om? Men jag tyckte det var the cherry of the cake of my day. Skitkul! Hysterist skitkul! Snacka om dubbelmoral och intressant debatt. Sen när blev det syndigt med bibliska tavlor?
Efter hängningen tog jag emot pressen, två tidningar kom och ställde frågor och tog bilder. Det blev en intressant debatt om bildernas rättigheter, jag menar ingen bryr sig om att fråga var jag hittar alla bilder när jag gör vanliga collage, men när det är digitala bilder blir folk rädda för copyrightlagarna och upphovsrätter. Har inte alla collage samma rättigheter? Vad gör digitala collage så utsatta för ifrågasättanden om bildurklippens ursprung och uppkomst? Vilken trist debatt. Man borde koncentrera sig på vad bilden har att säga – i sin helhet – även om konstnären snor bilder från den och den källan. Jag gillar den här debatten, jag går igång på den. Kanske låter knäppt men jag gillar när människor snor bilder från min hemsida och bloggar dem, använder dem som skrivbordsbilder, screensavers och illustrerar artiklar på nätet med dem. De får ju ett eget liv, blir egna väsen som dyker upp i olika sammanhang. Underbart ju. Självklart vill jag ju inte att någon trycker upp posters och kommersiella saker av mina bilder utan tillstånd men vem bryr sig om att de lånas eller snos till andra sammanhang på nätet?
Det borde bli mer debatt om bildens rättigheter, man talar om fildelning av filmer och musik. Men bilderna glömmer man bort. Släpp bilderna fria så länge man inte snor rakt upp och ned!
Vernissage på Rejmyreutställningen – Folkets Hus på söndag kl 11-15!
Jag hinner nästan inte med att konstsurfa numera, det går i ett. Men jag hann i alla fall upptäcka Nicholas Jolly’s fantastiska värld. Han värld, är full av overkliga verkligheter, skrämmande metaforer och poetiska utläggningar om människans relation till samhället, politiken och naturen.
Mötte upp Domenique på Världens Bar idag och vi satt flera timmar och talade om allt. Jag kommer att ha ett mycket nära samarbete med supermodellen det här året. Det kommer bland annat att bli en serie digitala collage om Marie Antoinette och en annan som kommer att vara en porträttserie. Det var när vi med yviga gester satt och talade om våra kommande äventyr som jag mindes vad jag läste här i bloggen för några månader sedan. Någon av er skrev: “Domenique är din musa”. Och det stämmer alldeles bra. Så är det. Domenique är min musa och det är kanske därför jag älskar henne så mycket.
Jag har en jäkla huvudvärk, känner mig stressad. Imorgon ska jag göra en intervju med den spanska tidningen Calle 20, på torsdag ska jag hänga tavlorna på Folkets hus i Rejmyre, på fredag sak jag träffa ett band från Linköping som kanske kommer att samarbeta med den närmsta tiden, på lördag – ja då ska jag banne mig bara ta det lugnt och på söndag – då är det vernissage på rejmyreutställningen (kl. 11-15)! Fick tacka nej till att medverka på Kanal Lokal nästa vecka, då har jag en sådan där avskyvärd tandläkartid igen. Och då kommer jag att bli drogad igen, och det kanske inte passar sig i TV. Sist ville jag ha tårta när jag blev drogad – men nu kanske jag blir sugen på något annat – mitt i direktsänding. Vore inte bra.
ps. jag ska vara med i Kanal Lokal den 12:e mars istället.
The left hand of Edvard Munch is the right hand of god (part 3) av David Ruhlman.
Jag fick ett trevligt mejl av konstnären David Ruhlman igår. Han ville också göra en intervju med mig till sin blogg så jag passar på att göra lite reklam för honom också – i min blogg. Han är en mycket unik konstnär som skapar ett ordnat kaos – lite i stil med gamla egyptiska papyrusteckningar eller gotiska manuskript. Jag gillar dem och känner igen tankarna som går igen – om det gamla och det nya som möts i en tidlös tid.
Min väns typsnitt finns på varje omslag av P.T Andersons nya film There Will Be Blood som Oscarbelönades i natt!
Jag vill passa på att gratulera min vän Mr Fisk (Mike Larsson) för att hans typsnitt K-Type-A-Fuck syntes i miljoner tittares TV-rutor i natt när det dök upp i samband med oscarsnomineringarna för Paul Thomas Andersons rosade film There Will Be Blood! Fler typsnitt som designats av Mr Fisk hittar ni på fontorama.net.
Jag har valt ut några konstnärer som jag tycker använder färgen – färgklickar och färgstänk på ett alldeles poetiskt sätt. Färgerna blir inte bara en del av målningen – en del av ett pussel i en färgskala, palett och harmoni – den blir till ett eget väsen. Något eget.
Kinky Flowers av Mia Mäkilä, 2007-2008, mixed media på duk.
Ibland blir jag inte riktigt nöjd med det jag gör. Och jag är inget bra på att kompromissa med mig själv (en omöjlighet) så Kinky Flowers har pockat på min uppmärksamhet nästan ett helt år och nu tog jag saken i mina händer och gjorde lite efterabete. Nu är jag nöjd!
Den gamla versionen av Kinky Flowers (som då hette Some Flowers).
Jag läste i min dagbok – min gamla blogg – om var jag befann mig för ett år sedan. detta var vad jag fann…
070216
Kära dagbok. Kanske är detta första dagen av en ny tid. Min tid. Jag känner mattan under mina fötter. Sakta svävar jag uppåt och mattan känns långt borta. Kanske kan jag hålla mig svävande ett tag. Min tid. Min tid. Min tid. Nu.
070215
Växtvärk
Kära dagbok. Jag har växtvärk i själen. Lemmarna ömmar och det känns som någon sliter i mig för att jag ska växa som människa. Det drar i armarna tills lederna slits av och jag blir armlös. Det drar i benen tills jag inte längre känner någonting dansa i dem, mer än fantomen. Jag växer som människa. Fy fan vad det gör ont.
Jag växer fortfarande. Och det blev verkligen min tid. Den är nu. Jag lever mitt uppe i den…
Se vilken fantastisk animation av min mentor Hieronymus Bosch’s underbara och läskiga varelser! Filmen är animerad av Domenique Pochat och är från 1991.
Idag kände jag det i hela min kropp. Själ. Fötterna ville springa. Hjärtat ville älska. Fingrarna skapa. Ögonen flirta. Läpparna ville skratta. Håret ville leka i vinden. Det är vår!
Öppningsscenen av Tim Burtons nya film Sweeney Todd är bland det vackraste jag sett!
Ikväll gick jag och Jimmy på bio för att se Tim Burtons nya horror musical – Sweeney Todd. På väg mot biografen regnade det och hela jag levde mycket mer och mycket mer intensivt än på länge – jag blir sådan av regn – och film. Jag kände mig stark och varje steg mot de regnvåta gatorna kändes symboliska – som ritualer – på väg framåt och med kraftfulla kliv. Sweeney Todd var underbar och redan under öppningsscenen (se den ovan!) blev jag helt plötsligt fylld av explosiv inspiration och jag övervägde nästan att lämna biografen för att springa hem och arbeta i ateljén! Men det gjorde jag naturligtvis inte. Men nu är jag hemma – och inspirationen flödar i mitt sinne! Jag måste arbeta nu! Fort, fort – innan Sweeney Todd lämnar mitt överfyllda horrorhjärta!
Hur många konstnärer har inte gjort egna tolkningar av gamla sagor? Det har ju till och med jag gjort flera gånger. Ibland blir det blasé men ibland kan det bli ganska levande och eget. Judy Fox har skapat en skulpturserie kring Snövit och de sju dvärgarna men med en egen twist – Snow White and the Seven Sins.
