När jag var liten var sandlådan mitt revir. Jag lekte där, den var min borg, jag hade erövrat en bit mark helt själv, utan någon annans hjälp. När jag började skolan hade jag en bit av skolgården där jag och mina kompisar brukade hålla till, där dansade vi till en bärbar bandspelare, spelade kort och brottades. Där hängde vi. Det var också en bit mark som jag erövrade. En liten spelplan för att visa världen vem jag var. Genom dansen, gemenskapen och mitt sätt att vara. Efter jag slutade gymnasiet var jag en ung kvinna och framtiden var min att erövra. Med unga och naiva kliv steg jag in i de andras spelplan. Där de vuxna redan hade förutbestämt hur jag skulle vara, klä mig och bete mig. Jag började ställa ut mina tavlor. Satsade på konsten på allvar. Jag var som en guldfisk i en skål. Jag växte och skålen krympte. Jag förstod att jag var gjord för större skålar. Mera vatten. Mäktigare sammanhang. Nu har jag förstått att världen är min att erövra. Sandlådan har jag sedan länge växt ur. Skolgården har erövrats av nya unga banditer. Jag har hela världen som mitt spelfält. Jag kan påverka. Människor. Saker och ting. Och jag har massor att säga.