(front cover for Marching Band – work still in progress! Copyright – Mia Mäkilä (all rights reserved)

(back cover for Marching Band – work still in progress! Copyright – Mia Mäkilä (all rights reserved)

Nu har jag arbetat klart för idag – har inte ätit än!

(detail of work in progress).

Jag arbetar vidare med skivomslaget. Bandet vill ha en preliminär färdig bild till onsdag. Hoppas jag hinner! Idag fick omslaget en blå venus med regnbågsfärgade “sparkles” (egentligen för puttinuttigt för min smak men det funkade). Det där med sparkle är från en av bandets låtar. Photoshop har bråkat hela dagen, fick göra om en massa arbete när den plötsligt hängde sig och allt jag hade jobbat med de senaste timmarna försvann som om det aldrig hade existerat överhuvudtaget.

Animated musicvideo. Wonderful. Just, wonderful!

Mia Mäkilä – maffiabrud???

Jag är sjuk. Ligger i soffan och tittar på Gudfadern-triologin. Är helt fast i maffiavärlden sedan jag såg samtliga säsonger av Sopranos. Jag är speciellt intresserad av New York, där de flesta maffiafilmer utspelar sig. Inte konstigt att det är en dramatisk stad idag – vilken blodig historia! Men den är faschinerade hur som helst. Alla som känner mig väl vet att jag avskyr att resa. Men New York har förfört mig. Dit vill jag åka en dag. Jag är i alla fall helt inne i maffiavärlden nu, slukar dokumentärer och filmer. Jag måste visa den här sexscenen ur första Gudfadernfilmen, där någon skojat till det på YouTube.

The Godfather fart?

From wikipedia: How to Speak Hip was a comedy album by Del Close and John Brent, released by Mercury Records in 1959.

You can listen to the album in its entirety here.

Artwork by Cecilia Ferreira with a print of my collage “Something About Sorrow” (the angel).

It’s the second one from the top…

Jag fick ett trevligt mejl från konstnären Cecilia Ferreira som visade mig sitt senaste alster: väggskulptur med fyra keramikplattor med utsmyckningar och tryck på, temat var om minnet. Hon hade använt min mörka ängel från Something About Sorrow (bild här) i den andra kermaikplattan och undrade om det var ok. Såklart! Vilken ära! Sålänge inte andra konstnärer snor saker och ting rätt och slätt, är det bara en ära och en fin komplimang! Min konst lever nu vidare i någon annans konst.. Ah, vilken poesi!

Copyright – Mia Mäkilä, All rights reserved (unfinished work). 

Nu är jag trött. Har jobbat hela dagen, det spelar ju ingen roll att det är lördag idag, alla dagar är likadana – jag jobbar dygnet runt. Men nu ska jag stänga av datorn och njuta av någon film. Vilken som helst egentligen. Bara jag får se något annat än den där bilden. Klicka på bilden för att förstora! (Click image to enlarge!)

… hur mycket jag uppskattar er som läser min blogg! En vansinnigt blöt puss på er alla!

/Mia

Här döljer sig kanske lite för många hemligheter…

Är ni också frälsta i att titta upp på människor fönster för att få en känsla av vem som bor där och hur det ser ut där inne, när ni är ute på promenad? I sådant fall kommer ni älska den här sidan…

Såja, en fågel försvann. Nu ska jag äta. Min mage gör konstiga ljud.

Copyright – Mia Mäkilä (unfinished work).

Jag har en fågelkvinna för mycket. Hjälp. vem ska bort?

Copyright Mia Mäkilä (all rights reserved). Unfinished work!

Ursch, jag är så förkyld! Men jag hinner inte ligga och krya på mig för skivomslaget ska vara klar nästa vecka (bookleten och insidan av skivan ska vara klara lite senare dock) så jag jobbar febrilt med det. Jag tänkte visa er hur arbetet går, under dagen. Så håll utkik!

Nya numret av Eskapix!

Idag damp det nya numret av skräcktidningen Eskapix ned i min brevlåda. Och vilken njutning! Fantastiska illustrationer av min vän Jonna Björnstjerna, en massa underbara noveller, bland annat av CJ Håkansson. Ja, och så min konst och en intervju med mig såklart! Fyra sidor i mitten av tidningen blev det. Eskapix utkommer bara två gånger om året och är en unik blandning skräck och fantasi. Den kostar 150 kronor och man kan beställa den genom Eskapix hemsida eller genom att skicka ett  mejl till: apokalypso@gmail.com (porto 20kr tillkommer).

Beskriv dig själv med tre ord.

Tre ord är alldels för simpelt att beskriva en så komplicerad människa som mig. Men måste jag välja så får jag väl säga: ärlig, passionerad och jävligt neurotisk (tänk “Woody Allen”).
Berätta om när du började måla!

Jag tror att jag var fem år när jag bestämde mig för att det var konstnär jag skulle bli när jag blev stor. Jag var nog ganska nördig som liten, ville inte leka med några kompisar, hatade sommaren och allt som hade med utomhuslekar att göra. Jag ville bara vara hemma och måla och rita. Jag är självlärd, det är väl därför det funkade så dåligt mellan mig och mina bildlärare genom skolan. Jag ville göra allt på mitt eget sätt och var bara kaxig om de ville lära mig något nytt. Och så har det också blivit. My way – genom hela livet.
Berätta om din konst!

Kan du tänka dig att jag målade puttinuttiga änglatavlor för några år sedan?! Det var det enda jag målade i flera år; änglar, venusar och djungelmotiv – jag försökte väl blockera hur mycket svärta som fanns inom mig tror jag, eller så levde jag i en livslögn och trodde allt var lugnt och fint och målade sockersött, men inuti skrek hela jag. Jag trodde att jag var lycklig med mannen jag var gift med, jag intalade mig det, men han misshandlade mig och gjorde mitt liv till ett levande helvete. Det var först efter jag tog steget ut ur förhållandet som jag vågade öppna upp all ilska, smärta, sorg och vrede och också utforska det i mitt skapande. Jag drabbades också av en svår sorg som jag helt enkelt målade mig ur. Mitt skapande är väldigt nära mitt inre och mina egna upplevelser och känslor och jag tror att skapandet fungerar som terapi för mig. Min konst, som numera består av vampyrer, ondskefulla barn, spöken, gastar och demoner, är en förlängning av mig själv. Jag ser den lika mycket som en del av mig, som mina armar, mina ben eller mina ögon.
Hur viktigt är det att ha en punkattityd när man är low-brow konstnär?

Det var ju också en fråga, eftersom jag inte lyssnar så mycket på punk, men jag fattar vad du menar. Självklart har lowbrow-konstnärer en undergroundig attityd, man bryr sig inte om vem som gillar ens konst eller om man får hänga på de fina salongerna. Det är oviktigt. Istället bryr man sig om vad man vill ha sagt med sin konst och att så många som möjligt lyssnar på vad man har att säga. Vi har ganska mycket samhällskritik i våra bilder men de är subtilare än andra samtida konströrelser. En del tycker inte att lowbrow-konst är en bra rörelse för att skildra samtiden, men de har fel, vi gör det bara på ett annat sätt.
Vilken sinnesstämning skapar mest kreativitet: ilska, glädje, sorg, förälskelse, hat eller någon annan känsla?

Alla känslor går bra att skapa på! Jag är en känslomänniska och min pojkvän brukar skämta om att jag kan visa hela känsloregistret på mindre än en halvtimma. Jag antar att det är likadant med min konst, de innehåller inte bara en sinnestämning utan en helvetes massa för jag utgår ju från olika känslor för varje gång jag ställer mig framför staffliet. Kanske är det därför mina bilder är så kaotiska och förvirrande – och motsägelsefulla. Jag sa ju att jag är komplicerad. Bästa sinnestämningen är ändå att vara lagom förbannad, en smula sårad, en aningens aning svartsjuk och så inspirerad av någon gammal skräckfilm man såg kvällen innan. Då vet man aldrig vad som händer!
Berätta om när du insåg att du är fantastisk!

Jag lovar att jag ska ringa dig när den dagen kommer!
Varför finns det så få kvinnliga skräckkonstnärer?

De finns där, de får ingen uppmärksamhet bara! Jag kan nämna minst tio stycken på rak arm. Jag brukar ge dem bra med både cred och uppmärksamhet i min blogg, så kolla där.
Vad är en “skräckkonstnär”?

En konstnär som vågar gräva upp sina gamla lik i sin inre kyrkogård och sedan ge dem vad de tål – på duken.
Eller vill du hellre kalla dig low-brow konstnär?

Det går också bra, men det är ett luddigare uttryck. Skräckkonstnär är mer direkt och påtagligt. I Sverige vet knappt någon vad lowbrow är ännu eftersom rörelsen har sitt ursprung i USA. Men det kommer.
Händer det att du gör saker på pin kiv?

Javisst, jag har en Pippi Långstrump inom mig som gillar att jävlas ibland. Dessutom tänker jag ibland på hur skönt det är att visa de som mobbade mig i skolan, att jag faktiskt levde upp till mina drömmar när jag blev stor!
Vilka är dina förebilder?

Inom konsten är det nog den gotiske konstnären Hieronymus Bosch – han måste ha varit lika galen som jag och hade han levat idag istället för på 1500-talet, hade han nog också pysslat med collage. Men mina främsta förebilder finns inom filmen, jag avgudar Ingmar Bergmans svarta humor och djupdykningar i relationer, Tim Burtons sagovärldar, Michael Hanekes brutala realism, Roy Anderssons envishet och passion och David Lynch’s mystik och stämningar. och Astrid Lindgren är också en förebild. Tänk så mycket av hennes skapelser som lever vidare!- det är otroligt! Alla tror att jag lyssnar på hårdrock eller goth men så är det inte, så jag skulle nog vilja säga att jag inte har så många musikaliska förebilder, jag är verkligen en bildmänniska, men skulle det bli en musikalisk förebild skulle det nog bli Mozart. Han levde för sin konst. Och dog utfattig och bortglömd, trots att han berikat vår värld så mycket. Typiskt syndrom för en konstnär.
Tror du att du är en bra förebild för andra?

Ja det tror jag. I min blogg tjatar jag ständigt om att man ska tro på det man gör och den man är. Och att man måste leva ärligt mot sig själv och andra. Jag levde ju i ett destruktivt förhållande och när vår bubbla sprack var det tur att jag är stark i mig själv. Annars hade jag inte överlevt. Det är därför jätteviktigt att vi vågar inse jobbiga sanningar om oss själva och det liv vi faktiskt väljer att leva.
Var ska man helst avnjuta din konst?

Jag hade ju precis en separatutställning i Stockholm på Galleri Hera, där fanns en del del av mina bästa skräckbilder, i mars finns de i Reijmyre Folkes Hus och i höst åker jag till iLLUSEUM i Amsterdam där jag kommer att ha en stor separatutställning som inte kommer att likna något jag gjort tidigare. Men jag tror att man kan njuta lika mycket av min konst i cyberspace – på min hemsida: www.miamakila.com. Bäst är ju naturlitvis att köpa några verk så att man kan stirra mina svartögda demoner rakt i ögonen – face to face liksom, ja om man vågar alltså!

Happy Ending av Mia Mäkilä, 2008, mixed media på duk. Klicka på bilden för att förstora!

Har målat och skapat hela dagen. Känner mig darrig och trött. Så nu ska jag lägga mig i soffan och skriva i min svarta dagbok. Happy Ending är min första blandteknik på länge och varje gång jag gör en så blir jag så kåt på att göra fler. Men imogon ska jag ägna hela dagen åt skivomslaget. Så collagen får vänta. Om jag kan hålla fingrarna borta vill säga…

Sleepwalker av Francesca Sunsten, 2006.

Har hittat en konstnär som också målar på äldre fotografier – Francesca Sundsten. Underbara bilder!

The Stranger av Brain Despain.

Jag målar och målar. Känner mig lite ringrostig men det ska nog bli bra. Brian Despain gav mig inspiration att måla idag!

Mitt finska hjärta avgudar snö. Men just nu slits jag mellan mellan den finska halvan och den svenska. Jag hade ju vårkänslor i hela kroppen och nu är det vinter igen. Hela min kropp påverkas av denna förvirring. Jag står framför staffliet och målar nu. Jag hör hur snön smälter. Rinner. Försvinner. Kanske är våren på väg  i alla fall. Tänker på min sorg. Varför den alltid känns lika smärtsam och aktuell. Önskar att den också kunde smälta bort med snön…

Kolla in Pierre Molinier!

2007-2008

2007

2006

2004-2006

2004

2003 (den längst ned är min allra första!)

The design for my website has changed a lot through the years…

Mia Mäkilä.

Ok så jag sov till tolv idag igen. Fast jag ställde klockan på åtta. Är så trött hela tiden. Men egentligen är det väl inte konstigt när jag har så mycket på gång. terapi. hemska minnen. återuppliva demoner. karriären som går snabbt framåt. jobb jobb jobb. och så allt annat som man ska hinna med. Idag jobbade jag lite extra på Arbetets Museum igen och Bettina – galleriföreståndare för Galleri Kronan i Norrköping, kom in med en affisch för en kommande utställning. Hon bad mig skicka in en ansökan att få ställa ut där nästa år! Det var kul eftersom det var galleriet som kom till mig och inte tvärtom. Så kanske få mina älskade stadsbor se mina skräckbilder på galleri Kronan nästa höst. Nu ska jag äta sparrissoppa med varm baguette, sedan ska jag måla!

Parodi på brittiska sjukdomsdokumentärer!

Jag framför My Hell i mina målarkläder.

Just nu känner jag mig jävligt stressad. Men det är ju ändå det här jag drömt om hela mitt liv. Det är faktiskt en konst att leva som konstnär också. Man väljer bort mycket av det självklara vardagliga livet som andra lever i varje dag. På både gott och ont. Men nu känner jag mig lite rädd faktiskt. Det snurrar så fort. Det händer så mycket. Jag vet inte hur jag ska förbereda mig på att det kommer att vara så här nu. För det vill jag ju också så klart! Jag jobbar så hårt med konsten att jag inte hinner med att tvätta, handla och sånt. Det gör Jimmy – och han är min klippa! Utan honom hade jag väl bott i en smutshög! Det är då jag känner lite dåligt samvete att jag inte hinner vara en vardagsmia också. Är bara konstnärsmia hela tiden nu känns det som. Men det är ju ändå den jag egentligen är. Skulle jag välja, skulle jag leva som jag gör nu men med mer timmar på dygnet. För någonstans är drömmen om att bli konstnär borta. Det var lite skönt att drömma om detta. Visst är det ironiskt? Nu måste jag sluta sova till ett på dagen och sluta se Sopranos hela tiden. Nu ska jag jobba jobba jobba!

Fick ett mejl från min musa – Domenque med den där bilden på henne och Linda Rosing. Tyckte den var så kul på något sätt. Två blondiner med festblåsor på partaj i Gamla Stan. Men där slutar likheterna. Domenique är inte som någon annan – hon är mycket speciell och ganska surrealistisk. Jag önskar att hela världen fick lära känna henne. På rätt sätt liksom. Kanske kan jag porträttera henne på ett värdigt sätt någon dag i min konst. Det ska jag försöka med snart i alla fall…

I sommar kommer skräcken till Lund. Idag ringde en mycket entusiastisk Lundgallerist och ville starta ett långsiktigt samarbete med mig! Wow! Galleri ängeln heter galleriet och ligger 50 meter från Lunds Domkyrka. Galleriet har konstnärer som Peter Dahl, Madeleine Pyk och Ulf Trotzig. Känner mig både hedrad och generad. Så hela juni kommer Mia Mäkilä och min skräckkonst att belarma Skåne med storm. Nu måste jag skynda mig att arbeta ihop en ny kollektion. Shit, jag hoppas jag hinner!

Bilder från gårdagens vernissage på utställningen Freak Wave (och releasen av konstboken med samma namn) i Paris. Två av mina tavlor syns i bakgrunden.

Jag och Jimmy på den gamla verandan i Abborreberg, 2006.

Det är lustigt, varken jag eller Jimmy minns särskilt mycket av vårt första möte, som var hemma i min lägenhet. Och det var alltså ingen alkohol inblandat. Bara kärleksrus och minnesdimma av alla känslor. Jag minns i alla fall att vi träffades på helgon.net den 20 mars 2006 och ungefär en vecka senare träffades vi och blev alldeles förälskade, ni vet det där berömda första ögonkastet. Det var en lustig historia det där när Jimmy kom hem till mig för första gången. Jag var sen, som alltid, hade ett par timmar på mig att städa och färga håret och göra mig fin. Då går proppen i min lägenhet. Jag hade ju färg i håret och kunde inte gå ut och köpa ny propp. Proppskåpet sitter för högt upp för att jag ska klara av att byta den själv. Så jag fick dusha i mörkret och fråga grannen om han kunde hjälpa mig byta propp, vilket han gjorde. Men det tog sin tid så jag hann inte diska innan Jimmy kom, utan gömde all disk i köksskåpen. Det känns länge sedan det där. Vi har upplevt så mycket tillsammans. På bara två år. Och vi har hela livet på oss att uppleva allt. Och lite till.

För ett år sedan idag, förlovade vi oss på ett litet mysigt tvåmanna-pyjamas-party. Det är sant. Och nu firar vi ett år som förlovade. Och vi har fortfarande hela livet på oss att uppleva. Allt. Här följer lite bilder ur vårt fotoalbum.

Jag och Jimmy som cabaret-artister! Crazy!

På Coffeehouse By George i Norrköping, 2006.

Jimmy provar roliga glasögon på Myrorna, 2006.

Jag och Jimmy hade fasligt kul när vi gjorde den här stillbilds-serien i äkta fransk Film Noir-stil.

De här två bilderna är tagna på exakt samma ställe med ett års mellanrum.

 
Jimmy får mig alltid att skratta.

Speciellt när vi bytte könsroller för en dag… Den här bilden får avsluta bläddrandet i vårt fotoalbum för den här gången!