Eldarna tänds. Sprakar. Flammar. Dånar. Sedan tystnar det. Och askan ligger kvar. På marken. Där elden har levat. Mina egna minnen ligger likt mörk aska kvar där elden härjat – för många, många år sedan.

Det var på valborgsmässoafton. Jag gick till elden hand i hand med mannen som var mitt livs kärlek – men som gav mig våldet. Och hatet. Vi var unga, jag kände mig liten. På nattbussen hem från elden levde lågan och vårnattens mörker kvar i hans hjärta. På bussen satt en löjlig armé av nynazistiska ungjävlar och sjöng kampsånger med bullrande stämmor. Det liknande körsången vid elden. Jag kände mig rädd. De skrek åt mörkhåriga ynglingar utanför bussfönstret. En ölflaska slängdes som svar och landade på utsidan av fönstret där min kärlek satt. Mörkret i hans ögon svartnade mer och mer för varje gång nazistbrudarna skrattade åt de rakade killarna med blågula tröjor. För varje hatrop. För varje hand som restes mot busstaket i en gammal sliten gest.

Min man hatade samma personer som de där jävla nazistsvinen. Jag låtsades som jag inte visste om det. Den sidan hos honom förstod jag inte. Kände mig förvirrad. Och låtsades mer. Mer. När vi gick av bussen hade kampsångerna ekat som skräckljud i mina öron under hela resan. Men han var berusad av hatet. Och makten. Jag sa någonting om att jag kände mig rädd. Han skrattade cyniskt och frågade varför då. Jag hade ju ljust hår. Hade vacker vit hud. Vad hade jag att vara rädd för. Det var ju den flygande ölflaskan som hade krossats mot bussfönstret som var något att vara rädd för. Svartskallarna var nära att träffa honom med den. Jag undrade hur, när det var en tjock skiva av glas emellan. Det kändes som samma glasskiva som var mellan mig och världen också. Min värld var inte samma som de anrdra levde i. Jag hade egna regler. Och mannen var min lag.

När vi kom hem utbröt ett häftigt gräl. Det mörka hatet bubblade och kokade inom honom. Jag var så rädd. Det var som kletig asfalt som kom likt fragma ur hans käft. Jag vet inte vad vi sa. Vad vi grälade om. Jag minns bara att jag tillslut låg på golvet med våldet över mig. Asfalten plöjde över mig. Begravde mig under sin svärta och det där kletiga hatet som stelnade fort. Jag minns inte mer.  Men valborg är en mörk dag i mitt minne. Som askan ur elden som brann just på den här dagen för många, många år sedan.

Jag blir så glad av sånt här, Jisses.

Jag tänkte slå ett slag för den digitala konsten och visa upp några underbara konstnärer som skapar just digitala collage, precis som jag själv gör. Först ut är Helen Bar med sina pastelliga digitala collage i lowbrow stil.

Travel In Time (booklet art for Marching Band) by Mia Mäkilä, 2008, digital print (ed. of 5) FOR SALE), 30 x 30 cm. I was not pleased how the old version of travel in time came out so I did a new version, much better, don’t you think?!

Har gått och irriterat mig en hel vecka på hur min bild till Marching Band’s låt Travel In Time blev (bild) och kände mig inte nöjd. så jag gjorde en ny. Mycket bättre. Eller hur?

Jag känner stort hopp inför framtiden. Idag har allt vänt. Ettusen problem har fått sin läsning och sakta öppnar sig himlen för mig. Jag är trött på det inre mörkret. Så det är skönt att känna ljuset kittla mig när jag tittar upp mot det. Jag har varit sjuk länge. Men nu är jag på väg mot något nytt och starkare. På väg att hitta tillbaka till mig själv igen.

Letters, booklet art to the upcoming album by Marching Band by Mia Mäkilä (original print is not for sale).

Shit, jag hinner med en massa bra saker idag! Nu har jag bara tre bilder kvar att skapa till Marching Band’s kommande album! lyssna på Letters på deras myspacesida!

Make-up Artist by Mia Mäkilä, 2008, boolet art for the upcoming album by Marching Band. I love their word game with make-up artist as a woman who makes things up…

Kommer ni ihåg när man gjorde berg av potatismoset, eller en gubbe av ketchup på tallriken? Men inte blev resultaten så här coola.

Vårkänslor?

Gud vad sugen man blir på något gott när man tittar på Ed Bing Lee’s stickade och virkade bakverk!

Jag känner mig så kluven. Hela jag skriker efter att få skapa digital konst – det är verkligen mitt medium. Men. Gallerister är rädda för den digitala konsten. Vet egentligen inte varför. Och det stör mig. Det tar dubbelt så lång tid för mig att skapa de digitala bilderna. Och de är definitivt mer svåra att utföra. Men ändå är de inte riktigt accepterade bland gallerister. Min hand har ju trots allt inte rört vid verket, så att säga. Jag blir så sjukt trött på den attityden. Varför är vi så rädda för digital konst? Måste en konstnärs hand fysiskt ha rört vid sitt verk för att det ska bli konst? Betyder det ingenting att jag kan berätta viktiga saker i en mer koncentrerad och tydligare form i mina digitala bilder än i de “fysiska”?

I sådant fall är inte detta konst:

Andy Warhol’s Marilyn Monroebild känner ju alla till och är ett screentryck, med stor sannolikhet tryckt av The Factory och inte av konstnären själv men som gjorde förarbetet, Marcel Duchamp’s pissoar från 1917 som ju är en så kallad readymade (redan tillverkad sak som blir konst i ett annat sammanhang) eller Ray Ceasar’s digitala konst och inte heller Filippo Brunelleschi som var arkitekten bakom den fantastiska kupolen till Santa Maria del Fiore, domkyrkan i Florens byggd 1417-1434 och det är ju omöjligt att han byggde hela kupolen själv med sina egna händer, utan utgick från en skiss och idé och fick hjälp av diverse byggnadsexperter, hantverkare och målare för att färdigställa sitt mästerverk.

I både egenskap av konstnär och som konstvetare blir jag ganska upprörd över den ambivalens och nonchalans som den digitala konsten dras med. Jag undrar om vi inte har en ganska romantiserad bild av konstnären – som ett geni som med en gudomligt välsignad och magisk hand rör vid duken/marmorblocket/pappret och i en skaprprocess med stjärndamm och änglakörer händer något stort och oförklarligt som blir konst. Lite så är det nog.

Vi måste ju inte titta på Mozart’s handskrivna notblad för att uppskatta hans melodier. Eller hur?

Vad säger ni om dessa kist-soffor? Bu eller bä?

Titta vilken vacker vårbild som min far tog på min mor när de var på vårpromenad idag! Den är helt underbar och jag blir så glad av den! (This is a beautiful picture of my mom).

Har arbetat så hårt att jag nästan isolerat mig från omvärlden. Så det var väl en vecka sedan jag gick ut. När jag tog på mig vinterkappan idag och gick ut för att äntligen få lite frisk luft, upptäckte jag att det nästan var sommar! Och jag som gick omkring i mormorskängor och vinterkappa! Vilken chock. Så nästa vecka ska jag köpa mig lite fina nya vårkläder. Jag har en enorm lust på framtiden!

PainThing nr V by Mia Mäkilä, 2008, digital artwork (original print – edition of 5 – for sale)

(detail).

Den här handlar om onda tankar. Jag använde den gamla 1400-tals tavlan “Portrait of Ginervra DÉstre” av Antonio Pisanello ( bild här) som grundsten.  Den var fantastsiskt rolig att göra, kommer att sakna arbetet…

Har ni sett så märkligt? 1996 var Alexandra Nechita bara åtta år men målade som Picasso och sålde ofantligt mycket tavlor, innan hon ens kunde multiplikationstabellen typ.

Joshua Johnson, 14 år målar med en mästares hand.

Akiane Kramarik målar religiösa motiv vid 12 års ålder.

Booklet art to Marching Band’s upcoming album. Portrait of the band members. The original print is not for sale.

Detta är isberget som Titanic kolliderade med natten till den 15 april 1912. När man fann var den färgad av röd målarfärg från skrovet.

Jag ska inte tråka er med historiska fakta om Titanic- bara för att jag själv är helt besatt av det jus nu. Men jag måste bara visa den här bilden på det faktiska isberget som kolliderade med Titanic. Det är som en bild på en möradre. Nästan.

Ur filmen The Diving Bell and the Butterfly (Fjärilen i glaskupan).

Den totalförlamade Jean-Dominique Bauby kunde bara tänka och blinka och assistenten Claude Mendibil läste upp alfabetet om och om igen medan Bauby blinkade på rätt bokstav, som till slut blev hela ord och  på så sätt skrev hon ned hans berättelse.

Jag såg filmen The Diving Bell and the Butterfly (Fjärilen i glaskupan) idag och blev helt tagen. Kan inte sluta tänka på den alls. Filmen är byggd på en sann berättelse, om Jean-Dominique Bauby – chefredaktören för franska ELLE, som fick en massiv stroke 1995 och blev totalförlamad och stum. Men innaför sin “döda” grönsakskropp lever han i tanken. I sin fantasi och i sina minnen. För han är helt klar och vaken inombords. Syndromet är väldigt ovanligt och kallas locked in-syndrome, precis som en fjäril i en glaskupa. Men han har en kroppslig förmåga – att blinka. Så med hjälp av en assistent som oavbrutet repeterar alfabetet kan han blinka sig till bokstäver, som blir till ord som blir meningar. På så sätt skriver han sin memoar. Fast han aldrig yppat ett enda ord.

PainThing no IV (chaos) by Mia Mäkilä, 2008, digital collage (FOR SALE).

(detail).

Hope deferred and hopes and fears that kindle hope  by  Charles west Cope [English Painter, 1811-1890].

Jag fortsätter min resa genom mörker och ljus i konsten. Den fjärde PainThing är nu klar – den handlar om det inre kaos jag kände för någon vecka sedan. Då allt kryllar under huden. Då man känner sig maskäten och på samma gång uppslukad av sina känslor. Jag byggde historien om det inre kaoset på en gammal målning av Charles West Hope (bild ovan) men min version fick punkblått hår och insekter som äter på det vackra ansiktet. Både vackert och hemskt på samma gång.

Titanic wreck footage taken in 2005 by  Rob Goldsmith, for the UK History Channel’s documentary “Titanic – A Tale of Two Journeys”. .

Jag är helt uppslukad av allt som har med Titanic att göra just nu. Vet egentligen inte varför jag är det. Men visst är det faschinerande?

Gud, jag mår så mycket bättre! Jag är piggare. I alla fall lite. Och det är alltid nåt. Och jag ler. Skrattar. Mörkret lämnar mitt hjärta. Sorgen lugnar sig. Såren läker. Jag andas igen. Utan att möta motstånd. Jag är tilltuffsad av livet men framtiden är min att erövra. Och det ska jag göra – med hela mitt hjärta!

Det blir ganska komiskt när bubblan av perfektion spricker mitt framför ens näsa… Titta här!

Åh, alltid hittar jag nya konstnärer som lockar mina sinnen! Tacka vet jag Internet (världens bästa konstnärslexikon). Ronald Kurniwan är min nya hjälte!

Om Fred Astaire dansade som en “aristokrat” så var hans dansduellerare Gene Kelly mer en “arbetarklassens” dansare, Fred dansade uppåt medan Gene dansade nedåt. Så att säga. Se hur pass jordnära Gene Kelly’s utsökta koreografi och dans är i Summer stock (1950) där han dansar med hjälp av en knarrig golvplanka och en utriven sida ur en morgontidning.