Grace For Cyberspace by Tanyth Berkeley, 2006, C-print.

Tanyth Berkeley is so cool.

Typ så här såg jag ut i drömmen (bilden är en medeltida avbild av en hårig kvinna).

Jimmy skulle precis cykla iväg och handla, innan han gjorde det frågade han mig om det var nåt jag ville ha därifrån och sa någonting om hår varpå jag fick en stark och obehaglig aha-upplevelse av en dröm jag hade förträngt att jag hade i natt (förutom en annan jag hade i natt där hela mitt innanmäte ramlade ut ur mitt sköte och låg sedan på golvet framför mig och pulserade och pyste). Den här drömmen var så verklig att jag nästan tror att jag upplevde det på riktigt. Jag låg naken i en soffa och kände på min egen kropp med händerna. Kroppen var alldeles täckt av små hårtussar (som på bilden ovan) och på bröstet hade jag krulligt hår (precis som män har). Jag minns att jag i drömmen skämdes över min håriga kropp. Tussarna kittlade fingertopparna och vid varje beröring blev jag illamående och ville bara att de skulle försvinna.  Jag vet inte varför jag drömde det där (eller att alla inälvor flöt ut ur kroppen). Kanske blev jag påverkad av filmen Fur jag såg för någon månad sedan.

Eller så måste jag raka benen.

På tal om hår – nu ska jag färga håret rött med henna – hej så länge!

Bonusbild.

Var det någon annan än jag som såg dokumentärfilmen Berny Blue, om Berny Pålsson – författaren till Vingklippt Ängel – igår på TV? Fy fan vad hon har karisma. Trots att hon vid 22 års ålder kämpar med drogproblem och psykiska besvär, så är hon en vacker och stark tjej som verkligen förgyller svenskt kulturliv. Jag upptäckte hennes blogg när jag googlade henne igår. Den är mycket läsvärd. Bookmarka och läs!

Click here to enlarge the image!

“I’ve always thought Paris is the most beautiful city in the world.
Now it appears it’s all just a facade.”

via Nag on the Lake

Six of my artworks (the ones to the left) on the wall of MOHS Exhibit’s stand at Art Copenhagen – Nordic Art Fair 2008.

MOHS Exhibit’s stand with my artworks to the left.

My antique piece Oh-La-La.

And Spookyman.

See more pictures here!

Just now.

Ska precis iväg och träffa min föredetta svägerska Madeleine för en fika på Kuriosa. Men jag ville bara tala om att jag har fjärilar i magen och det spritter i hela kroppen. Det händer saker inom mig hela tiden och känslan av glädje kittlar mig.

Jag lever.

Hela jag.

Photo by Marie Astrid Gonzálsez.

Me and my friend Ellika 2006.

Jag tror att denna dag var världens bästa dag.  I alla fall en av de bästa vardagsdagar om ni förstår vad jag menar. Det började ju bra med paketet från Fink, sedan hade jag turen att stöta ihop med två vänner på vägen till bussen som jag skulle ta för att åka till sjukhuset och få mer behandling. På bussen fick jag världens bästa sms från någon som jag aldrig brukar få sms av så jag blev alldeles rörd. När jag väl hade kommit fram till sjukhuset kände jag mig inte alls ängslig och rädd som jag brukar inför behandlingen, utan visste att någonting riktigt bra skulle hända (är lite synsk av mig ibland). Behandlingen gick bra men jag skulle dessutom göra ännu en behandling som jag jag aldrig gjort tidigare. Och ni skulle ha sett vad skumt det var! Inne i ett litet rum stod en kistlikande garderob (sexkantig) med en pall på golvet. Jag skulle alltså ställa mig på pallen – naken. Inte nog med det så lade de ett skynke för huvudet så jag inte såg något och så stängde de dörrarna till den lilla lilla garderobaktiga kistliknande kubinen. Jag såg ju ingenting för det där skynket. Men det lät en massa. Susande och surrande ljud. Efter 15 sekunder var allt klart och jag fick gå ut. Herregud. Det kändes som om jag hade varit med om tortyr i Abu Gharib.

När jag gick från behandlingen i den långa sjukhuskorridoren såg jag en bekant kvinna komma gåendes emot mig. Det var ju min vän Ellika! Vi har inte sett varandra på flera år, trots att vi är mycket nära vänner (ibland blir det ju så). Vi skrek till av både förvåning och glädje av att se varandra och så kramade vi om varandra länge. Och det sjuka var att - hon hade samma sjukdomstillstånd som jag! – Och hon skulle gå på precis samma behandling som jag! Hon var alltså patienten efter mig och skulle också ligga på den där bårhusliknande britsen och stå i den där läskiga kist-kubinen. Snacka om ödet! Jag väntade på henne och efter hon fått samma behandlingen satt vi utanför sjukhuset och tog igen alla förlorade år. Det var så fint. Våra öden blev sammanlänkade igen och nu ska det aldrig gå så lång tid mellan våra möten. Det här är nog det mest märkvärdiga som hänt mig på länge.

This sweet drawing was made for me by wonderful friend and american artist Gus Fink. Together we have an art collaboration project called Creeplings.

Åh jag blev helt till mig av glädje imorse när ett stort brunt vadderat kuvert damp ned i brevinkastet. Det var adresserat från min amerikanske vän och kollega Gus Fink och jag slet upp det av ren upphetsning. Där låg denna gulliga teckning och en massa antika fotografier som han har börjat arbeta på. Nu är det meningen att jag ska avsluta arbetet på dem! 

Four of the Creeplings artworks made 50/50 on each by me and Gus Fink.

2006 påbörjade vi detta samarbete som vi kallar Creeplings (scrolla ned på sidan).  Jag kan inte vänta att lägga mina händer på dem och känna hur konsten förenar Fink och mig till en enda kraft…

Photo from 2006.

Jag smälter. Inombords. Känslan av en inre sommar smälter mina sinnen som varm glass. Det är svårt att förklara egentligen. Abstrakt och odefinerbart. Men det är skönt. Lustfyllt. Och jag darrar i mina muskler som försvagas av lusten – till livet, kärleken och konsten. Jag känner allting så starkt. Så intensivt. Det är en oerhörd rikedom – och sorg.

Jag tror att hela min existens drivs av en passionerad och evig  - l u s t .

Photo by Sabine Schönberger.

Here’s my mixed media piece The Others (2008) as cover art for Lara Glenum’s poetry book Maximun Gaga (not yet released).

Så här kommer alltså omslaget till Lara Glenum’s bok Maximum Gaga att se ut när den släpps om några veckor. Kan inte vänta på att få ett exemplar i handen. Hurra!

Photo found at dianepernet.typepad.com

Lower your speakers!

In this video, a metal plate is placed on top of a loud speaker. The sound causes the metal plate to vibrate and the salt moves into the regions of the plate that are not vibrating. As the pitch of the sound is increased, the pattern of lines changes.

Warning: At some point in the video, the sound gets so high that it might hurt your ears. Also, make sure your pets are not around while playing this video.

Min vän sedan gymnasiet har en ganska underhållande blogg där hon bokför sina skandalösa äventyr. Igår var hon backstage på en nattklubb i Norrköping där reggaebandet Inner Circle uppträdde (de hade sin största hit med Sweat - A la la la la long) och rapporterade om det exentriska mötet på sin blogg:

“En av bandmedlemmarna började skriva autografer över min systers kropp, och när han böjde sig fram mot mig för att skriva på mig med, bad jag honom om tuschpennan. Han räckte mig den, och då skrev jag istället min autograf på hans arm. Alla i bandet applåderade.

Jag kände att jag inte riktigt var på topp, och hade ingen större lust att umgås med bandet, så jag började hälla i mig av gratisdrickat istället.
Då bad en i bandet mig att hälsa på sångaren. Även han såg ut att vantrivas lite grann, så jag tänkte: What the fuck, lika barn leka bäst. Så jag gick fram och hälsade.

Jag anklagade honom för att sjunga om analsex i låten Sweat (A la la long), där han sjunger:
“I look into your big brown eye…”
“Girl I want to make you sweat…”
“And if you cry out, I’m gonna push it some more….”

Och nu är sångaren helt förlorad i mig.

Efterfesten skulle hållas på hotellet. Sångaren bad mig att komma dit, och syster var på idén. Jag sa att jag kunde komma, men att det sista som skulle hända var att vi skulle ha sex, för jag är ingen jävla groupie, jag ville bara festa. Han lovade att inte röra mig, och han sa att han skulle stå och vänta på mig utanför hotellet, medan jag och syster hämtade våra jackor.

Det tog mig och henne över 40 minuter innan vi ens kom ut från nattklubben. Och då var han borta. Men en av dom andra killarna kom och såg oss, och snart var jag och sångaren återförenade. Han hade frusit halvt ihjäl medan han väntade, så han hade gett upp hoppet och gått in.

Jag var svintrött, så jag dök ner i hans säng och hann nästan slockna direkt, medan syrran festade i rummet intill. Men så ringde hon efter 5 minuter och ville att vi skulle dra hem, så jag satte mig upp och drog på skorna igen.
Sångaren blev helt bedrövad och bad mig stanna, men jag vägrade. Han sa att han var förlorad i mig, och inte ville att jag skulle försvinna. Så jag sa åt honom att hänga på hem till mig istället. Så även han slängde på sig kläderna och följde med hem till mig.

Hemma hos mig kollade han på mina tavlor, och blev bara mer och mer kär i mig. Han förklarade hur vacker jag var och bla bla bla osv, och ju mer han lärde känna mig, desto mer vacker och oemotståndlig blev jag tydligen.
Jag förstår inte alls vad han menade, för allt jag gjorde var att spela dryg och rapa. Och det bästa av allt:

När jag drog fram madrassen, tog jag i så mycket att jag släppte mig. Det blev helt tyst i rummet.

- Did you just hear me fart?
- Eh…. Yeah…

Varpå vi båda nästan dog av skratt.
Och resten av natten låg vi och skämtade och skrattade och hittade på olika roliga historier om min ohejdbara fis.”

En favoriscen ur Snickeriet. Östgötska när den är som värst bäst.

Me & Jimmy earlier this evening at “Kulturnatten” (Culture night) in Norrköping.

Me & Mikaela.

Love.

Fan fan fan. Kulturnatten brukar vara den bästa av alla dagar på året (förutom julafton), men årets kulturnatt blev totalt misslyckad. För er som inte vet vad Kulturnatten är, kan jag berätta att det är en hel dag och kväll (inte natt - namnet till trots) där hela staden (Norrköping) är engagerade i att ta del av olika kulturarrangemang som finns överallt mitt i city. Som sagt – skitmysigt. Men det blev den inte i år. Vi mötte upp våra föräldrar utanför en resturang nere vid Knäppingsborgsområdet och vi hade bokat bord så vi satte oss, beställde mat och dryck, men fick vänta en och en halv timma på att få in maten (när vi väl fick in maten åt vi på en kvart dock)! Och vips så hade vi missat alla roliga kulturnattsgrejer! Inga operor, inga vernissager, inget mingel, inga gratiskonserter. Inte ett jävla skit. Det enda som fanns kvar på programmet var ABF’s öltält. Och blueskväll på Cresendo. ABF’s öltält var ju uteslutet. Så vi valde blueskvällen på Cresendo. Då dök min vän Mikaela upp och hängde på. Vi betalde dyra pengar på inträdet till Cresendo. Och vad fick vi för pengarna? Blueskväll? Mysig jazzatmosfär? Nej, vi stod i nån konstig lång kö en halvtimma utanför själva salen där de spelade. Vi hörde inte ens någon musik. Efter en halvtimma bland halvfulla svenskar i femtiplusåldern sade några som stod längst fram i kön att vi aldrig skulle komma fram till konserten för det var fullt. Över femtio halvfulla svenskar i femtioplusåldern (och vi såklart) suckade och stönade. Jaha. Inte ens lite kultur fick vi på årets Kulturnatt. Det sög. Men gissa om vi skrattade på vägen hem. Misslyckanden kan vara så himla underhållande ibland.

The Magic That Is Me nr 3 by Cornelie Tollens, 2000.

Photo by Cornelie Tollens.

Cornelie Tollens is a new favourite.

Shark Attack 3: Megalodon (2002). God damn!

Eric Tate performs a facial dance to Beethoven’s Fifth Symphony.

Bill and Family, 1998, USA. Photo found at Sexy People.

Domenique and me at Världens Bar in Norrköping earlier today.

Domenique: “Let’s pretend you’re the paparazzi and I’m the famous superstar!”

Världens Bar is the bar to go to in Norrköping.

Domenique and her pink cell phone.

On the way home, Domenique stopped at a magazine stand and showed me a picture in a hair style magazine. “Look, that’s me”, she said.

Jag tror att jag och Domenique satt fyra timmar på Världens Bar idag. Jag älskar sådana dagar när man bara ägnar sig åt att prata med sina vänner över en middag någonstans där man kan sitta hur länge som helst. Världens Bar är ett perfekt ställe att spendera hela dagen på. Det är alltid så bra musik som spelas och så är atmosfären speciell. Lite som på en nattklubb – fast mitt på dagen typ.

Vi talade om framtida projekt och samarbeten. Jag behöver arbeta igen. Hela jag skriker efter en kreativ process. Men det kommer inte ut någonting annat än mina ord här i bloggen. Jag kanske kan skriva en bok? Om Domenique? Vi får väl se. Jag måste börja måla igen. Hoppas inspirationen kommer tillbaka riktigt snart.

Photo by Dylan Ricci.

This is a scene from 1966 movie Lord Love a Duck. Tuesday Weld goes shopping for sweaters with her dad, Harvey Korman. This is probably the weirdest thing I’v seen in a long time (and I’ve seen a lot).

via Nag on the lake.

Photo by Lauren Bates Jaffe.