Oh my god – Moto Boy is a genius.

Sometimes I don’t know if I love or hate John Currin’s pornographic paintings. They thrill me. And make me bored. At the same time. And I can’t decide wich feeling is more true than the other.

I’ve been involved in a Witch – project on fantastic horror art blog MonsterBrains. Check it out (if you dare)!

Kände mig lite frånvarande på min workshop idag. Gled iväg i tankarna. Hade så många inre monologer. Kände hur verkligheten domnade bort. Lämnade ett maskhål i min tidsuppfattning. Jag försvann innåt. Ibland är jag ett öppet sår. Naken inför världen. Sårbart mottaglig för allt. Ja, allt. Blödande kärlek. Mitt vilda hjärta. Ständigt en rymling från mitt medvetande och förstånd.

Kan man älska för mycket?

To celebrate Halloween, NASA Cassini’s website has posted spooky sounds from Saturn and Titan.

via Presurfer

Vaknade nyss. Helt svettig. Drömde jäkligt ruskiga mardrömmar. Många av dem handlade om att Jimmy lännade mig. Det skulle vara det värsta som kunde hända nu. I en dröm var jag med en väninna och Jimmy vid vattnet i Lindö. Han stod och fotograferade oss på land, hon och jag stod på en lång träbrygga ganska långt ut i vattnet. Plötsligt vinglar vi båda till och ramlar i på varsin sida. Jimmy är snabbt på väg ut i vattnet för att rädda mig. Men det gör han inte. Han låter mig drunkna och räddar min väninna istället. Jag ser mig själv ligga orölig i vattnet med ansiktet nedåt. Jag flyter som en kork en stund sedan sjunker jag sakta ned under ytan.

Nattens drömmar brukar påverka mig om dagarna. Så nu kommer jag ha ångest hela dagen för att han inte räddade mig. Fan. Snart ska jag iväg till den sista workshoppen på Konstmuseet. Men först ska jag städa lite. Här ser ut som en storm dragit igenom.

Vill ni höra en kul hemlis? Det är Denzel Washington’s öga jag har använt i min nya tavla Transformer (några inlägg nedan).

Wanna know a secret? The cut-out eye that I used in my latest work, Transformer, belongs to Denzel Washington.

Imorse snoozade jag i en hel timme! Visste inte ens att det gick. Var femte minut ringde klockan enträget. Min workshop (glömde att ta med mig kameran idag) slog museirekord idag tydligen. 53 personer var nere och besökte mig. Inte konstigt om jag känner mig jävligt trött nu. Fick mens också. Känner mig pluttig och vill bara ligga under täcket och grina. Hormonhelvete.

Transformer by Mia Mäkilä, 2008, mixed media on antique oil print in a golden frame. For sale in February 2009. Click image to enlarge.

This is my new favourite song by latest swedish sensation Moto Boy. Thanks Gerth for telling me about it, now I can’t stop playing it over and over!

Utanför mitt ateljéfönster just nu.

Klockan är prick två. Det är en sådan tät dimma ute. Så vackert och mystiskt. Kan det inte vara dimma lite oftare? Jag har målat hela kvällen och natten. Resultatet får ni se imorgon. Nu ska jag sova. Godnatt mina älskade läsare (värderar er alla så högt).

När det går bra för dig får du se upp – för den svenska avundssjukan!

Den lilla söta beundrarinnan av min konst som dök upp på min workshop idag, går lustigt nog på min gamla folkhögskola – Lunnevad. Och ni ska tro att det snackas om mig där! Av flera anledningar. Jag ska berätta vad jag menar.

Lunnevad vid Lillån (utanför Vikingstad i Östergötland).

Jag gick den konstnärliga linjen på Lunnevads Folkhögskola mellan 1999-2000, alltså under det märkvärdigt historiska milleniumskiftet, men det var inget märkvärdigt med den där skolan. Skolan är säkert bra för dem som inte riktigt vet vad man ska inrikta sig på inom konstens alla tekniker. Men jag hade ju en helt egen vision om vilken konstnärlig resa jag ville göra i livet (låta allt komma innifrån och inte påverkas av yttre råd och motivationer). Jag antar att jag hade en liten attityd när jag började där (och det bör tilläggas att skolan ligger långt ute på landet bland grönområden och alla ni som känner mig ganska väl vid det här laget vet att jag HATAR natur och utomhusaktiviteter i skog och mark). Det blev liksom fel från början. Dessutom hade jag svårt att äta på skolan då man hörde råttorna springa i stora gäng över takplattorna uppe på den gamla vinden. Huuu.

Jag och min extremt pinsamma och feta version av Mona Lisa som jag målade på Lunnevad (Oh my god). Den köptes in av Linköpings Kommun och hamnade till slut på Passagens skaparverksad.

Jag var en bångstyrig elev på Lunnevad. Höll mig för mig själv och målade anti-vad-skolan-ville-att-man-skulle-måla. Lärarna var helt inne på modernism (vi gled ju in i ett nytt millenium men de var kvar på början va 1900-talet) och de abstrakta mästarna var deras husgudar (tänk Karl Isaksson). Jag var inne i min egen värld och målade Botero-inspirerade tjocksmockar. Lärarna blev således avundssjuka på att jag, redan då, sålde bra och hade separatutställningar. En del moppsade upp sig och hade en trist attityd mot mitt skapande (de kunde aldrig ge beröm) och en del andra slutade helt att tala med mig. Hälsade inte när jag kom på morgonen. Jag mådde dåligt av detta och höll mig borta från skolan. Till slut skolkade jag så mycket att det var bäst att hoppa av – vilket jag gjorde bara en månad innan skolavslutningen.

Jag träffade en av de kvinnliga lärarna på en vernissage ganska nyligen (en av dem som inte hälsade på mig när jag gick på skolan) och hon slog upp armarna och skrek: “MIA!!!” så omfamnade hon mig och fortsatte: “Har ju hört att det går så bra för dig nu. Alla talar så varmt om dig. Jag har också hört att du säljer så bra!”

Höll på att kvävas av allt smör hon bredde på mig. Samma lärare hade tydligen sagt till klassen på Lunnevad – där mitt lilla söta fan går: “Ja men Mia Mäkilä, hon är ju inte originell, hon har inget nytt att komma med, hon lånar ju bara från andra.”

Det där störde mig som fan och jag har inte slutat tänka på det. Själva innebörden av det hon sa, är föga intressant och bara fött ur den svenska avundssjukan (duuh!) men det var grejen att hon tutar i sina elever att det inte är ok att låna av andra konstnärer, som stör mig mest. Det är bara uppfinnare och konstnärer som koncentrerat sig på att uppfinna nya tekniker som idag kan uppfattas som originella. Allt annat är redan – gjort. Typ been there done that. Målar man abstrakt – liknas man med Picasso, målar man färgstarkt och lekfullt är man en ny Matisse, är man inne på plottriga skräckscener – som jag – är man en ny Bosch. Inget fel med det. Dessutom så lär man sig mycket på att kopiera andra när man går konstskolor. Då får man både testa sina styrkor och svagheter i olika stilar, tekniker och attityder.

Min gallerist Harriet i Stockholm sa en gång en bra sak: “Ska man sno från konsthistorien ska man aldrig sno bara från en – då blir man ett plagiat, men snor man från tre olika konstnärer och lyckas göra något eget av det kan man verkligen gå långt!”

Nej, det är först när man når toppen man hör allt skitsnack eka nedanför en.

This short was released in 1929. Perfect for Halloween.

Några av alla fina skräckiga konstverk som gjordes i min workshop idag.

Vilken underbar dag! Vaknade med lite ångest som snabbt gick bort. På museet kom många skaparglada barn och vuxna som satt och pysslade nästan hela dagen lång med mig. Det blev häxor, blå monster, otäcka skuggspöken och en och en annan Mäkilä-inspirerad bild. Mycket kära och fina möten med människor (jag får så mycket glädje av dessa möten). En söt och bedårande ung tjej dök upp på eftermiddagen och berättade att hon tycker om min konst så mycket att hon åkte till Norrköping bara för att få komma och skapa lite med mig (Åh!). Hon gjorde mitt hjärta alldeles varmt av tacksamhet och ömmaste ödmjukhet. Jag har verkligen världens bästa fans. Har aldrig varit med om maken på fina, unika och varma själar som dessutom vågar dela med sig av dessa kvaliteter. Jag är en lyckans ost. Helt klart. Ibland brukar jag tänka på all kärlek jag får tillbaka av mina fans och människor som kommenterar min konst på ett generöst och svärmande sätt. Det är inte alla människor som får uppleva det. Det är inte alla butiksbiträden som får höra att de är älskade – av sina kunder – det är inte alla sekreterare som får höra att de är en förebild. Så jag får vara mycket försiktig i min (allför vanliga) självömkan. I’m blessed. På riktigt alltså.

Lilla Elin, 7 år, målade den här till mig precis när workshopen var över. Åh!

“Jag är bara sex år, titta vad jag har målat!” Sa den här lilla flickan och visade upp sin skräckbild med Halloweenpumpor och svarta fåglar utan ögon (som äter allt i sin väg, förklarade hon).

Det var mest barn som kom, men några vuxna också. Kortet är taget en timma efter jag öppnade, en timma senare var lokalen full (och jag för upptagen för att fortsätta fota).

Julia målade en skräckinjagande insekt med huggtänder till mig. Jag tror att hon var nio år. Söt är han i alla fall, det lilla krypet.

Jag var helt slut när gårdagen var över. Det kom så mycket folk på första dagen av min workshop – Skapa Skräck – att jag knappt hann med att dokumentera allt kul som hände med min ständig medföljare kameran. Men det gjorde inget. Har bra minne ändå. Eftersom verksamheterna på Krumeluren (skaparverkstan på Norrköpings Konstmuseum) främst är riktade till barn, kom många barnfamiljer, men det kom också en hel del nyfikna skräckfantaster som tacksamt vägleddes av skräckmästarinnan själv (jag alltså). Det blev många Halloweenmålningar (barn associerar tydligen skräck med Halloweenmotiv) vilket är passande eftersom det är Halloween i helgen. En flicka målade ett svart spöke med guldkedja som rasslade, en pojke målade en köttätande blomma meden åtta meter lång tunga. Vi hade mysigt tillsammans, besökarna och jag. Spelade Twin Peaks Soundtrack på stereon.

Efter halva dagen gått, kom museechefen Helena Persson in i Krumeluren med en intendent. De tittade fascinerat på mitt konstverk It’s All In My Head som jag tagit med mig som inspiration för besökarna (ni ser den skymta i bakgrunden till höger, på en av bilderna ovan). Vi pratade en stund och gissa om jag blev generad, glad och rörd när intendenten plötsligt sa orden jag väntat på i så många år: “Jag skulle vilja komma hem till dig och se vad du har mer. Kan jag ringa dig?” Vet ju inte alls vad detta innebär. Men något fantastiskt bra är det när ett konstmuseum vill göra ateljé-besök!

Nu ska jag snart vandra tillbaka till museet, ni vet att ni är välkomna idag också – Norrköpings Konstmuseum (nedre våningen), mellan klockan 13-16 (20 kr per skapande)!

Fortsätt roffa åt er de sista verken på Rean här under också!

puss på er!

Var: Norrköpings Konstmuseum (mitt emot Söder Tull där Biblioteket ligger). Jag håller till på Krumeluren som ligger på Konstmuseets nedre våning!

När: Idag till och med fredag kl. 13-16

Kostnad: 20 Kr för varje person som vill skapa skräck med mig och gratis för att bara säga hej!

Vad man får för 20 kr: Skapa skräck med min hjälp! Göra collage, mixed media eller måla! Jag delar ut gratis vykort!

Välkomna!

Cliff (Ukelele Ike) Edwards performs “Singin’ in the Rain” from “Hollywood Revue of 1929″.

George Michael Faith Maurice Josuhua remix (1987)

Madonna megamix 80’s.MDC-mix

Royal Gigolos – Girls Wanna Dance Remix

Michael Jackson vs Ghostbusters

You have to watch it to the end!

Idag var allt magiskt. Vädret. Atmosfären. Känslan inom mig. Personerna runt omkring mig. Allt skimrade i en varm nyans av silver. Behandlingen gick bra, sjukhuset badade i soljus och jag hann knappt reflektera över den unkna sjukhusdoften i det rosa trapphuset (som annars brukar skrämma mig lika överraskande en aning varje gång) innan jag satt på bussen hem igen.

Är lite pirrig inför veckans workshop på Norrköpings Konstmuseum (tis-fre denna vecka kl 13-16). Tycker om möten med människor. Och så får jag ju lära ut hur man målar skräck! Är inte livet ändå ganska underbart? Här lever jag på att måla skräck, gastar, demoner och vampyrer och så får jag dessutom betalt för att lära ur hur jag gör! Inte klokt.

It’s Planet Earth for people who hate planet Earth.

The first Frenchman to discover “punching” is going to dominate this sport.