Jag med min svarta blomma på fårfällen, tidigare idag.

Nu är vi hemma från släktmiddagen. Min farbror fyllde sextio. Jag tror inte att jag varit där sedan han fyllde femtio. Det är ju det jag säger – tiden går alldeles för fort. Tio år går förbi som ett snäpp med fingrarna. Men det gör det inte på släktmiddagar. En timma känns som en hel skoltermin. Två timmar är olidligt. På tredje timmen blir man liksom så avdomnad att det nästan känns rätt ok. Det är inte mycket man har gemensamt med släktingarna, ja mer än att vi delar samma historia och blod såklart. Men egentligen är det trettio olika människor som har helt olika liv och intressen. Så man får pumpa ut frågor till alla, i hopp om att man får något kul svar. Min farmor berättade dock en lustig historia. Hennes mormorsmormors…nånting, blev Finlands äldsta kvinna innan hon dog (106 år eller något åt det hållet) och hon var skröpplig mot slutet – inga tänder, skrynklig, kutrygg och så hade hon alltid en lång, lång kjol med fickor längs sömmen kring fötterna. Där i hade hon äpplen (!) som hon gav till folk. Men till saken hör att hon aldrig använde underbyxor, utan kissade rakt upp och ned – när hon gick längs stigar och landsvägar. Så farmors mamma förbjöd min farmor att äta dessa äpplen, innan de var ordentligt sköjlda och skalade! Ha! Min farbror är rätt lustig, han är biodlare och på övervåningen stod en konstig manick, det liknade en mikrovågsugn i trä. Jag frågade honom vad det var för pryl. Han svarade att det var en drottningbi-kläckmaskin. Det var nog det sista jag trodde att han skulle svara.