Så här ser exakt 1000 kronor ut i material för en konstnär:
papper, duk, penslar, sudgummi, pennor, antika böcker och lim.

Det är en underbar blandning av vinter och vår ute. Lite vårpirr i magen men för kallt för att kunna njuta av pirret. Jag tog bussen till sjukhuset för behandling, kände mig nere för att jag inte haft god skaparlust. På bussen tillbaka till stan fick jag plötsligt flera nya idéer att skapa.  Det kändes nästan som en uppenbarelse.  Sedan följde chockartat en hel rad uppslag och skisser till nya konstverk. En hel del nya infallsvinklar blev det, och lite gamla idéer som kom tillbaka. Gick av bussen på Knäppingsborgsgatan och besökte konstnärshandeln Gredelin där jag har ett presentkort och köpte lite nytt material att arbeta med. Köpte ett block med ritpapper. Jag har inte köpt papper på flera år. Men det är både billigare än duk, och mycket mer lämpligt för collage. Köpte sju små penslar av minsta storlek. När de ligger i den lilla papppåsen man får i kassan liknar de godisstänger. Penslar är som lösgodis för konstnärer antar jag. På vägen hem besökte jag ett antikvariat och så köpte jag en massa antika böcker om både ditt och datt som kommer att fungera utmärkt till mina nya uppslag.

Jag har fått tillbaka skaparlusten, Halleluja!

Sov bort mestadels av gårdagen. Är så himla trött. Kanske är det årstidernas skiftning eller utmattning.  Både Jimmy och jag glömde bort vår förlovningsdag och jag missade en deadline för en intervju med en stor tidning, i all stress som varit. Jag funkar inte bra under stress, även om jag föredrar att ha lite kaos omkring mig när jag arbetar.

Vaknade nyss av att jag drömde att jag var med i slaget i Poltava. Det var krutrök och dammmoln från hästhovar och jag hörde kanonerna dåna högt. Jag hjälpte kungen att strida, med några polkagrisstänger. Konstig dröm. När jag vaknade upp, var jag fortfarnde trött. Den här tröttheten kanske blir långvarig. Men jag måste ändå börja måla igen, annars blir jag ringrostig.

Nu använder jag 97% av min totala bandbredd på servern. Så om min hemsida kraschar och bloggen går ned, så vet ni varför. Den kommer ju tillbaka efter midnatt då det är en ny månad och 0% använt på servern.

Förövrigt är jag lycklig. Det är skönt att det snart är vår, men det kan väl stanna där. Jag hatar sommaren. Tur att jag har vinterrummet trots allt.

Mitt nya staffli och ett nytt “stänkskydd”
bakom (egentligen en rullgardin, smart va?).

Jag borde börja skapa nu. Men det känns så himla läskigt att börja om efter alla slags avslut med utställningar och projekt. Jag har ingen aning om vad jag ska göra för kollektion nu. Jag borde göra collage och mixed media grejer till höstens stora collageutställning i Stockholm jag ska delta i, men jag har slut på klister och antika böcker att klippa ur. Måla känns mer naturligt nu. Men hur i helvete ska jag våga börja arbeta på en tom duk som står på ett nytt staffli i en ny ateljé?

Ångest.

Nu ska jag bädda ned mig i min stora säng och skissa på lite idéer. Sedan får jag tämja ångestdemonen vid mitt nya staffli.

Who knew death could be this adorable?

I’ve had so much traffic to my website (miamakila.com) this month that I’m using 90% of my total bandwidth on the server. If it hits 100% today or tomorrow, my website will crash. Let’s hope not, but I’m happy about the traffic anyway (43 000 people visiting my website this month is just crazy!).

If the website should crash, don’t worry, it will soon be up and running again!

Here’s some pictures from my big 30th birthday bash I had this Saturday. All of my closest friends and my family members were there and it was a loving and memorable evening with lots of laughter, good food, drinks and dirty jokes flying around!

My friend and muse – Domenique, and Ellika.

My friends are making jokes and telling stories…

My very best friend Nanci.

Beautiful Johanna and cool cat Andrea talking the night away.

I was so happy to share my big day with my dear brother
who wrote the most amazing and beautiful poem to me.

My brother in law Jocke and my good friend Emma, with the birthday girl.

Jag är så lycklig att jag har så många kära vänner. Mina vänner är varma, ärliga, humoristiska och har stora personligheter. Allihop. Så ni kan gissa hur roligt det är att samla dem tillsammans på en stor fest. Det var inte många som åt mycket av den goda maten, alla var upptagna av att skämta och gestikulera vilt (jag känner många neurotiska människor som använder hela kroppen när de talar) och skratta. Det var ju så jag ville ha det också. Utan tal, pretantiöst skitsnack och mingelytligheter, utan vackra bordsdukningar och krussidullfasoner. Det blev en fest med värme, gemenskap och kärlek. Det är väl det som är det viktigaste för oss människor, tänkte jag när jag planerade den här festen. Jag är egentligen ingen festmänniska men det kändes fint att samla dem jag älskar mest på ett och samma ställe.

Javier Bardem & Jeffrey Dean Morgan.

I’ve just seen Woody Allen’s latest film – Vicky Cristina Barcelona (the best film I’ve seen from him in years) and it hit me that Javier Bardem, who plays Juan Antonio in the movie, and actor Jeffrey Dean Morgan are freakin’ lookalikes! They really look like each other and have that same kind of mysterious and dark quality to them. I could add Robert Downey Jr with a heavy beard to the list – and Brad Garrett from Everybody Loves Raymond!

The people from the Exit Festival in France (opens today!) sent this cut out from today’s edition of Le Parisien – a french newspaper,  with an article about the art show in the Festival that I’m taking part of, and they put my artwork Crazy Candy Monster Ride to illuminate it! I’ve been told that my art is very popular in the french Festival!

I just got an e-mail with this picture of how part of my art is
presented in the Via Festival in Maubeuge, France. It looks great!

Here’s a new pricelist for my artworks that are available to purchase right now.

Här finns numera en prislista över alla mina konstverk som går att köpa just nu!

The child and his wood II, 2005, by Roberto Kusterle.

This is so weird!

via Bits & Pieces

I love love love this song from 1981!

Såg fem minuter av reprisen av Oprah Winfrey Show imorse. Det handlade om andlighet och en replik fastnade i mitt huvud: “Vem är vi utan våra saker, våra jobb och våra materiella tillgångar? Vem skulle du vara utan allt det?”. Hade någon frågat mig det för fem år sedan hade jag svarat att jag inte varit mycket alls, utan mina saker, min utbildning, mina kläder och skor och min lägenhet. Men efter att ha arbetat hårt med mig själv, ett år i terapi och ständig självrannsakan, är jag längre inte så fattig om jag blir rånad på allt jag äger och har. Jag vet exakt vem jag är och vad jag är kapabel till. Det är en skön känsla och en trygghet. Jag har gått igenom alla möjliga helveten och skit och står stadigare än någonsin  – här och nu. Jag överlever allt, det skulle jag inte gjort om jag inte arbetat så hårt med mig själv.

Förr i tiden var jag beroende av den lycka som mina saker gav mig och mina kläder och universitets-titlar jag slängde med till höger och till vänster. Jag kunde inte känna lycka utan allt det där. Jag var beroende av mina pojkvänner och deras kärleksförklaringar, mina föräldrars godkännande och mina vänners uppskattning. För jag kunde inte ge mig själv allt det där. Nu kan jag det, utan att känna mig självgod eller ovärdig.

Jag vet att det är många som klänger sig fast som sugproppar på fel pojkvänner, destruktiva livsstilar eller beroenden av olika slag, för att de inte vågar ta reda på vad de själva är utan den falska tryggheten de har. De vågar inte möta sig själva.

Faktum är att det gör ont att bli av med den falska tryggheten och allt man äger och har, det ska jag inte ljuga om (jag har ju själv varit där), men den här lyckan och tryggheten jag känner idag är värd all smärta i världen för att nå. Jag är levande och närvarande. Om man inte vågar möta sig själv, lever man bara i andras ögon.

Så vem är du, utan allt du äger och har?

At 11,840 square feet, this is the world’s largest model railway. There are 800 trains, and over 10,000 train cars in total. Over 170 computer controlled cars, more than 200,000 people, controlled by 40 computers.

via Presurfer

Den här veckan kommer jag att spendera med att städa och planera min stora 30-års fest som hålls här hemma på lördag. Det är mycket som skall göras så jag kommer inte att kunna inviga mitt nya pampiga och ståtliga staffli som jag fick av mina föräldrar på min födelsedag. Det kliar i fingrarna att börja arbeta igen.

Igår gick jag och Jimmy på bio och såg The Wrestler. Jävligt bra film och Micke Rourke är fantastisk i den. Sorglig och tragisk var den, men med charm och en jordnära atmosfär.

Nu ska jag googla goda recept för plockmat.