check out Nancy Hoogstad!

He plays some pretty fine freestyle jazz.

En resebild ur vårt familjealbum. Pappas siluett.

Godmorgon på er! Tänkte bjuda er på en inblick i min resedagbok – som jag skrev i bilen på väg till Polen och Östtyskland 2001. I bilen finns mamma, pappa och jag. Jag har klippt och klistrat lite mellan dagboksföringarna, annars hade detta blivit för långt för att orka läsa. Tycker detta ger en humoristisk bild av det typiska för min familjs resor. Bilderna är tagna på helt andra resor men kan vara roliga att titta på i sammanhanget.

Söndag. Norrköping.

9.33. Avresa från Norrköping. Stämningen i bilden munter! Halvmulet 17+. Mamma fastnade med fingret i glasögonfodralet innan vi åkt förbi Djäkneparksskolan!

10.44. I Kisa kom vi på att vi glömt muggarna till fikat!

10.55. Vi kom på att vi glömt chipsen!

10.57. Nu regnar det! Jippi!

11.00. Nu är vi i Småland.

12.13. Vi fikade på en rastplats. Mamma råkade ha ned en yoghurtburk så att den gick sönder. Pappa tyckte det var synd att den skulle gå till spillo och tog resten av den och blev jättekladdig och lite irriterad över det.

12.48. Passerar Växjö-kommun-skylten.

13.40. Tingsryd. Soligt efter regn.

13.59. Pappa sa att ett skyffe som låg längs motorvägen liknade något ur “Twin Peaks” (värt att notera!).

14.05. Mamma sa att några långhåriga kossor hon såg beta längs motorvägen måste vara “specialkossor”! (också värt att notera).

14.09. Radiokrig!

16.20. Pappa sa fel: “nu plommar potatisen!” och vi skrattar länge åt det!

16.22. Nu regnar det igen! En tanke slog mig: “att resa är som att ta en lång omväg hem.”

17.33. Passerar Lugna Hem – jag fick en spindel mellan tårna!

Mamma tar inte de bästa resefotografierna. Brorsan till vänster och pappa till höger.

Måndag. Ystad.

11.48. Jag dödade en spindel i bilen! Nu står vi i kö till Polenfärjan och lämnar passen till tulltjänstemannen.

13.00. Båten avgår. Färjan gör oss lite besvikna. Taxfree är bara öppen i två timmar och parfymbutiken är inte belägen i en butik utan bakom disk där en stor polsk kvinna står och ser barsk ut.  De flesta polackerna är högljudda men en del ligger och sover på golvet. En låg och sov på däck, bara så där.

14.00. Vi äter panerad fläskfilé i resturangen. Flera polacker äter fläsklägg.

16.00. Pappa trodde att han hade blivit bestulen på sin klocka men den hade bara “glidit av” ner i hans väska! Vi skrattar gott åt det. Pappa kan vara lite virrig när vi är på resande fot, imorse letade han efter sin kam som var borta men så visade det sig att han hade den istoppad i handduken som han hade virat runt midjan.

16.40. Vi har skittrist just nu. Sitter på däck och huttrar (soligt men blåsigt). Det finns ingenting att göra. Det är inte som på Finlandsfärjorna. Vi underhåller oss genom att skratta åt säkerhetsskyltarna, där det står vad man inte får ha med sig på färjan. Man får inte ha med sig vapen, bomber, knark eller -  krokodiler.

Ett annat resefoto, antagligen från Smögen 1993 ( jag i mitten).

20.20. Vi har nu åkt in i Polen och virrat bort oss. När vi kom till en korsning, sprang det fram ett gäng ungdomar som frenetiskt började spruta fönsterputs på våra bilfönster, och skrapade med skrapa och en kille tryckte upp en karta mot pappas fönster och erbjöd gratis kartor och vägbeskrivningar på dålig engelska. Pappa tog godtrogen emot kartan. Då kom det ytterligare tre killar emot vår bil och började fixa med vindrutetorkarna och sprejade fönsterputs från andra sidan. Vi kunde inte se något genom bilfönstrena längre och vi började få riktig panik! Nu började de be oss om pengar och pappa erbjöd dem svenska pengar men de ville bara ha “paper money”. Det blev en hotfull stämning och vi blev ännu mer skrajsna, jag skrek “pappa kör!” mamma sa: “ÅK NU!” sedan sa hon till killen vid pappas fönster: “No we have to go, we have drive fault!” pappa gav dem en svensk tia (som de inte kan växla in till polska pengar) i ren desperation. Sedan körde vi rakt fram och hamnade på nåt konstigt vänster automatiskt på en bilfärja. Det var konstigt, men rätt färja i alla fall. Vi åkter nu mot den tyska gränsen.

I Tyskland kanske, tidigt 90-tal.

21.45. Vi åkte av färjan och reser nu genom polska landskap mot tyska gränsen. Mamma och jag är väldigt kissnödiga men det finns ingen mack någonstans. Bara motorväg.

00.03. Mamma och jag har fortfarande inte fått kissa, det finns inga bensinmackar alls längs vägen, men nu är det på liv och död, känns det som. Vi kör på en landsväg, passerar en räv och insekter krockar med bilen och ger ett konstant smattrande ljud. Vi stannar bakom ett träd vid vägen och kissar. Vad ska man annars göra? Gud vad skönt det känns nu!

00.10. Så ironiskt – vi passerade just en bensinmack.

02.00. Vi kommer fram till det tyska hotellet i Griefswald.

Den värsta sortens resa: Charter.

Familjen Von Trapp (?) i Alperna i mitten av 90-talet.
Min bror spelar allan, som det hette på den tiden.

Tisdag. Griefswald – Lübeck.

15.00. Vi åker nu vidare mot Lübeck efter att ha stannat och ätit på en vägkrog.

15.40. Vi stannade vid en mack och tankade. Vi köpte varsin glass. Jag köpte en isglass och fastnade med läppen på den så att det började blöda.

16.00.Framme i Lübeck.

18.55. Efter en intensiv Lübeckupplevelse återvände vi till hotellet för att fräscha upp oss och sedan gå ut och käka på stan. Men då drabbas vi av ett hemskt oväder. Det bixtrade och åskade otäckt och så kom världens spöregn. Nu har vi väntat en hel timma på att det ska sluta men det gör det inte. På tyska TV-nyheterna varnar de nu för “geblitzar” och ovädret har tydligen dödat fyra personer i Berlin. Vi kan inte gå ut i ovädret och är strandade på hotellet. Vi får äta på hotellets resturang helt enkelt. Vilken besvikelse!

19.30. Vi äter gott på hotellets restaurang. Gång på gång hör vi glada små skrik från ett rum i närheten av restaurangsalen. Vi roar oss med att spekulera om vad det rör sig om. Dessa små glada skrik och skratt håller i sig genom hela måltiden men vi får aldrig reda på vem de kom ifrån och varför.

(Resten av resedagboken är mest mumbojumbo men vi återvänder till Sverige någon dag senare efter att ha bilat genom Danmark).

På grund av ett och annat fel på vårt webbhotell så var webbplatsen och bloggen nere inatt och ett par timmar nu på morgonen. Mycket beklagligt men så kan det vara emellanåt. Allting ska fungera nu i alla fall…

Due to some problems at our web hosting company, miamakila.com and the blog were down a couple of hours tonight and this morning. However, the problem is solved now. Hooray!

/Webmaster

A research that finds out how one of the subterranian ants
structures look like. The ant colony was abandoned. (via)

(via)

Titta vilken ny fin klänning jag hittade på stan idag (KappAhl) och
på gungstolen ligger alla andra fynd som jag gjorde, bland annat två masker,
en pudelväska i babyblått och vita kuddar och massa kläder.

Det har bara gått några dagar sedan jag vågade erkänna för mig själv att jag inte kan skapa just nu. Att det är en jäklig torka. Och jag är skitrastlös. Jag klarar inte av att inte arbeta. Att inte vara kreativ. Mitt inre torkar sönder. Jag tänker inte torka ut, hellre dör jag.

Natten känns lång och jag kan inte somna. Det är ännu (eller redan)  ljust ute och jag går upp och drar ned rullgardinen som tjuter som ett larm, men Jimmy vaknar inte som tur är. Det är nu jag känner hur skaparlusten plötsligt greppar mitt medvetande. Hjärtat slår snabbt. Jag drar efter andan. Åh, den här lusten är den skönaste av droger! Så drabbas jag av en intensiv storm av idéer och fantasier. Skisser. Uppslag. Allt möjligt som jag vill genomföra! Jag lägger mig i sängen och är klarvaken. Mer vaken än på länge. Nu står det klart, jag vet att jag har berättelser, karaktärer och budskap kvar att dela med mig av. Jag är inte tom. Och jag har definitivt inte torkat sönder.

Jag tänker sluta köpa dukar, målarpenslar och färg ett tag – och istället lägga alla mina pengar på att köpa peruker, ansiktsmasker, hattar och mössor och andra saker som jag kan ha användning av i fotograferandet och i den digitala världen! Jag ska satsa alla mina kort på fotografiska skräckprojekt ett tag. Använda Domenique mer, hon är ju ändå min musa.

Jag upplever ett starkt halleluja moment. Mitt i natten där ingen vet vilken storm av känslor och lustar som virvlar innanför mitt hjärta.

Dagen spenderar jag med min älskade mamma. Hon ger mig så mycket. Kärlek, omtanke, god energi och bra råd. Jag tror faktiskt att jag har världens bästa mamma. Jag hittar en massa nya kläder på stan! Sommarklänningar, tröjor, tre cardigans, en kappa och kjol. Spenderar tvåtusen kronor på mindre än två timmar. Men det gör detsamma. Jag brukar inte köpa kläder så ofta. Och så hittar jag några roliga detaljer till fotograferandet (några masker och en babyblå pudelväska (kramdjur) i en leksaksaffär. Jag går hem med en miljon påsar, känns det som.

Är det någon av er som äger en sådan här vit mössa? Mejla mig!

På eftermiddagen köper jag några peruker över nätet. Och så ska jag beställa gummimasker från Buttericks. Ja och så är jag på jakt efter en sådan där mössa (se bild ovan). Är det någon som har en sådan som en vuxen kan ha, så hör av er till mig ( mia_makila@hotmail.com)!

Here are some photographs of me that Jimmy took a few hours ago.
We are trying to learn new techiques with our new camera.

Yes, that’s me with a white wig. Very french. very New Wave.

Check out Lena Revenko!

Check out Alessandro Bavari!

New funny ad for New Yorker. (via)

(via)

Check out Koen Hauser! (via)

This explains why “Star Trek” fans have trouble getting women.

Drömmer många mardrömmar på natten och vaknar lite förvirrad. Jimmy arbetar hemifrån och underhåller mig med skratt och uppmärksamhet under min första vakna morgontimma. Ibland sitter han tyst och koncentrerad vid datorn och då får jag tid att tänka. Känns fortfarande lite ångestladdat att inte kunna arbeta. Men jag har ju beslutat att skifta den dåliga energin mot en bra, så jag tänker inte klaga mer. I’ll shut the fuck up.

Idag ska jag göra pinsamma saker: jag ska gympa hemma! Måste komma iform, kan inte bara äta godis och tro att jag ska behålla mina former länge till. Men jag tänker inte gå ned i vikt för att jag är manipulerad av medias ideal (eller jo förresten, det är vi nog alla) utan för att jag inte trivs med min vikt. Tio kilo ska jag gå ned, det får ta hur lång tid som helst. Tänker inte sätta mer press på mig själv nu.

En amerikansk tidning har kontaktat mig och vill ha med mig i sitt kommande nummer. Hela åtta sidor får jag! Det är generöst. Har nästan glömt bort hur många tidningar jag är med i just nu. Tre-fyra.

Jag fortsätter att fördjupa mig i film, noterar vinklar och tekniska lösningar i ett block. Känns lite nördigt och fånigt men jag kankse får nytta av dem en dag, vad vet jag. Filmen ger mig så mycket. Ni kommer aldrig att förstå min kärlek till filmen. Den är mycket djupare än till konsten. Svårt att förklara. Jag förstår det inte själv.

(via)

Leonard Nimoy warns us of the terror of Y2K!

Check out Alberto Van Stokkum!

The view from my window an hour ago. Dark clouds -  bursting into tears.

Lägenheten skiftar ljus i takt med de tunga och mörka molnens svepande gång. Ibland drar mörkret in i lägenheten med sin svarta skugga, sedan skiftar det, snabbt  och intensivt  och lägenheten badar i solens ljus som skymtar fram där molnen misslyckas att täcka himlen. Jag känner mig trött. Jag andas tyngre än jag brukar. Kanske har jag inte ens märkt av tröttheten. Skyllt på allergi och förkylningar. Men jag andas i alla fall i min egen takt nu. Jag skiftar  mellan ljus och mörker i mitt sinne. Precis som molnen på himlen.

Allt jag hör är tystnaden.

Jag har bestämt att jag ska vända den här svackan till något bra. Jag tror jag till och med kan börja njuta av lugnet. Även om det känns väldigt ovant. Kanske driver jag mig själv för hårt. Har stor press på mig själv att ständigt lyckas prestera och bli bättre – och skapa no matter what. Jag ska nu rannsaka mig själv. Måste sluta piska mig själv och istället glädja mig över allt bra som händer. Varför är det så svårt att ta till sig? Jag ser hellre till alla problem jag har – än till allt det underbara som jag faktiskt nästan badar i varje dag. Jag kanske är bortskämd – eller bara rädd att ta till mig bra saker för att jag känner att jag inte förtjänar dem. Gamla sår som spökar.

När man blivit intalad att man är skit och inte värd någonting, av en man som man en gång älskade, så har man många tankespöken.

Jag måste helt enkelt börja intala mig själv tvärtom. Lite oftare och lite mer inlevelsefullt.

Min psykolog sade ofta att för varje negativ bekräftelse man ger sig själv, måste man lika snabbt bekräfta sig själv positivt. Då får man in ett nytt tankemönster. Det var så himla bra sagt tycker jag. Det har hjälpt mig mycket. Jag kanske har slarvat lite med det på sista tiden.

Jag tänker nu njuta (eller försöka njuta i alla fall) av min ofrivilliga lediga tid. Drunkna i filmer, litteratur och planera inför teaterprojektet med Ida Wahlund.

Nu hör jag mig själv, hur dumt det låter. Varför är jag så deppig över ett liv som är så fritt och underbart? Vilken fåntratt jag är!

Check out Dave De Vries!

(via)