Cat on a glass table. So funny.

Check out Diana Scheunemann!

Vaknade efter en märklig dröm där jag befann mig i en TV-studio med kulisser för en talkshow. Det var en stor fondvägg – tapetserad med en stor  och vacker broderad 1700-tals gobeläng och framför den stod ett litet runt pelarbord i körsbärsträ och två rokokostolar på varsin sida av bordet. I stolarna satt två kvinnor med ovanligt stor kroppsbyggnad i viktorianska sorgekläder och svarta slöjor. I handen hade de varsin nål och tråd som de sydde igen sina munnar med. De hade stora stygn över hela ansiktet. Jävligt läskig dröm – och stämningen var tryckande och gick som i slow motion.

Jag vaknade med måttlig ångest. Efter frukosten kände jag min enorma hunger efter utveckling och inspiration bli för mycket för att jag skulle kunna sitta still – och gick ut på en tvåtimmarspromenad. Mina fötter liksom svävade över marken och tog mig framåt i samma takt som mina tankar sköts i samma riktning. Himlen var grå och mörk – till min glädje – och luften var en aning kylig men frisk. Jag hälsade på min kära svärmor på vägen upp till Kungsgatan. Har saknat henne mycket. Efter det svängde jag av vid Kungsgatan mot den stora kyrkogården vid Matteuskyrkan. Det var alldeles lugnt där. Allt var så grönt och stilla. Några gravskötare här och där. Men jag var ensam besökare. Såg många namn inristade i stenar, det lilla kapellet i mitten av kyrkogården och så de nyklippta gräsmattorna som fungerar som skiljevägg mellan oss och de döda. Besökte min farfars grav. Stod där och tittade på hans namn i guld. Plötsligt brast jag ut i gråt. Tårarna strömmade ned och jag kunde inte komma på varför. Jag stod inte min farfar nära alls. Men gravplatser har nog den effekten – de tillåter oss att  se till våra inre gravplatser där det ligger en massa skit begraven. Eller nåt. Medan jag stod där med tårarna som salta pärlor under ögonen tittade jag upp mot de stora ekarna på kyrkogården – och upptäckte då gyllene löv insprängda i det  tjocka gröna lövverket. Som om de hade poppat fram som ett popcorn medan jag hade stått där och lipat. Hösten är verkligen här nu. Kände  en stor tröst. Det var ett fint ögonblick.

Sedan vandrade jag vidare tills benen blev alldeles darriga. Jag märker att jag har levt instängd ett tag nu över sommaren. Friheten att kunna vandra omkring med lätta steg – är överväldigande.

People of Walmart -  The blog.

Check out Ione Rucquoi!

(via)

Bild från Hamburg, december 2007.

Somnade sent med en behaglig känsla av sömngrus i huvudet och värme som strömmade inifrån. Sov till eftermiddagen och vaknade till regn. Lycka. Jimmy fixade frukost och vi såg Seinfeld hela eftermiddagen. Det var mysigt. Ute växlade vädret mellan molnigt och soligt och regn. Därefter har dagen försvunnit i en städrutin och vardagsbestyr.

Har en oerhörd lust på livet just nu. Världen är min att utforska och jag har lust att utforska den inifrån och ut. Varje millimeter av min omvärld känns spännande och utmanande. Jag har ingen lust att sitta still. Vill bara ut och vandra på ny okänd mark. Inom konsten. Och runt omkring. Ibland blir jag så här törstig på livet – det händer då och då. Jag tänker inte dämpa den törsten på något annat sätt än att leva lite extra mycket. Lite extra mer intensivt och passionerat. Något annat vore ju bara dumt.

Hur kan man bli för mycket levande liksom?

Check out Brandon Jan Blommaert!

Check out Miwa Yanagi! (Thanks Marilyn!)

Now – what’s his first name?

The Otamatone is a new sound toy designed by CUBE
works and Maywa Denki, Japan’s new-media artist. (via)

Utdrag ur min dagbok (bloggen) skrivet den 29 augusti 2005-2009:

Den tjugonionde augusti 2009:

Den här inre resan ger mig så mycket. Mer än jag själv anar. Mår bra – fast jag hade ångest tidigare i veckan. De svarta maskhålen är inte lika djupa numera – även om jag ramlar i dem lite då och då. Jag reser mig snabbare upp. Jag överlever och går vidare i fast motion. Växer hela tiden och tar mig för saker som jag inte trodde jag kunde. Tar plats. Tar kontroll. Och försöker ta lite också – inte bara ge – som jag brukar.

Inte undra på om jag blir tom ibland.

Faktiskt.

Den tjugonionde augusti 2008:

Jag sitter med en bomullstuss i munnen. Blöder mycket. Känner mig fortfarande yr efter drogen jag fick hos tandläkaren imorse. Smärtan är överkomlig. Nu vill jag bara äta något.

Jag vaknade med benen tunga och avdomnade av skräck inför tandläkarbesöket. Idag skulle de dra ut en visdomstand. Herregud. Gick motvilligt upp och försökte hitta på en bra lögn som kunde fungera som skäl att ställa in. Men jag var helt utan fantasi. Vägen till tandläkaren kändes längre än förra gången jag var där.

Väl inne på mottagningen bröt jag ihop och grät inför sjuksystrarna eller vad de kallas. De tröstade lite grann. Visades in till den där otäcka sterila tandläkarstolen och sjönk ned i den, det också motvilligt. Ångesten tog över och jag vågade inte titta någon annanstans än uppåt. Noterade fyra hål i taket och tyckte mig se två gubbar i ett skuggspel. Sedan fick jag en mugg med vad de kallar “drinken”, men det är en drog. Ena systern kom med en filt och lade över mig eftersom mina skor föll av mina nakna fötter hela tiden. Hon är snällast. Sedan släckte hon ljuset i rummet och väntade på att drogen skulle verka. Jimmy stod bredvid mig och strök mitt hår. Hans stöd blev mitt allt när jag låg där i det mörka rummet. Han fick mig till och med att skratta åt nånting. Sedan minns jag inte så mycket. Fragment av bedövningssprutorna, slemsugen, gapa stort, blod, borren, gapa större, flisor, mer blod. Sedan sydde de ihop hålet efter tanden. Och så var mardrömmen plötsligt över. Det tog inte så lång tid.

Jag blir mer och mer hel för varje dag som går. På alla sätt.

Den tjugonionde augusti 2007:

Alla mina dagar är olika. Ena dagen är svart. Den andra vit. Den tredje är svart igen. Jag verkar sakna gråzoner – och nyanser av alla andra färger. Men antar att det är jag själv som färgsätter mina dagar. Jag kämpar mot den stora depressionen som legat som en svart hinna över mitt liv det senaste året. Det är jag själv som måste välja bort den. Så långt har jag kommit. Men det är jäkligt svårt att kämpa emot en depression när man känner sig liten, maktlös och orkeslös. Men jag ska ta mig igenom det här också. Det ska jag.

Den tjugonionde augusti 2006:

Mina skor vandrar över en nylagd asfalt. Över trasigt grus, över nyfallna löv som prasslar under mina skor, över min skugga och rakt ned i ett svart hål. Jag försvinner ned. Jag faller och faller och hostar för att jag tappar andan av farten. Hålet är så djupt. Jag hinner tänka så mycket under fallet ned mot botten. Jag tänker på mig själv – hur jag faller ned i ett jävligt djupt hål. Jordlukten retar mig ända in i ögonhålorna och maskarna välkomnar mig med en högljudd parad. Nu känner jag botten närma sig mig och jag sluter ögonen och låter jorden ta emot mig i sina armar och våldta mig och hata mig och göra mig med maskarnas jävla barn.

Den tjugonionde augusti 2005:

Min cykel blev stulen i fredags. Fan. Jag hade fått den på min 11 års dag. Jag förlorade min oskuld på den då jag cyklade in i en långtradare (ja jag inser liknelsen och ironin) och fick styret mellan benen så det började blöda likt på de vita linnedukarna de unga flickorna i mellanöstern måste ha under sitt sköte på bröllopsnatten för att kunna bevisa för familjen att hon visst va oskuld… Det gjorde ont och mannen i långtradaren hade en brun ZZ-Top t-shirt. Äckligt att känna sig tagen av honom på något vis.

Men hur som helst, det första jag tänkte på när jag såg att cykeln va borta (stod parkerad utanför biblioteket) va: ”nu kommer jag bli våldtagen när jag måste GÅ hem sent på kvällarna (när man har varit ute eller hos kompisar)” inte att jag förlorade oskulden till den rödsvarta cresentcykeln och alla minnen därtill (när jag krockade med ett Downs Syndrom utanför mitt jobb så han började gråta, ett av mitt livs hemskaste ögonblick, eller när jag cyklade i ett riktigt regnruskväder en midnatt 2000 och skrattade vilt och lustigt eller när den alltid tog mig till Konsum där jag hämtar ut mina paket)…

Jag känner mig nu ytterligare utsatt, utan min lilla röda cykel. Nu kan vem som helst hinna ifatt mig utan att jag kan lägga i fyrans växel och liksom segla bort på två däck… Jag gick hem klockan tjugotre och femton en natt i somras, från en kompis som bara bor tre hus ifrån. Jag va livrädd och hade mobilen i min hand, hade tryckt in 112 ifall nåt skulle hända på vägen. Det kom en äcklig vinglig man med AIK-halsduk. Jag tog upp nyckelknippan och sprang resten av vägen (150 m)…

Varför ska det vara så här? Varför får jag inte känna att jag kan gå ut, när jag vill och var jag vill? Nu lönar det ju sig att våldta tjejer också, i och med de höga skadestånden våldtäktsmännen fick efter det misslyckade åtalen i Motala (stackars flicka). Nu kan man tjäna pengar på att våldta unga tjejer och inte nog med det så kan man göra det igen och igen och få mer pengar eller i alla fall att tjejen håller käft om saken då hon vet att det finns ingen chans i världen att få fast de där jävla äcklena då hon ju faktiskt hade druckit fyra glas rött vin av b:igt märke och hade på sin stringtrosor med spets från H&M. För herregud, det är såklart att man får skylla sig själv när man kåtar upp varenda kille på utestället då?

Med denna vetskap har industrierna till och med fattat att detta kan man tjäna pengar på och företag lanserar nu våldtäktsprylar som aldrig förr. Det finns bland annat en jacka som ger elektrisk stöt till den som försöker sig på nåt och en vass kondomliknande grej som tjejen ska sätta in i underlivet när hon går andfådd och rädd ute efter klockan tjugotvå och trettio som tydligen har en massa sylvassa taggar som fastnar i mannens penis vid penetrering och måste opereras bort på sjukan.

Nånting är fel när tjejerna måste beväpna sig för att kunna returnera filmen hon hyrt på videobutiken efter klockan tjugotvå och trettio.

Det märkte jag när jag stod vid det tomma cykelbåset och kände mig bestulen på min våldtäktspryl som jag hade skapat för min egen säkerhet.

A Canadian palaeontologist believes that he can manipulate chicken embryos in order to create a dinosaur.

Hans Larsson, the Canada Research Chair in Macro Evolution at McGill University in Montreal, said he aims to develop dinosaur traits that disappeared millions of years ago in birds.

Mr Larsson believes that by flipping certain genetic levers during a chicken embryo’s development, he can reproduce the dinosaur anatomy, he told AFP in an interview.

Though still in its infancy, the research could eventually lead to hatching live prehistoric animals, but Mr Larsson said he has no immediate plans to create dinosaurs, for ethical and practical reasons – a dinosaur hatchery is “too large an enterprise.”

Read more

(via)

Jasmina och jag, bild från 2008.

Den här dagen har gått i en märklig hastighet och nästan känts stressig fast jag segade genom hela morgonen. Den själsliga inre resan gör mig både stark men också trött. Soul-searching är inget man gör utan att få betala i tankesvett och ömma hjärnmuskler. Men jag älskar det. Känner hur jag växer lite för varje dag som går, blir en bättre och en  mer hel människa. I alla fall lite mer hel, om man tänker på hur pass trasig jag har varit i själen i många år. Så jag är tacksam över alla framsteg jag gör. Ett steg i taget liksom. Bra princip. Just idag har jag tagit kontroll över saker som stört mig under en längre period – och fått bra resultat. Det är då man känner att man man landat på månen.

That’s one small step for me, one giant leap for myself. Typ.

Eftermiddagen spenderade jag med att promenera i Industrilandskapet. Det var kyligt och mitt hår virvlade runt i – vad som kändes – en höstluft med friska vindar. Himlens mörker omgav mig med en enorm frihetskänsla där jag gick med min svarta trench coat och basker. Lustiga omvägar tog mig till min gamla arbetsplats – Arbetets Museum där jag lite vemodigt hälsade på Jasmina. Gud vad jag saknar huset! Och gud vad jag har saknat Jasmina! Överväldigande känslor när jag fick låsa 4:an på mitt gamla vis. Översta låset först, det undre låset sedan. Sedan pussade jag den gamla slitna och buckliga plåtdörren och lät handen smeka ledstången när jag gick ned för trapporna bara för att komma mitt favorithus i Norrköping lite närmare igen. Annars står det vackra gula sjuvåningshuset alltid mitt i stan som en olycklig kärlek som jag försöker att undvika. Olycklig – eftersom jag slutade så tvärt där efter kvinnliga chefer störde sig på mig och mitt nytänkarsätt (och då kunde det lika gärna vara). Men idag blev begäret att återse det, alldeles för stort.

Jag mår så bra just nu. Känner mig stark och fri. Heja mig!

(via)

(via)

Carina by Mia Mäkilä, 2009, c-print. Click images to enlarge!
Model & Muse: Domenique H.

—-

Outtakes:

Gårdagens ångest gjorde en storartad entré imorse också. Men efter en timma i sängen med endast mina tankar och ljuset från fönstret, släppte det och jag klev upp. Nu mår jag bra. Är väldigt sugen på vår fotning om några timmar. Den kommer bli både kul och vågad. Som alltid. Nu får jag skynda mig om jag ska hinna, ska packa peruk, glasögon, kläder och smink – ja och så kameran också såklart. Vi hörs.

Domenique och en slaktad peruk.

Denna morgon vaknade jag med den mest isande ångest. Väntade på dåliga eller bra nyheter. Men eftersom jag alltid är beredd på det värsta så tog jag ut de dåliga nyheterna innan jag ens fått dem. Drabbades av både feber och frossa och låg i sängen och vågade knappt röra mig. Så kom nyheterna – och det var goda nyheter! Kunde äntligen pusta ut – men ångesten hade ändå sabbat morgonen och jag har känt mig i obalans hela dagen.

På eftermiddagen tog jag mig en promenad ned på stan för att rensa huvudet, medan Domenique var hemma hos mig och slappade. Hade ett förtroligt samtal med mig själv, lugnade mig, tröstade och gick vidare – stärkt och betydligt mer fokuserad på allt bra som händer. Det är så man får göra, när man trillar i de svarta hålen – stanna upp och ta ett djupt andetag och sedan välja hålet eller vägen bort därifrån.

Jag är så tacksam för all värme som jag har i mitt liv. Ett överflöd av bara bra saker. Vill inte förlora någonting av det jag har. Och aldrig skulle jag byta bort det – mot något annat. Aldrig. Det är allt det som får mig att växa. Utvecklas. Och som får mig levande – när ångesten blir för mycket.

Efter den stärkande promenaden har jag och Domenique planerat nya projekt och klippt peruker. Det ligger så mycket hår på golvet nu att man skulle kunna tillverka en heltäckningsmatta (faktiskt). Det ser ut det bor en varulv här just nu.

Behind the scenes footage from a photo shoot by horror artist Mia Mäkilä with her muse & model – Domenique H as Pippi Longstocking, at Augustifestivalen 2009 in Norrköping, Sweden. More behind the scenes footage to come!