Utdrag ur min dagbok (bloggen) skrivet den 29 augusti 2005-2009:

Den tjugonionde augusti 2009:

Den här inre resan ger mig så mycket. Mer än jag själv anar. Mår bra – fast jag hade ångest tidigare i veckan. De svarta maskhålen är inte lika djupa numera – även om jag ramlar i dem lite då och då. Jag reser mig snabbare upp. Jag överlever och går vidare i fast motion. Växer hela tiden och tar mig för saker som jag inte trodde jag kunde. Tar plats. Tar kontroll. Och försöker ta lite också – inte bara ge – som jag brukar.

Inte undra på om jag blir tom ibland.

Faktiskt.

Den tjugonionde augusti 2008:

Jag sitter med en bomullstuss i munnen. Blöder mycket. Känner mig fortfarande yr efter drogen jag fick hos tandläkaren imorse. Smärtan är överkomlig. Nu vill jag bara äta något.

Jag vaknade med benen tunga och avdomnade av skräck inför tandläkarbesöket. Idag skulle de dra ut en visdomstand. Herregud. Gick motvilligt upp och försökte hitta på en bra lögn som kunde fungera som skäl att ställa in. Men jag var helt utan fantasi. Vägen till tandläkaren kändes längre än förra gången jag var där.

Väl inne på mottagningen bröt jag ihop och grät inför sjuksystrarna eller vad de kallas. De tröstade lite grann. Visades in till den där otäcka sterila tandläkarstolen och sjönk ned i den, det också motvilligt. Ångesten tog över och jag vågade inte titta någon annanstans än uppåt. Noterade fyra hål i taket och tyckte mig se två gubbar i ett skuggspel. Sedan fick jag en mugg med vad de kallar “drinken”, men det är en drog. Ena systern kom med en filt och lade över mig eftersom mina skor föll av mina nakna fötter hela tiden. Hon är snällast. Sedan släckte hon ljuset i rummet och väntade på att drogen skulle verka. Jimmy stod bredvid mig och strök mitt hår. Hans stöd blev mitt allt när jag låg där i det mörka rummet. Han fick mig till och med att skratta åt nånting. Sedan minns jag inte så mycket. Fragment av bedövningssprutorna, slemsugen, gapa stort, blod, borren, gapa större, flisor, mer blod. Sedan sydde de ihop hålet efter tanden. Och så var mardrömmen plötsligt över. Det tog inte så lång tid.

Jag blir mer och mer hel för varje dag som går. På alla sätt.

Den tjugonionde augusti 2007:

Alla mina dagar är olika. Ena dagen är svart. Den andra vit. Den tredje är svart igen. Jag verkar sakna gråzoner – och nyanser av alla andra färger. Men antar att det är jag själv som färgsätter mina dagar. Jag kämpar mot den stora depressionen som legat som en svart hinna över mitt liv det senaste året. Det är jag själv som måste välja bort den. Så långt har jag kommit. Men det är jäkligt svårt att kämpa emot en depression när man känner sig liten, maktlös och orkeslös. Men jag ska ta mig igenom det här också. Det ska jag.

Den tjugonionde augusti 2006:

Mina skor vandrar över en nylagd asfalt. Över trasigt grus, över nyfallna löv som prasslar under mina skor, över min skugga och rakt ned i ett svart hål. Jag försvinner ned. Jag faller och faller och hostar för att jag tappar andan av farten. Hålet är så djupt. Jag hinner tänka så mycket under fallet ned mot botten. Jag tänker på mig själv – hur jag faller ned i ett jävligt djupt hål. Jordlukten retar mig ända in i ögonhålorna och maskarna välkomnar mig med en högljudd parad. Nu känner jag botten närma sig mig och jag sluter ögonen och låter jorden ta emot mig i sina armar och våldta mig och hata mig och göra mig med maskarnas jävla barn.

Den tjugonionde augusti 2005:

Min cykel blev stulen i fredags. Fan. Jag hade fått den på min 11 års dag. Jag förlorade min oskuld på den då jag cyklade in i en långtradare (ja jag inser liknelsen och ironin) och fick styret mellan benen så det började blöda likt på de vita linnedukarna de unga flickorna i mellanöstern måste ha under sitt sköte på bröllopsnatten för att kunna bevisa för familjen att hon visst va oskuld… Det gjorde ont och mannen i långtradaren hade en brun ZZ-Top t-shirt. Äckligt att känna sig tagen av honom på något vis.

Men hur som helst, det första jag tänkte på när jag såg att cykeln va borta (stod parkerad utanför biblioteket) va: ”nu kommer jag bli våldtagen när jag måste GÅ hem sent på kvällarna (när man har varit ute eller hos kompisar)” inte att jag förlorade oskulden till den rödsvarta cresentcykeln och alla minnen därtill (när jag krockade med ett Downs Syndrom utanför mitt jobb så han började gråta, ett av mitt livs hemskaste ögonblick, eller när jag cyklade i ett riktigt regnruskväder en midnatt 2000 och skrattade vilt och lustigt eller när den alltid tog mig till Konsum där jag hämtar ut mina paket)…

Jag känner mig nu ytterligare utsatt, utan min lilla röda cykel. Nu kan vem som helst hinna ifatt mig utan att jag kan lägga i fyrans växel och liksom segla bort på två däck… Jag gick hem klockan tjugotre och femton en natt i somras, från en kompis som bara bor tre hus ifrån. Jag va livrädd och hade mobilen i min hand, hade tryckt in 112 ifall nåt skulle hända på vägen. Det kom en äcklig vinglig man med AIK-halsduk. Jag tog upp nyckelknippan och sprang resten av vägen (150 m)…

Varför ska det vara så här? Varför får jag inte känna att jag kan gå ut, när jag vill och var jag vill? Nu lönar det ju sig att våldta tjejer också, i och med de höga skadestånden våldtäktsmännen fick efter det misslyckade åtalen i Motala (stackars flicka). Nu kan man tjäna pengar på att våldta unga tjejer och inte nog med det så kan man göra det igen och igen och få mer pengar eller i alla fall att tjejen håller käft om saken då hon vet att det finns ingen chans i världen att få fast de där jävla äcklena då hon ju faktiskt hade druckit fyra glas rött vin av b:igt märke och hade på sin stringtrosor med spets från H&M. För herregud, det är såklart att man får skylla sig själv när man kåtar upp varenda kille på utestället då?

Med denna vetskap har industrierna till och med fattat att detta kan man tjäna pengar på och företag lanserar nu våldtäktsprylar som aldrig förr. Det finns bland annat en jacka som ger elektrisk stöt till den som försöker sig på nåt och en vass kondomliknande grej som tjejen ska sätta in i underlivet när hon går andfådd och rädd ute efter klockan tjugotvå och trettio som tydligen har en massa sylvassa taggar som fastnar i mannens penis vid penetrering och måste opereras bort på sjukan.

Nånting är fel när tjejerna måste beväpna sig för att kunna returnera filmen hon hyrt på videobutiken efter klockan tjugotvå och trettio.

Det märkte jag när jag stod vid det tomma cykelbåset och kände mig bestulen på min våldtäktspryl som jag hade skapat för min egen säkerhet.