Vaknade efter en märklig dröm där jag befann mig i en TV-studio med kulisser för en talkshow. Det var en stor fondvägg – tapetserad med en stor  och vacker broderad 1700-tals gobeläng och framför den stod ett litet runt pelarbord i körsbärsträ och två rokokostolar på varsin sida av bordet. I stolarna satt två kvinnor med ovanligt stor kroppsbyggnad i viktorianska sorgekläder och svarta slöjor. I handen hade de varsin nål och tråd som de sydde igen sina munnar med. De hade stora stygn över hela ansiktet. Jävligt läskig dröm – och stämningen var tryckande och gick som i slow motion.

Jag vaknade med måttlig ångest. Efter frukosten kände jag min enorma hunger efter utveckling och inspiration bli för mycket för att jag skulle kunna sitta still – och gick ut på en tvåtimmarspromenad. Mina fötter liksom svävade över marken och tog mig framåt i samma takt som mina tankar sköts i samma riktning. Himlen var grå och mörk – till min glädje – och luften var en aning kylig men frisk. Jag hälsade på min kära svärmor på vägen upp till Kungsgatan. Har saknat henne mycket. Efter det svängde jag av vid Kungsgatan mot den stora kyrkogården vid Matteuskyrkan. Det var alldeles lugnt där. Allt var så grönt och stilla. Några gravskötare här och där. Men jag var ensam besökare. Såg många namn inristade i stenar, det lilla kapellet i mitten av kyrkogården och så de nyklippta gräsmattorna som fungerar som skiljevägg mellan oss och de döda. Besökte min farfars grav. Stod där och tittade på hans namn i guld. Plötsligt brast jag ut i gråt. Tårarna strömmade ned och jag kunde inte komma på varför. Jag stod inte min farfar nära alls. Men gravplatser har nog den effekten – de tillåter oss att  se till våra inre gravplatser där det ligger en massa skit begraven. Eller nåt. Medan jag stod där med tårarna som salta pärlor under ögonen tittade jag upp mot de stora ekarna på kyrkogården – och upptäckte då gyllene löv insprängda i det  tjocka gröna lövverket. Som om de hade poppat fram som ett popcorn medan jag hade stått där och lipat. Hösten är verkligen här nu. Kände  en stor tröst. Det var ett fint ögonblick.

Sedan vandrade jag vidare tills benen blev alldeles darriga. Jag märker att jag har levt instängd ett tag nu över sommaren. Friheten att kunna vandra omkring med lätta steg – är överväldigande.