Bilder i urval från min resa till Stockholm lördag-onsdag:
Blåsiga höstvindar på Lidingö, hos min väninna Nanci.
Timmar av pratande nere vid skärgårdens vackra vatten
på Lidingö ramades in av en dramatisk solnedgång.
Himlen skiftade färg minut från minut.
Jag och Nanci på söndagsmorgonen efter så
god mat och trevligt sällskap man kan önska.
Jag skapar igen! Lånat garage fungerade som ateljé
och jag lyckades skapa ett nytt collage (bild kommer)!
Utanför fönstret till ateljén stod två rådjur och
mumsade på den vackra trädgården.
En puss på kinden från min nya bästa vän
Mattias som var glad att se mig gladare…
… och som bjöd mig på himmelskt god mat på en
supertrevlig vietnamesisk restaurang.
En rolig kommentar på en reklamskylt i tunnelbanan:
“Jag ska mörda er!” säger katten. Kul.
Tur att jag reste iväg när ångesten var som värst. Jag behövde verkligen den här resan. För att ta ned mig på jorden igen. Och för att komma bort från alla problemnystan som jag trasslat in mig i här hemma. Jag har vuxit ännu mer som människa på kort tid. Jag känner hur hela jag liksom vänder ut och in på mig själv för att hitta tillbaka till vem jag en gång var, innan jag började strula till både mig själv och mitt liv. Det är underbart och hemskt på samma gång. Hemskt för att jag nästan glömt bort hur lycka känns. Liksom verklig lycka. Äkta lycka. Det är målet med min utochinvändning. Smärta och njutning kombinerat, för att bli en enda stor känsla av en omvälvande förändringskraft.
När jag löst dessa skitnystan av problem ska mitt liv bara bestå av sådant jag mår bra av. Sådant som gör mig lycklig. En sådan där äkta lycka.
Idag är jag bara sjuk av ångest. Varje rörelse kantas av skakningar och en lätthet i kroppen som får mig att nästan svimma. Har svårt att äta. Allt smakar bittert och torrt. Mår inte bra alls. Fast jag rensat upp i mitt liv så tar det på krafterna att bygga om sig själv och sitt liv från grunden. För att få ett bättre och mer äkta liv. Frihet. Och självrespekt. Men jag blir förlamad av denna ångest och har svårt att få saker gjorda. Jag har svårt att be om hjälp utan vill klara mig själv. Det är då det kan bli så här utmattande. Jag måste bli bättre på att be om hjälp. Vet bara inte hur. Ska bli skönt att resa till Stockholm imorgon. Måste komma bort. Från detta jävla vakuum av problemnystan efter problemnystan. Orkar inte skriva mer. Kanske skriver från huvudstaden. Ibland blir jag också svag. Kors i taket. Tänka sig.
I just got an e-mail from Charles Carcopino from the french festival – Nouveaux Monstres – in Lille where I have 15 of my artworks included right now, and he told me that the show opened this weekend and 1500 people came to the opening and 6000 people have already seen the show! This is amazing! Hopefully I’ll get some pictures from the show soon to show you!
Vaknade med måttlig ångest som sakta men säkert lade sig framåt eftermiddagen. Känner mig lite trött och sliten. Den fantastiska helgen i Stockholm lyser med sin ljusa kontrast mot den mörka verklighet jag lämnade kvar här hemma. Så många problem. Var ska jag bo? Kommer pengarna att räcka? Jag inser att jag måste ta tag i problemen nu. nu liksom. nu. Men det är svårt att veta var man ska börja för det är som en orm om biter sig i svansen. Kanske måste jag börja med att tvinga mig själv att skapa igen. För att kunna sälja mer, ställa ut mer och tjäna mer pengar. Jag hoppas att jag börjar i rätt ände.
Har köpt porrtidningar idag. från sjuttiotalet. Ska jobba med kroppen som tema ett tag framöver. Skönt att lämna nattmössedemonerna ett tag. I alla fall tills de slutar upp med att upprepa sig.
Jimmy och jag fortsätter att vara vänliga och neutrala mot varandra. Avståndet mellan oss växer från varje tillfälle vi träffas. Det känns lite märkligt, men naturligt på något vis.
Framtiden må vara lite läskig när det gäller praktiska detaljer – ekonomiska och så – men annars har jag en klar och tydlig bild om hur jag vill leva mitt liv. Ensam men med en säker känsla för vad jag vill ha. Jag kan redan ha hittat det. Det får tiden visa. Jag tänker inte göra om några dumma och klumpiga misstag från förr. Fy sjutton vad jag har varit naiv och korkad när jag tänker på det. Men har man gjort alla misstag så är det i alla fall en säkerhet att man inte vill göra om dem. Och förhoppningsvis gör man inte om dem heller. Något ska man ha lärt sig på sin inre resa.
Det är liksom ett
steg
i
taget
som gäller i allt jag tar mig för just nu. I skapandet. I relationer. I framtidsplanering. I att bygga upp mig själv på plan som jag helt missat att jag raserat självbilder och självkänsla. Det jag behöver nu är att leva ärligt och sant – mot mig själv och andra – och att andra lever ärligt och sant mot mig. Något annat än det – och tålamod – behöver jag inte.
Torsdagsmorgon innan avresan – 3 timmar hårlockning!
Vill man vara fin på vernissage får man ha tålamod.
På bussen mot Stockholm. Mot nya äventyr. Mot en ny tid.
Min vän Johanna Uhdén och några lustiga skyltddockor
(flamingo i blomsterkrans och solbrillor?) efter en lunch på stan.
Johanna vid mitt stora collage It’s All In My Head på vernissagen
av collageutställningen Cut & Paste på galleri KG52 i Stockholm.
Mingel med konstnärer och fans. Jag fick en pratstund med idolen
Jan Stenmark också – och han kände igen mig (egoboost!).
Konst på utställningen jag gillade (minns inte konstnären nu).
Edvard Derkert berättar och pekar på att de fortsätter utmed
kanterna och saknar därför gränser.
Jag och några spännande verk av konstnären PX (C).
Domenique och stylisten och modefotografen Bosse Brinkenfelt
kom och livade upp vernissagen.
Mer bilder från vernissagen av Cut & Paste kan ni hitta här!
Jag sitter och lyssnar på min vän och idol Eva Eastwoodoch känner etthundratusen fjärilar pirra i magen. Mitt liv är inte så tokigt om man bortser från den senaste tidens uppbrott och jag inser att jag sörjt förhållandet innan det tog slut, kanske ett år. Därför kanske jag verkar lite oberörd av faktum att jag är mitt uppe i en separation, men jag vill vara ärlig med er och jag mår bra. Jag tror jag fungerar så. Jag ser att förhållanden håller på att dö ut men vågar inte inse det förrän det är för sent och då har jag redan sörjt och är på väg framåt. Det måste vara jobbigt för mina kärlekspartners som inte hänger med i svängarna. Men jag vill inte känna skuld, för det är sådan jag är. Min skyddsmekanism kanske.
Det är mycket roligt som händer nu. Jag har fått utställningstid påNeoni Brösarp, Skåne nästa vår (mer info kommer), jag har gjort flera intervjuer med fans och konststuderande som ska publicera deras svar i skoluppsatser, jag har godkänt en artikel för Absinthe Magazine, snart ska mitt vinterrum bli hemma-hos-reportage (!) och så ska jag ju mingla med Jan Stenmark och en massa kolossalt begåvade collagekonstnärer imorgon på galleri KG52 på vernissagen för Cut & Paste tillsammans med min goda vän Johanna. Och på kvällen ska jag träffa en mycket speciell person. Mer än så vill jag inte säga. Även jag måste ju få ha lite hemligheter, inte sant?
Dagarna blir lättare och lättare att ta sig igenom och Jimmy och jag fortsätter att vara vänliga och generösa mot varandra. Är bara rädd att det ska förändras och bli så där jobbigt och ugly som det kan bli när man separerar. Just nu hinner jag inte tänka så mycket på allt eftersom jag koncentrerar mig på Stockholmsresan och vernissagen för Cut & Paste på Kg52 på torsdag kväll.
Har en oerhörd hunger efter stimulans – på alla plan. Min livsnerv har vaknat på ett helt nytt sätt. Den här gången känner jag mig så pass hel att jag inte känner mig som ett offer i livet – utan som en outtröttlig jägare på jakt efter allt underbart man kan uppleva som människa.
Det var nog också sådan jag var – innan mitt skitiga och mörka äktenskap.
Jag har bara hittat tillbaka liksom.
Och den tjejen är starkare än jag vågat inse. Hade bara glömt bort henne ett tag. Men här är hon nu. Mer levande – och starkare än någonsin.
