Bilder från gårdags långa skogspromenad ned till Söderbysjön.

Söderbysjön och dimman.

Min Mattias.

Mattias fotar skogens ljus (filmljussättare som
han är och dessutom en mästerlig fotograf).

Första advent.

Gårdagen ligger insvept i en dimma i mitt minne. Hela dagen är kylig och vit av dimma, men ändå med klarblå himmel och solsken. Märkvärdig blandning av väder. Mattias och jag vaknar sent. Ligger i sängen i timmar och myser. Talar om allt. Om mina möbler som kommer att blanda sig med detta hus. Om film. Såklart. Och om vår kärlek. Mattias syster och hennes familj bor också här, korttidsboende mellan två lägenheter, och förmiddagen spenderas som en enda stor familj med julstök, saffransbullar och julmusik. Och första adventsljuset tänt. Det är mysigt och jag känner mig varm inombords. Jag har  i och för sig ingen direkt julstämning. I alla fall inte än.

Jag bland blåbärsriset. Ovanlig syn.

Efter julstöket promenerar vi två mil till Söderbysjön, mellan Enskede och Bagarmossen. Jag går i platåskor och basker på barr och  i blåbärsris. Det är en ovanlighet, att hitta mig i skogen. Kan inte ens minnas när jag vandrade i skogen sist. Kanske i skolan på någon utflykt. Vi skojar om det och skrattar hela vägen till sjön.

Dimman gör en vacker mjölkvit hinna över landskapen nere vid sjön. Vattenytan är spegelblank och orörd. Allt är lugnt och stilla. Det enda som hörs är våra skratt som ekar mellan klipporna. Där nere vid sjön gör vi någonting mycket speciellt och hemligt. Saker trillar medvetet i sjön och vi gör oss fria i sinnet. Mer vill jag inte säga.

Efteråt är vi tysta en stund och kysser varandra medan dimman drar över sjön och täcker den så vi inte ser klipporna på andra sidan längre. Då går vi hemåt och det blir mörkt snabbt. Vi fotar och skojar. Talar och håller handen.

Jag håller på att dö av det hemska borrande  ljudet från nyckelsvarven.

På vägen hem går vi förbi Globens köpcentrum och Mattias springer iväg mot en butik och jag följer frågande efter. “Mattias? Vart ska du? Hallåååå?” frågar jag när jag springer en meter bakom honom upp för en rulltrappa. Han svarar inte utan fortsätter målmedvetet att gå mot en butik. När han stannar, stannar jag andfådd till och märker att vi är i en butik som kopierar nycklar. “Jag tänkte att du skulle få dina egna nycklar till huset nu” säger Mattias och ler mot mig. Jag känner mitt hjärta stanna en sekund. Nu är det alltså på riktigt. Jag har ett par egna nycklar. Till vårt hem. Jag kysser Mattias och tackar för nycklarna.

Nycklarna betyder så mycket mer för mig än att de är ett par nycklar liksom. De är början på mitt nya liv. Konkreta bevis för det. Ibland behöver man konkreta bevis för att verkligen förstå att något är sant.

(via)

Tänkte på en sak. Det där om att man får som man förtjänar, stämmer verkligen. Har verkligen varit olycklig länge. Länge.  Trodde ett tag att jag förtjänade att förbli olycklig. Så dumt. För jag är inte en elak människa. Ingen bitch.  Har inga skulder, varken ekonomiskt eller känslomässigt och inga dåliga samveten. Jag har inga lik i garderoben. Har en god attityd mot världen och mina medmänniskor. Är varm och mjuk mot dem som förtjänar det (och förr också mot dem som inte förtjänade det). Generös. Omtänksam. Hjälpsam och handlingskraftig. Jag är dessutom underhållande och rolig. Bjussar mycket på mig själv. Är löjligt bra när jag tänker på det. Så vad sjutton fick jag det där ifrån att jag inte skulle förtjäna att vara lycklig och njuta av livet?

Jag vet exakt vad det kommer från men det tänker jag inte skriva om, för då måste jag blicka bakåt och det vill jag inte göra mer. Bara titta framåt. Och det är nog så, att det vi sänder ut – det får vi också tillbaka. Jag känner att jag fått precis ALLT jag någonsin drömt om. Om jag bara kunde komma igång och skapa igen så skulle livet vara alldeles perfekt. Men allt har sin tid. Jag vet att skapartorkan släpper snart. Det måste det.

Hur som helst så funkar det där med att man får vad man förtjänar i alla fall. På både gott och ont antar jag. Det innebär ju också att jag förtjänade att gå igenom alla helveten också. Om man vill se det så. Det kan jag leva med.

(click image to enlarge!)

Say what?

På red carpet-föreställningen av The Road på Skandia i onsdags.

Det är lördag och det regnar i Stockholm. Mattias är i Uppsala några timmar och jag pysslar i huset, ser till katterna och gör mig i ordning för att besöka två filmer på Stockholms Filmfestival senare idag. I onsdags  visades The Road – en apokalyptisk framtidsskildring av den sista tiden för mänskligheten och hur människan på något sätt kommer att återgå till en mer primitiv version av den moderna människan, survival of the fittest typ, fast i en förfallen storstadsmiljö. Det är en red carpet-föreställning och jag har en blomma i håret. Mattias och jag hånglar i biomörkret. Filmen är svinbra. Jag blir inspirerad. Efter filmen äter vi en underbar måltid på Bröderna Olsson - där det bara serveras vitlöksrätter. Vi går därifrån mätta, glada och stinker vitlök i mängder. Livet är gott. På så många vis. På tunnelbanan hem börjar vi tala om att flytta ihop. I februari. Men jag kommer bo här ända tills dess. Jag är lycklig och så himla hoppfull. Lite pirrig också. Det är liksom nu det känns som om allt är på riktigt… Förstår ni vad jag menar?

Jag kommer att bo i en villa i Gamla Enskede. En egen liten ateljébyggnad i trädgården. Med tre katter och en biosalong som vi ska bygga tillsammans. Det är min framtid. Inte klokt vad bra! Här ute i Stockholms villaområden känner jag mig hemma och trygg nog att växa vidare som människa, på alla plan. Jag vill bli hel som människa, just här på den här platsen, i det här huset. Tillsammans med Mattias.

Kommer att sakna Norrköping mycket. Tur att den finns kvar, även om jag drar. Kommer sakna mina vänner i Norrköping, men jag har många vänner i Stockholm, så jag blir inte isolerad eller ensam.

Torsdagen är spännande! Filmfest! Vi samlas på Filmhuset på kvällen. Jag vandrar i den mörka korridoren på Filmhuset och kissar på damtoaletten och undrar hur många kända kvinnliga skådespelerskor som gjort samma sak, vandrat i den långa korridoren och kissat i samma bås på Filmhuset som jag. Kanske Helena Bergström, Ewa Fröling eller Margaretha Krook. Säkert allihop. Det bjuds på pizza och dricka och Spotify-musik. Jag älskar att se Mattias värld, där hans vänner och kollegor ingår. Vill se hela Mattias och hela hans värld. Jag är glad att jag får leva i den. Ärad faktiskt.

Vi åker taxi till Undici, där filmfesten hålls med hög klass och egen DJ. Jag har på mig en fin svart spetsklänning med lila sidenrosett och matchande rosett i håret. Det bjuds på drinkar och musiken pumpar högt. Jag känner mig lite vilsen och är inte direkt en mingelmänniska, men Mattias presenterar mig för den ena trevliga personen efter den andra. Han känner verkligen alla i filmbranshen. Alla hyser stor respekt för Mattias och jag märker att han är mycket omtyckt. Jag känner mig bättre till mods efter ett tag.

Jens Fischer.

Genom den höga musiken viskar han i mitt öra: ” Det här är Sveriges filmelit på den tekniska sidan. Här finns alla stora namn som håller sig bakom kulisserna inom film. Han där är Sveriges vassaste passare, han därborta är producenten för Arn och där står Jens Fischer!” Han pekar på en äldre man i baren. Jens Fischer. Det är ju en gammal favorit-filmfotograf, har följt honom länge. Han har fotat Änglagård-filmerna och de flesta filmer som Colin Nutley gjort, och Harrys Döttrar, 1939 och Små och stora mirakel, för att nämna några exempel. Jens Fischer kommer bort till soffan där vi sitter och Mattias som jobbat med honom några gånger, presenterar mig för honom. Sedan sitter jag halva kvällen och diskuterar foto och film med Sveriges duktigaste filmfotograf. Inte klokt! Vi byter e-mailadresser och han bjuder mig på Coca Cola i baren och han berättar filmminnen och talar om sin far, filmfotografen Gunnar Fischer: “Han gjorde 12 filmer med Ingmar Bergman, men en dag tog det bara stopp och han vägrade arbeta med Bergman igen. Jag har alltid undrat varför de blev ovänner, men det har förblivit hans hemlighet. Min far är 99 år idag och vägrar berätta. Jag tror ändå det rör sig om en kvinna, det är alltid om kvinnor som män blir ovänner!” berättar Jens för mig. Sedan frågar jag honom om han skulle vilja regissera film själv och då slår han mig hårt med en soffkudde och säger: “sådär frågar alla journalister!” och gör en tvär min. “Alla filmer jag fotor är mina egna filmer” fortsätter han. Det var fint på något sätt och jag är generad över att ha gjort filmfotografen förnärmad.  Men jag märker att han gillar mig. Det gör min kväll oförglömlig.

Köket.

Gamla Enskede.

På fredagen smälter jag alla intryck från veckan med att ta en lång promenad till Skogskyrkogården. Jag lagar en enkel middag till Mattias på kvällen och vi sitter länge i soffan och kollar i möbelkataloger efter en ny soffgrupp som passar oss båda. Som passar vårt hem.

Jag kan inte tro det är sant när jag skriver det. Måste skriva det igen. Vårt hem.

Jisses.

Lycka.

wtf is that???? (via)

(via)

Nu är det en sådan där känsloförstoppning i hjärtat igen. Måste ta den här dagen och smälta allt bra som händer. Jag känner alldeles för många sköna känslor på samma gång för att jag ska kunna glädjas åt dem alla. Det är som om alla bra känslor liksom trängs därinne och behöver sorteras och arkiveras i rätt känsloregister. Nu är allt bara en känslogröt. Smetigt och ihopklibbat. Har nog inte riktigt förstått själv vilken omvälvande tid det här är. Hur mycket mitt liv faktiskt har förändrats. Ibland kan jag känna att jag varit instängd i en mörk och kylig grotta i flera år och nu har jag kommit ut i ljuset och det är både obehagligt och skönt. Obehagligt för att det är en stark och ovan upplevelse att känna ljuset blända. Tids nog kommer jag nog vänja mig vid solen. Och den mörka grottan kommer inte längre att kännas mer bekant och behaglig. För så har det nog varit. Mörkret har varit en svekfull trygghet.

Min svåraste uppgift blir att acceptera alla bra saker som händer utan att drabbas av känslogröt i hjärnan. Men kanske handlar det också om att inte ta lycka för givet. Att varje bra sak som sker faktiskt får mig att stanna upp och processa det, tills jag jag inser vad det innebär och ger mig. Kanske är det bra trots allt. Att sortera bra saker som händer. Annars kanske man missar något. Och börjar ta lycka för givet. Det vill jag aldrig göra. Men jag skulle vilja känna lycka utan att tro att det är för bra för att vara sant. Det ska jag jobba på. Det är ju bara dumt. Lycka kommer inte med något finstilt. Lycka är en känsla utan baktankar och skitfläckar. Lycka är den totala njutningen.

Inatt på BBB i Stockholm.

Igår vid lunchtid träffar jag en kvinnlig frilansjournalist för intervju till hälsotidningen Topphälsa på Café Hurtig på Drottninggatan i Stockholm. Vi talar om mitt förflutna, tiden därefter och om att börja om. Talar i timmar och jag är engagerad och saklig och journalisten påläst och intresserad. Ett fint möte. Vid två går jag ensam omkring på Stockholms gator och fördriver tiden med att shoppa, promenera och äta lunch på en kinarestaurang vid Stureplan, vandrar sedan vidare till Kulturhuset och till NK. Känner en stark känsla av mättnad när det gäller shopping. Inhandlar sådant som jag behöver nu när jag bor hos Mattias (som kommer att bli en permanent lösning vartefter och jag kommer att bli stockholmsbo!). Köper några ljuslyktor på Koffert och Village. Efter klockan fem börjar mina skor att klämma om fötterna och sista butiken jag besöker är Sia men köper ingenting. Sedan möter jag upp min bästa väninna Nanci på ett fik i området. Vi sitter någon timma och talar om saker som berör. När Nanci åker hem till sig, möter jag upp Mattias på Östermalmstorg och vi tar tunnelbanan till Söder och sätter oss på BBB och pratar i timmar om allt möjligt. När vi åker hem är jag trött. Fötterna värker och jag har haft flera intensiva samtal med människor. Vi ligger länge och talar om framtiden under täcket. Om julen. Nyår. Tiden därefter. Mattias stryker mitt hår tills jag somnar. Lycklig.

På morgonen vaknar jag med ett inre lugn. Skogen utanför fönstret i sovrummet önskar mig godmorgon med sina grenar som vinkar mot mig i flytande rörelser. Känslan av att jag är hemma är total. Jag ger katterna mat och äter en snabb frukost. Nu ska jag göra mig fin, det blir en röda-mattan-visning ikväll (Vägen) på Skandia.

(via)

(via)

Tänker på hur mitt liv har förändrats på bara några månader. Det är en märkvärdig förändring. Inte bara på ett plan. Utan på så många. Och förändring är något jag eftersträvat länge. Utan att kanske se det själv.

Den 21 november 2008 skriver jag i bloggen: “Eftersom jag sakta men säkert kvävs av den här lilla ettan (att bo två i en 40 kvadratmeter stor etta är inget att rekommendera) och har föga hopp om att kunna flytta inom ett par månader, började jag frenetiskt att möblera om hemma, bara för att känna någon slags förändring.”

Bara en vecka innan Mattias och jag möter varandra för första gången på Facebook i augusti i år, skriver jag detta i bloggen: “Jag har spenderat den här måndagen med att städa och möblera. Ingenting frungerar så bra mot min ångest som att möblera om och förändra. Förändring ger en frihetskänsla, det gillar jag.”

Så sent som i augusti i år kunde jag bara möblera om för att känna att en mindre förändring gjorde mig lugnare till mods, vilket självklart var en lögn mot mig själv. Jag behövde mer förändring än så. I allt.

Men för att skapa förändring av större slag måste man våga släppa taget om det självklara och konstanta. Jag var tvungen att göra  svåra val, ta skitjobbiga beslut och stå för konsekvenserna även om de sved just där och då. Annars går det inte att förändra något. Att våga förändra är inte lätt och man känner sig liten, hjälplös och vilsen till en början. Man undrar om man gjort rätt val, om man vågar gå hela vägen trots att det gör så ont. Men det är sedan när man upplever förändringens kraft och frihetskänsla som belöningen kommer. Det är värt allt.

Något som har hjälpt mig i tanken kring mina stora och omvälvande val den sista tiden är att fråga mig själv var jag skulle ha varit  om jag inte hade vågat förändra något. Troligtvis hade jag levt i ett redan dött förhållande med Jimmy och fortsatt att möblera om lägenheten för att känna förändringens, något förminskade, effekt.

Jag är stolt över mig själv att jag vågade ta jobbiga beslut i höstas. Att jag vågade förändra mitt liv. Det är inte alla som vågar. Ibland slås jag av tanken om hur vanligt det är att folk inte lever de liv som de hade velat leva om de orkat med att skapa en förändring. Det är vanligare än man tror. Det är läskigt. Jag undrar varför man så lätt vänjer sig vid ett liv man inte trivs i. Varför man hellre kämpar på än att förändra så att allt blir så mycket lättare? Varför är det så?

(via)

Kärlek på Millesgården i lördags.

Lycklig och vindsvept på Lidingö.

Tittar på fotoutställningen om Lee Miller på Millesgården.

På persisk restaurang på lördagkvällen.

Nattliga samtal.

Nattliga lekar.

Nattliga skratt.

Nattliga måltider.

Det har gått ännu en helg med Mattias och som vanligt känns det som en kort evighet i en egen värld i en egen tidszon. Tiden går både fort och långsamt och rör sig utanför min uppfattning om vad som är en minut, en timma eller ett dygn. Allt vi gör är betydelsefullt och laddat med spänning, mening och kärlek och allt flyter ihop till en enda stor upplevelse. Gamla Enskede känns mer och mer som hemma och jag börjar hitta både här och inne i stan. Känner mig  faktiskt löjligt lugn och trygg här. Norrköping är en dimmig skuggstad i mitt sinne, längtar inte hem alls. Mattias och jag talar om framtida projekt, drömmar och om biosalongen vi ska bygga tillsammans på undervåningen i hans hus nästa år. Det är skön tillfällighet att både han och jag drömt om att äga en biosalong, fast på varsina håll, i flera år. Drömmen smakar så mycket bättre om man delar den med någon. Vi talar tema, färgskala och känsla. Det är spännande och roliga diskussioner som ibland resulterar i envisa brottningsmatcher i estetik och teknik. Givande som fan. Vi satt på en persisk restaurang i lördags och talade om biosalongen med stor inlevelse, tror vi talade i timmar om saken. På förmiddagen hade vi besökt fotoutställningen om den kvinnliga krigsfotografen Lee Miller på Millesgården.

Lee Miller i Hitlers badkar, 1945.

Vi har besökt ytterligare två filmer på Stockholms Filmfestival - Gigante och Hemligheten, båda bra och sevärda, missade dock Susan Sarandons Life Time Achivement Award då hon besökte festivalen för att ta emot priset i lördags. Nästa helg blir det i alla fall röda-mattan-visningar. Ska bli spännande.

Just nu sitter jag med min laptop i Mattias stora säng och mittemot lyser solen genom de vackra tallarna i skogen utanför fönstret. Här känner jag mig bunden till naturen som jag aldrig tidigare varit. Kanske är det lugnet och min inre trygghet som lockas av helt andra saker och upplevelser än jag tidigare gått igång på. Så måste det vara.

Den här märkliga känslan av att vara utanför både tid och rum är bland det skönaste jag någonsin upplevt. En egen tidszon där allt smälter samman till en enda lång dag och natt där ingenting av tiden går till spillo. Allt känns meningsfullt. Precis allt.

(via)

(via)

(via)

Jag förbereder mig för att gå på första bokade biofilmen på Stockholms Filmfestival - Garapa (2009).

Mattias och jag i biomörkret inne på Grand.

Midnattsmiddag i skenet från stearinljus. Mysigare än så kan det inte bli.

Varje dag här i Stockholm känns som den bästa i mitt liv. Varje ny dag överraskar mig med ännu mer intensiv känsla av lugn, trygghet, harmoni och känslan att vara så jävla älskad man bara kan bli. Jag kan inte klaga över någonting just nu. Här i gamla Enskede har det regnat varje dag sedan jag kom hit. Just nu är himlen vitgrå men regnet har dragit vidare. Jag har stekt bacon och ägg till frukost och sitter nu i mörkret med tända ljus och känner mig både trygg och glad, fast jag är ensam. Mattias behöver inte vara hemma för att jag ska känna av hans närvaro. Detta är första förhållandet där jag inte känner att jag är klängig för att få bekräftelse och kärlek tillbaka. Jag känner det ändå. Även i tystnaden. Och i ensamheten. Det är aldrig tyst. Och det är aldrig ensamt. Vi är alltid förenade på ett djupare plan än tid och rum.

Igår promenerade jag själv i regnet till Globen. Det är en märklig byggnad. Inte vacker. Men fascinerande. Senare på kvällen gick Mattias och jag på vår första bokade biofilm på Stockholms Filmfestival, Garapa, på Grand. Det var en fin dokumentär om hungersnöden i Brasilien, men ännu finare att känna Mattias kyssa min hand i biomörkret och ibland möttes våra ögon och filmen försvann ur vår värld och kvar fanns bara speglingen av bioduken i våra blickar. På hemvägen fortsatte regnet att falla. Men efter jag upptäckte att jag gått ett tag med min sko i en tom chipspåse som skräpat på gatan, skrattade vi oss varma, ända hem. Typiskt mig att vara så klumpig.

Glädjen över det lilla blir så stor med Mattias. För att allt får en betydelse. En mening. Även en tom chipspåse.

(via)

Foto av mig som Mattias tog igår kväll på en kvarterskrog.

Jag är ensam i Mattias hus i Gamla Enskede. När jag kom hit igår kväll, kändes det som att komma hem, fast jag är borta. Mattias välkomnade mig med att visa en tom garderob i sovrummet med både hyllor och lådor; “tänkte att du kunde ha dina grejer här” sa han och log varmt mot mig. En liten del av mig bor här nu, även om det bara rör sig om tre veckor så betyder det större saker än så. Ett erbjudande om en utstädad och tom garderob är en fin och generös gest. Varm och kärleksfull. Betyder mycket för mig. Jag lade omsorgsfullt in mina saker i garderoben, en efter en. Det kändes som de smälte samman våra liv, våra vardagar och drömmar. Jag stängde garderobsdörren sakta och log.

Just nu går jag och pysslar i huset. Städar och lär känna Mattias genom hans saker, möbler och vardagliga ting som han säkert tar för givet men som ändå berättar historier om hans förflutna och hans person. Det är spännande. Lite som jag är på upptäcktsfärd. Ska också börja planera nya digitala konstprojekt. Ikväll ska vi besöka den första filmen på Stockholms Filmfestival. Jag har ett nytt, gott liv. Oförskämt gott liv.

Men nog förtjänar jag det också.