Jag har diskat. Det tristaste jag vet. Dessutom med en nackspärr jag orsakade mig själv i sängen när jag vaknade och knäckte nacken lite för hårt. Kändes som jag skulle dö och jag funderade på om man kan bryta nacken av sig själv och i så fall om det var det jag nyss hade gjort – och väntade på min nära-döden-upplevelse men den uteblev. Som tur var. Jag måste sluta tänka det värsta hela tiden. Och jag måste sluta ha en hang up på att jag ska dö varje gång när jag är med om kroppsliga helveten.

Jag sitter ju här och bloggar som vanligt liksom. Nackspärr är nog inte dödligt när man börjar tänka på det.

I eftermiddag åker jag till Stockholm. Till min kärlek. Tiden utan varandra känns ändå bara meningslös. Vi pratar så mycket med varandra om både dagarna och nätterna, inte klokt. Alla kommunikationsmedier hjälper vår relation att stärkas från dag till dag. Varje dag lär vi känna varandra utan några som helst begränsningar, på ett djupt och förstående sätt som möjliggör en kraftfull framåtrörelse. En dag känns som ett helt kapitel. Ett helt år. En egen värld inom den stora världen. Ingen bubbla – men en fristad.

Vår fristad.