På red carpet-föreställningen av The Road på Skandia i onsdags.

Det är lördag och det regnar i Stockholm. Mattias är i Uppsala några timmar och jag pysslar i huset, ser till katterna och gör mig i ordning för att besöka två filmer på Stockholms Filmfestival senare idag. I onsdags  visades The Road – en apokalyptisk framtidsskildring av den sista tiden för mänskligheten och hur människan på något sätt kommer att återgå till en mer primitiv version av den moderna människan, survival of the fittest typ, fast i en förfallen storstadsmiljö. Det är en red carpet-föreställning och jag har en blomma i håret. Mattias och jag hånglar i biomörkret. Filmen är svinbra. Jag blir inspirerad. Efter filmen äter vi en underbar måltid på Bröderna Olsson - där det bara serveras vitlöksrätter. Vi går därifrån mätta, glada och stinker vitlök i mängder. Livet är gott. På så många vis. På tunnelbanan hem börjar vi tala om att flytta ihop. I februari. Men jag kommer bo här ända tills dess. Jag är lycklig och så himla hoppfull. Lite pirrig också. Det är liksom nu det känns som om allt är på riktigt… Förstår ni vad jag menar?

Jag kommer att bo i en villa i Gamla Enskede. En egen liten ateljébyggnad i trädgården. Med tre katter och en biosalong som vi ska bygga tillsammans. Det är min framtid. Inte klokt vad bra! Här ute i Stockholms villaområden känner jag mig hemma och trygg nog att växa vidare som människa, på alla plan. Jag vill bli hel som människa, just här på den här platsen, i det här huset. Tillsammans med Mattias.

Kommer att sakna Norrköping mycket. Tur att den finns kvar, även om jag drar. Kommer sakna mina vänner i Norrköping, men jag har många vänner i Stockholm, så jag blir inte isolerad eller ensam.

Torsdagen är spännande! Filmfest! Vi samlas på Filmhuset på kvällen. Jag vandrar i den mörka korridoren på Filmhuset och kissar på damtoaletten och undrar hur många kända kvinnliga skådespelerskor som gjort samma sak, vandrat i den långa korridoren och kissat i samma bås på Filmhuset som jag. Kanske Helena Bergström, Ewa Fröling eller Margaretha Krook. Säkert allihop. Det bjuds på pizza och dricka och Spotify-musik. Jag älskar att se Mattias värld, där hans vänner och kollegor ingår. Vill se hela Mattias och hela hans värld. Jag är glad att jag får leva i den. Ärad faktiskt.

Vi åker taxi till Undici, där filmfesten hålls med hög klass och egen DJ. Jag har på mig en fin svart spetsklänning med lila sidenrosett och matchande rosett i håret. Det bjuds på drinkar och musiken pumpar högt. Jag känner mig lite vilsen och är inte direkt en mingelmänniska, men Mattias presenterar mig för den ena trevliga personen efter den andra. Han känner verkligen alla i filmbranshen. Alla hyser stor respekt för Mattias och jag märker att han är mycket omtyckt. Jag känner mig bättre till mods efter ett tag.

Jens Fischer.

Genom den höga musiken viskar han i mitt öra: ” Det här är Sveriges filmelit på den tekniska sidan. Här finns alla stora namn som håller sig bakom kulisserna inom film. Han där är Sveriges vassaste passare, han därborta är producenten för Arn och där står Jens Fischer!” Han pekar på en äldre man i baren. Jens Fischer. Det är ju en gammal favorit-filmfotograf, har följt honom länge. Han har fotat Änglagård-filmerna och de flesta filmer som Colin Nutley gjort, och Harrys Döttrar, 1939 och Små och stora mirakel, för att nämna några exempel. Jens Fischer kommer bort till soffan där vi sitter och Mattias som jobbat med honom några gånger, presenterar mig för honom. Sedan sitter jag halva kvällen och diskuterar foto och film med Sveriges duktigaste filmfotograf. Inte klokt! Vi byter e-mailadresser och han bjuder mig på Coca Cola i baren och han berättar filmminnen och talar om sin far, filmfotografen Gunnar Fischer: “Han gjorde 12 filmer med Ingmar Bergman, men en dag tog det bara stopp och han vägrade arbeta med Bergman igen. Jag har alltid undrat varför de blev ovänner, men det har förblivit hans hemlighet. Min far är 99 år idag och vägrar berätta. Jag tror ändå det rör sig om en kvinna, det är alltid om kvinnor som män blir ovänner!” berättar Jens för mig. Sedan frågar jag honom om han skulle vilja regissera film själv och då slår han mig hårt med en soffkudde och säger: “sådär frågar alla journalister!” och gör en tvär min. “Alla filmer jag fotor är mina egna filmer” fortsätter han. Det var fint på något sätt och jag är generad över att ha gjort filmfotografen förnärmad.  Men jag märker att han gillar mig. Det gör min kväll oförglömlig.

Köket.

Gamla Enskede.

På fredagen smälter jag alla intryck från veckan med att ta en lång promenad till Skogskyrkogården. Jag lagar en enkel middag till Mattias på kvällen och vi sitter länge i soffan och kollar i möbelkataloger efter en ny soffgrupp som passar oss båda. Som passar vårt hem.

Jag kan inte tro det är sant när jag skriver det. Måste skriva det igen. Vårt hem.

Jisses.

Lycka.