Bilder från gårdags långa skogspromenad ned till Söderbysjön.

Söderbysjön och dimman.

Min Mattias.

Mattias fotar skogens ljus (filmljussättare som
han är och dessutom en mästerlig fotograf).

Första advent.

Gårdagen ligger insvept i en dimma i mitt minne. Hela dagen är kylig och vit av dimma, men ändå med klarblå himmel och solsken. Märkvärdig blandning av väder. Mattias och jag vaknar sent. Ligger i sängen i timmar och myser. Talar om allt. Om mina möbler som kommer att blanda sig med detta hus. Om film. Såklart. Och om vår kärlek. Mattias syster och hennes familj bor också här, korttidsboende mellan två lägenheter, och förmiddagen spenderas som en enda stor familj med julstök, saffransbullar och julmusik. Och första adventsljuset tänt. Det är mysigt och jag känner mig varm inombords. Jag har  i och för sig ingen direkt julstämning. I alla fall inte än.

Jag bland blåbärsriset. Ovanlig syn.

Efter julstöket promenerar vi två mil till Söderbysjön, mellan Enskede och Bagarmossen. Jag går i platåskor och basker på barr och  i blåbärsris. Det är en ovanlighet, att hitta mig i skogen. Kan inte ens minnas när jag vandrade i skogen sist. Kanske i skolan på någon utflykt. Vi skojar om det och skrattar hela vägen till sjön.

Dimman gör en vacker mjölkvit hinna över landskapen nere vid sjön. Vattenytan är spegelblank och orörd. Allt är lugnt och stilla. Det enda som hörs är våra skratt som ekar mellan klipporna. Där nere vid sjön gör vi någonting mycket speciellt och hemligt. Saker trillar medvetet i sjön och vi gör oss fria i sinnet. Mer vill jag inte säga.

Efteråt är vi tysta en stund och kysser varandra medan dimman drar över sjön och täcker den så vi inte ser klipporna på andra sidan längre. Då går vi hemåt och det blir mörkt snabbt. Vi fotar och skojar. Talar och håller handen.

Jag håller på att dö av det hemska borrande  ljudet från nyckelsvarven.

På vägen hem går vi förbi Globens köpcentrum och Mattias springer iväg mot en butik och jag följer frågande efter. “Mattias? Vart ska du? Hallåååå?” frågar jag när jag springer en meter bakom honom upp för en rulltrappa. Han svarar inte utan fortsätter målmedvetet att gå mot en butik. När han stannar, stannar jag andfådd till och märker att vi är i en butik som kopierar nycklar. “Jag tänkte att du skulle få dina egna nycklar till huset nu” säger Mattias och ler mot mig. Jag känner mitt hjärta stanna en sekund. Nu är det alltså på riktigt. Jag har ett par egna nycklar. Till vårt hem. Jag kysser Mattias och tackar för nycklarna.

Nycklarna betyder så mycket mer för mig än att de är ett par nycklar liksom. De är början på mitt nya liv. Konkreta bevis för det. Ibland behöver man konkreta bevis för att verkligen förstå att något är sant.