Check this out!

Ballett Santa

Groovy Santa

Hip Hop Santa

(via)

(via)

Mattias och jag på julalftonskvällen.

Snacka om att julen kom med trumpetfanfarer och porompompompom i år. Kände mig lite olustig till mods redan under julaftonsmorgonen,  men glömde bort känslan under resan upp till Sigtuna,  hem till Mattias föräldrar där vi firade julafton på bästa traditionella vis med julbord, gran med levande ljus och en värmande familjeglädje. Det var en skön julafton och Mattias kärlek höll mig varm under hela dagen, både inombords och kroppsligen. Känner mig avslappnad och välkommen i min nya familj. Det är en skön känsla, och något jag behöver för att känna mig till freds med min tillvaro och mitt nya liv. Det var en av de bästa julaftonar jag haft på väldigt länge. Tills vi kom hem till Stockholm igen.

Jag började hosta helt okontrollerat, mådde illa och snart blev jag magsjuk som in i helvete. Jag sprang på toa, spydde, kved och kallsvettades. Hela natten.

Så fick jag nackspärr.

På juldagen var jag helt tom i magen. Och helt slut. Mattias pysslade om mig på alla sätt man kan pyssla om en annan människa. Han gav mig pussar, kramar, duschade mig, gav mig blåbärssoppa och vatten, ställde en spyhink vid min säng och stoppade om mig. Han låg hela dagen vid min sida och gav mig kärlek och omtanke. Det var så fint. Jag mådde bättre bara av hans närvaro.

Så ringde telefonen. I feberyran svarade jag och min mamma berättade på andra änden att hon hade något mycket tråkigt att berätta, att min farmor gått bort under dagen.

Fan.

Som om julen  inte redan var förstörd.

Farmor, mormor och jag, 1999.

Jag började gråta men någonstans mellan febertopparna och tårarna kände jag ändå att det var skönt att min farmor fick gå bort nu. Hon var gammal och liksom ganska klar med livet. Hon talade ganska ofta om döden som någonting positivt och spännande. Något som jag avskydde och försökte undvika att samtala om. Men nu är det plötsligt en tröst.

Annandag jul var jag fortfarande dålig. Svag i kroppen. Inte ätit på 48 timmar. Men lite aptit. Åt en portion fisk och potatis. Det gick bra. Fick behålla allt och magen höll sig lugn.

Idag mår jag lite bättre. Känner mig svag och yr men har bättre aptit och mår inte lika illa. Vi fortsätter att ta det lugnt och se film tills jag mår helt bra igen. Tänk om jag har  åkt på svininfluensan ändå. Har varit dålig i en månad nu. Men skitsamma, det är över snart. Jag är snart lika pigg och kry som jag brukar vara.

Och så har jag en utställning om två veckor. Har mycket att se fram emot.

Måste bara bli frisk först.

Jag hann inte önska er en God Jul här på bloggen, men får önska er en God fortsättning istället! (Ps. Bloggen kan komma att läggas ned ett par dagar på grund av ökad trafik till min sida, men är i sådant fall tillbaka på nyårsdagen.)

(via)

Färdig för tryckning!

Snön ligger tjock och mjuk på växthuset i vår trädgård.

Jag har blivit sämre i hälsan igen. Känner mig sjuk och ynklig och snorar lika mycket som för två veckor sedan. Det var då en förbannat seg förkylning. Varje morgon får jag för mig att jag har svininfluensan, cancer, magsår, någon slags oupptäckt läskig och dödlig förkylning eller liknande. Min hypokondri har fest.

Igår var jag med Mattias på begravning i Uppsala. Det var så vackert. Snön föll med mjuk hastighet över gravarna på gravgården och Mattias familj välkomnar mig med öppna armar. Känner mig lika hemma där, som jag gör med Mattias. Det är fint.

Just nu sitter jag och arbetar med vernissagekortet för januariutställningen. Last Days of My Demons heter den. Det var faktiskt min pappas förslag på namn. Tack pappa. Jag är skitstressad inför utställningen, har inte hunnit planera någonting egentligen. Men det får jag ta tag i efter jul. Nu ska jag bara njuta av värmen från Mattias när han nu går på sin julledighet imorgon. Allt annat kan vänta.

(via)

Nu har vi klätt granen, visst blev det fint? Och nu ska vi grilla. Mitt i vintern. Sa ju att vi inte kommer att leva som andra par. Vi gör vad vi vill, när vi vill. Så nu grillar vi kött och grönsaker, mitt i snöyran.

Vilken fantastisk dag det här har varit. Det har snöat och hela Gamla Enskede är vitt av tjock och mjuk snö och himlen har varit mjölkvit. Vi har köpt julgran. Den står nu och doftar gott, helt opyntad och utan ljus och väntar på att bli ompysslad. Ska pynta den så fort jag skrivit klart det här.

Igår kväll var vi bjudna till Mattias föräldrar i Sigtuna. Jag var såklart nervös. Men det gick hur bra som helst och jag hade långa och intellektuella samtal med Mattias far om konst (de är storslagna konstsamlare med målningar, etsningar, skulpturer och allt möjligt vackert i alla hörn av huset) och fina skratt med Mattias mor. Underbart att känna sig så välkommen i familjen. Det blev ett varmt möte som varade i timmar och vi kom hem efter midnatt.

Livet här i Stockholm är galet skönt. Jag och Mattias promenerade till affären hand i hand, medan snön föll i stora tussar från himlen, och vi log utan att säga något på en stund. Det var en sådan trygg och vacker samhörighetskänsla som strömmade genom våra händer så det behövdes inga ord. Tänker ofta på hur absurt (men underbart) det är att jag är här nu. Hur snabbt jag fick ett helt nytt liv. Hur lätt livet kan förändras. Om man bara vågar tillåta det såklart. Jag menar herregud, det finns liksom ingenting kvar av mitt gamla liv och mina gamla rutiner, vanor och mina mossiga värderingar som jag satt och ruvade på lite oförstående och ängslig. Jag har skakat av mig en massa hjärnspöken och demoner, destruktiva tankemönster, bytt stad, boende, möbler och saker, vardagliga bestyr och lärt känna mig själv om på nytt och acceptera mig själv som jag verkligen är. Genom de senaste elva åren har jag verkligen glömt bort vem jag var innan misshandeln och har nu hittat tillbaka till den mer ursprungliga Mia. Det känns fint. Och viktigt.

Tänk att jag sitter här i en villa i Stockholm och skriver till er. Tittar på Mattias nu när han sätter upp belysningen i granen. Julmusik på Spotify. Dimmermysiga lampor i taket. Julstjärnor i fönstret. Jag är så himla glad. Jag har lyckats bygga upp ett nytt liv på så kort tid. Mitt nya liv i Gamla Enskede är precis vad jag vill ha, önskar inget annat. Det är väl vad lycka innebär – att inte önska att något vore annorlunda.

Jag är galet förälskad i Mattias. Allting bra som händer nu är liksom sprunget ur vår kärlek.

Bild från vernissagen av Dagsljusdemoner i Linköping i mars.

Det snöar fortfarande. Stora vita tussar fladdar förbi fönstret i en mängd som jag inte upplevt sedan jag var liten. En riktig Madicken-snö. Nu har jag faktiskt julkänsla på riktigt. Tidigt imorse åkte Mattias till Göteborg, han blir borta över natten, och jag somnade om och vaknade elva, ganska utvilad och lite friskare. Jag skottade snö, möblerade om och förberedde platsen i vardagsrummet där julgranen ska stå. Vi ska köpa julgran på lördag, då kommer jag definitivt få julkänsla. Jag pulsade i snön (som nästan räcker mig till knäna) och handlade mat. Log hela vägen till affären medan snön kittlade mitt ansikte. Jag log för att jag älskar mitt nya liv. Jag älskar Mattias mer än jag någonsin älskat någon annan människa. Och jag älskar mig själv som jag är nu, starkare och lugnare än någonsin. Jag har gjort adressändring. Det känns mer på riktigt då om man liksom adressändrat sig själv till sitt nya liv, sin nya adress till sitt nya hem.

Ur Extra Östergötland tidigare i år.

Jag ler fortfarande. Vilket år jag har haft! Flyttade till ny lägenhet i Norrköping mars, tre utställningar i mars, sommaren blev weird och jag stängde in mig i två månader utan att gå ut, jag fyllde trettio, fick en väldigt fin recension av Norrköpings Tidningar  i och med min utställning Dagsljusdemoner i Linköping, fotoprojektet med Domenique (som tyvärr slutade i total osämja), träffade Mattias på facebook, uppbrottet med Jimmy, träffade  Mattias i Stockholm och blev alldeles förälskad och snart kommer jag flytta igen, till Mattias hus i Enskede, jag har minglat med filmeliten, gått studiobesök på Filmhuset och vandrat i Bergmans fotspår, jag har gått på Stockholms Filmfestival och så har jag haft 4 utställningar utomlands. Och viktigast av allt: jag har lärt mig njuta utan att vara rädd (eller jag är på väg att njuta utan att vara rädd) eller att jag får för mig att jag inte är värd att njuta och jag har gått vidare. Gjort avslut. Börjat om.

Det har varit ett fint år. Men nästa kommer bli hundra gånger bättre.

En märkvärdig detalj som är värd att notera, är ett litet ödets tillfällighet. Jag valde att döpa min utställning i Linköping tidigare i vår till Dagsljusdemoner, som om jag hade en föraning om att jag skulle möta Mattias några månader senare som i höstas fick anställning på företaget Dagsljus.

Det är lite speciellt.

Believe it or not, it’s an in depth analysis of David Bowie’s teeth.

(via)

(via)

Det är så vackert ute. Snön ligger djup i Gamla Enskede, som ett vackert duntäcke på träden och buskarna och som frusen mjölk på marken. Sov till tre på eftermiddagen med feber igen. Fan, blir ju aldrig riktigt frisk. Igår kände jag mig bättre, hade rethosta men ingen feber, och åkte in till stan vid fyra. På tunnelbanan spelade en man julsånger på dragspel. Det var stämningsfullt. Promenerade från Hötorget till biografen Park där jag mötte upp Mattias och vi stod i en lång kö för inbjudna medlemmar av Stockholms Filmfestival för en gratis förhandsvisning av Michael Hanekes senaste film Det vita bandet. Filmen var lång. Två och en halv timma. Svartvit. Obegripligt detaljerad i berättandet. Men liksom utan en känsla av att vara på väg någonstans. Och slutpoängen gick förlorad. Inte Hanekes bästa. Men den inbjöd till både diskussion och eftertanke. Det är i alla fall bra saker. Efteråt åkte vi till Medborgarplatsen och åt vitlöksrätter på Bröderna Olsson igen. Min favoritrestaurang. Sedan blev jag sämre. Trött och hostig. Mattias pysslade om mig i sängen och jag somnade, varm av hans kropp som höll om mig.

Det vita bandet (Das weisse band) 2009.

Idag har jag försökt komma på en bra titel till januariutställningen i Stockholm. Det är en blandning verk från 2007-2009, demoner som jag nu lämnat bakom mig. Vet inte om jag ska spinna vidare på det i titeln. Mitt sista collage – The Remains är en bra titel också, återstoden av det inre mörker jag arbetat mig ur.

The Remains av Mia Mäkilä, 2009, blandteknik på duk.

Känns nästan som om denna utställning är en samlingsutställning av demoner och teman som jag nu frigjort mig från. De känns numera obekanta, som främlingar för mig. Det är skönt att jag gått vidare men läskigt att demonerna lämnar mig eftersom jag är beroende av dem i konsten. Jag har flera obearbetade demoner kvar, men inte alls så många och levande ångestdemoner som jag hade för ett par år sedan. Jag mår för bra för att de ska kunna överleva inom mig.

Inte undra på om jag har kris i mitt skapande. Demonerna flyr. Vad ska komma istället?

Det snöar i Stockholm. Det har redan hunnit bli tredje advent och jag har fortfarande ingen direkt julkänsla. Men snön hjälper. Och känslan av att ha fått upp flera av mina saker hit till Stockholm från Norrköping, hjälper den med. Nu finns flera av mina möbler här. Den karelska spegelbyrån, mitt vita gamla skrivbord, mitt nattygsbord och en massa saker som får mig att känna mig mer hemma här i min nya stad. Korvgubbens senap fick också flytta hit, precis som jag sa. Och mammas kålrotslåda som jag ska äta på julafton.

Jag pysslar i Norrköping,

Att åka tillbaka till Norrköping var jobbigt. Känslorna greppade tag om mig redan innan vi kom in i stan med den stora filmutrustningsbussen som Mattias hade lånat på jobbet. Kände så mycket. Så många olika känslor. Mest kändes det som att komma tillbaka till något litet, bekant och vältuggat. Ibland tror jag att Mattias kom in i mitt liv i precis rätt ögonblick, jag var redan klar med Norrköping och behövde ny stimulans av en större stad och ett större sammanhang. Vilken satans tur jag haft. Tiden med Mattias (4 månader) har varit den bästa i mitt liv. Och när vi nu delar tillvaro och vardag, känns det bara bättre och bättre hela tiden. För varje dag. Kärleken växer sig starkare och jag blir alltmer trygg i förhållandet, vågar lita på Mattias och hans kärlek utan att leta baktankar och sätt jag kan bli lurad på. Det är en skön känsla av lugn och inre ro. Ovant. Jävligt ovant.

Jag har blivit lugnare som person med Mattias. Jag har fortfarande mina stunder då jag freakar ut och får ångest, men i det stora hela är jag betydligt tryggare i mig själv och lugnare.

Den här veckan blir intensiv. Ska planera utställningen på Nationalgalleriet här i Stockholm i januari, göra vernissagekort, fixa adressändring, gå på bio, träffa Mattias föräldrar för första gången på middag och så ska vi skaffa julgran och julshoppa. Någonstans där ska jag också hinna njuta av allt bra som händer. Det är ju så mycket.