På en libanesisk restaurang med Pigge innan Dagsljus mingelfest.

Jag minglar och socialiserar mig på Dagsljus fest på Bliss i Göteborg igår.

Herregud vilken vecka det har varit! I måndags var jag på Gudbaggegalan, på tisdagen var jag på bio och såg Avatar i 3D, i torsdags reste jag till Göteborg och blev bjuden av Mattias chef på en lyxig fiskrestaurang, på fredagen åt vi på en annan mysig restaurang, igår var jag på libanesisk restaurang med Mattias kollega Pigge (sonson till filmateljéchefen Gustav Roger som var mycket god vän med Ingmar Bergman) och sedan på Dagsljus mingelfest på Bliss där alla inom film befann sig igår kväll och idag ska jag gå på Startsladdengalan (filmtävling för unga lovande regissörer) och mingelfest på Stadsteatern. Inte klokt ju. Mitt liv och min tillvaro har förändrats drastiskt. Och det är underbart. Men jag känner mig lite sliten just nu. Tänka sig att roa sig kan ta så på krafterna.

Nu ska jag vila och se strunt på hotell-teven. Det är ju trots allt söndag, även om dagarna grötat ihop sig den här veckan och känns som en enda lång och spännande dag.

På Le Village igår natt.

Det har varit intensiva dagar i Göteborg. Har inte alls hunnit arbeta med att samla bilder till mina collage. Dagarna har varit långa fast korta om ni förstår vad jag menar. Det har varit fullt upp ända till midnatt varje dag fast man inte hunnit med allt man skulle vilja. Jag har shoppat nya kläder och eftersom jag gått ned så mycket i vikt på sista tiden så hämtar jag fel storlekar till provhytten av misstag. Jag är storlek 36 nu men i somras kunde jag knappt få på mig en 38:a. Min nya kropp överraskar mig varje gång jag tittar mig i spegeln. Jag är nöjd med min kropp och det är så här jag ska se ut. Göteborg är en märklig shoppingstad. Centrum är splittrat och gatorna liksom grötar ihop sig i en labyrint. Men det är mysiga butiker. Dock är det överdrivet många hårvårdsbutiker. Överallt finns skyltfönster med schampoflaskor. Det är schampo överallt. Det är märkvärdigt.

Ikväll väntar mingelfest efter mingelfest med filmeliten (bakom-kameran-eliten) Så jag har inte mycket tid att blogga. Ville mest höra av mig och berätta att bloggen kommer slå alla rekord i antal läsare den här månaden med uppåt 2200 läsare om dagen! Hurra för er!

Ni läsare gör mig glad.

Självporträtt tagna alldeles nyss i morgonrock på hotellrummet.

Jag sitter i skräddarställning på en stol och skriver detta, iklädd min svarta sköna morgonrock på hotellrummet. Jag är trött och ganska sömnig, ska somna om när jag skrivit klart. Ville bara skriva av mig lite, efter frukosten i hotellrestaurangen.

Det här hotellet är märkligt. Jag brukar hata att sova på hotell, men här känns rummet som en fristad. En plats där jag både flyr och återfinner mig själv på samma gång.

Som om jag är inne i min egen hjärtkammare. Hör mina hjärtslag dunka i väggarna.  Här är allt varmt och tryggt och jag känner en enorm inre frid. Jag tänker, känner, agerar med samma rytm som rummets hjärtslag. I takt. I harmoni.

Mattias och jag sammanvävs alltmer tätare i nyförälskelsen. Den borde avta efter månader som gått men den bara tilltar och exploderar. Om och om igen. Astronomisk stark kärlek. Och attraktion.

Ibland får jag känslan av att vara flytande. Jag liksom seglar genom Mattias och ut igen och resan över det havet gör mig hel. Och min existens är självklar. Självlysande.

Har aldrig känt något liknande tidigare. Allt som sker nu är unikt.

With the love of my life, Mattias, at Stockholm Film Festival, 2009.

Always blogging on my laptop. Been blogging since 2005.

My favourite red jacket, 2009.

Wet from summer rain 2009.

Me with Nanci, September 2009.

The first photo I took with my new Nikon D90 camera, 2009.

At the opening of my art show at Gallery Hera, Stockholm 2008.

Shopping clothes for the opening of Cut & Paste (collage show at KG52) 2009.

From the My Victorian Secret art show, Norrköping, Sweden, 2007.

With Mickey Mouse ears, 2009.

Walking high above the celing of the movie studio at Filmhuset, 2009.

With my former co-workers Anita and Jasmina at Museum of Work, 2009.

Secrets by the lake (with my Mattias), 2009.

With big eyes, 2009.

A dramatic shot of me in black and white, 2008.

Me as a kid, eating “prinskorvar” and daddy’s meatballs
at a typical swedish christmas dinner or ”smörgårdsbord”.

(A picture of me at Studio 24 – my favourite swedish movie director Roy Andersson’s movie studio, 2007).

Self portrait, spring of 2009.

With my beloved mother, 2009.

In bed with Mia, 2009.

A picture of me that Mattias took when we had breakfast in Norrköping, 2009.

Same photo session.

At the swedish movie award show (Guldbaggen) 2010.

Me and my good friend jasmina, 2009.

Painting The Mask, 2009.

With my friend and rock star photographer Stina Svanberg, 2009.

My Winter Room, 2009.

Self portrait, 2009.

Domenique, 2009.

Mattias fick med sig kameran av misstag när han skulle åka in till kontoret i Göteborg, så jag kan inte ta några bilder och visa er hotellet. Men det är flådigt och fint. Skithögt i tak.

Jag är trött och ligger i sängen och ser dåliga TV-program. Njuter trots tröttheten. Har så mycket att se fram emot. Här på hotellet kan jag smälta alla intryck jag fått av Stockholm och allt som hänt på sista tiden. Det pirrar i magen. Överallt faktiskt. Det är skönt med lite distans till saker och ting så att man verkligen förstår värdet av dem.

Störst av allt är kärleken till Mattias och lyckan över vår tillvaro.

Det ska jag ligga och tänka på i den stora hotellsängen nu. Ibland måste man ta sig tid att bara njuta av tanken på vad man faktiskt har.

Det är så lätt att ta allt för givet annars. Och det vill jag aldrig göra.

Solen lyser upp hela tåget just nu.

Nu är vi snart framme i Göteborg. Solen lyser stark och vit genom fönsterrutorna på tåget och kastar lustiga reflektioner på passagerarna framför mig. En tanke slog mig nyss, att det vore trevligt att knåpa ihop en ny konst-REA. Kanske en flytt-rea i samband med min flytt till Stockholm i slutet på februari. REAN kommer som vanligt att hållas här på bloggen.

Oj, nu är vi visst framme.

Tågtrött (taget för fem minuter sedan).

Shit vad trött man blir av att åka tåg. Varför blir man det? Man bara sitter ju. Man sitter ju hemma framför datorn men då somnar man ju inte.

Träffade nyss en gamma skolkamrat på tåget, musikalstjärnan Linda Olsson (som är tillsammans med sångaren Tommy Nilsson). Vi talade om vad som hänt under dessa tio år sedan skolan och det visade sig att vi bor precis i samma område i Stockholm! It’s a small world after all.

Nu är vi i Skövde.

Mattias tog det här kortet alldeles nyss, på tåget mot Göteborg. Trassligt hår och nyvaken, bloggandes såklart.

Vi är på resa mot Göteborg. Mattias ska arbeta, det är Göteborgs Filmfestival och Dagsljus sponsrar tillställningen. Jag följer med som sällskap och ska också arbeta, fast inne på hotellrummet, med att samla på mig bilder till mina kommande collage samt scouta gallerier i Göteborg för framtida utställningar.

Jag är nyvaken, snorig (som jag alltid blir när jag är stressad och ska resa), har okammat hår för att jag inte kommer åt hårborsten i väskan och så äter jag godis fast klockan bara är tio. Man ska äta godis när man reser. Spelar ingen roll om klockan är sju på morgonen, man äter godis ändå.

Jag brukar hata att resa eftersom jag är så himla nojig, stressig och kontrollfreakig men idag känns magen lugn och Mattias kyssar är nog för att jag till och med njuter av resan. Kanske blir jag även av med min resedemon. Who knows.

Skriver mer sedan. Hej så länge.

via

Check out Maggie Taylor!

Mattias och jag ser ut som två nördar coolingar i 3D-galsögonen på Rigoletto.

Igår såg vi om Avatar fast i 3D. Värsta grejen med 3D ju! Hade aldrig sett en 3D-föreställning förut och höll på att flyga av sätet när biotrailern för Tim Burton’s Alice i Underlandet visades i 3D innan filmen började (shit vad bra den kommer att bli!). Avatar gjorde sig mycket bättre med en extra dimension. Jag tycker alla filmer borde vara 3D.  Faktiskt. Tänkte på att hela livet faktiskt är i 3D, alltså om man vågar leva fullt ut i alla fall. Rutiner och tristess-fällor gör livet en dimension fattigare. Likaså att inte leva det liv man vill leva. När jag tänker på det är det faktiskt ganska lätt att leva ett platt och brusigt 2D-liv och lite svårare att våga leva i full HD och 3D. Jag undrar bara varför?

Roy Andersson’s filmer beskriver ofta hur dumt det är att vi människor lever liv som vi själva inte riktigt väljer eller vill ha. Vi fastnar i jobb vi avskyr, i relationer vi mår dåligt av, i vanemöster som är svåra att bryta, i rutiner som är skapade för att behålla någon slags illusion av trygghet och stabilitet. Hur dumt är det inte att leva ett liv man vantrivs med? Men ändå så känner jag många människor som inte vågar leva som de egentligen skulle vilja, eller som de skulle må bra av. Den stora boven i detta är jämförelsen med andra och tanken på vad andra ska tycka och tänka. Det är precis de sakerna som gör att ett liv i full HD och i 3D är svårt att uppnå.

Men, när man tänker på det, varför skulle vi vilja leva i skuggan av jämförelsen? Varför vill vi leva inför andra?

Det är mycket bättre att leva skugglöst inför sig själv. Det är först då det blir äkta.

Stort uppslag i dagens Norrköpings Tidningar (kulturdelen)!

Jag är dagens cover girl på Kulturdelen av Norrköpings Tidningar!

(förstora bilden för att läsa!)

(förstora artikeln ovan för att läsa!)

Tack Mats Granberg och Jonas Tetzlaff för ett fint reportage!

Klockan är snart tre och jag sitter fortfarande i morgonrock, har Ulf Malmros TV-serie Sally på i bakgrunden (heja Malmros som vann guldbagge för bästa manus igår – mannen är ju ett geni!) och tänker på allt underbart som händer mig just nu.

Utställningen på Nationalgalleriet blev succé, uppskattad av Dagens Nyheter och snart kommer artikeln i Norrköpings Tidningar (som blir ett personporträtt istället för artikel om utställningen), den här veckan släpps nya numret av Sheriffi där en stor artikel om mig finns med och nästa torsdag släpps ToppHälsa där en fyrasidig artikel om mig och hur jag börjat om efter misshandeln finns med (med underbara bilder av Kristian Pohl), så fick jag ju gå på Guldbaggegalan igår och på torsdag åker vi till Göteborg för Dagljus mingelfest på Göteborgs Filmfestival. Veckan därefter ska vi gå på musikal på Göta Lejon. Och runt den 20 februari flyttar jag från Norrköping – för gott.

Livet Leker. Livet leker och jag mår bra. Jag känner skaparglädje igen och har många visioner inför framtidens konstprojekt. Vill satsa allt på karriären nu. Det är ett löfte. Nu jävlar börjar det om!

Check out Katharine Kuharic!

Mattias och jag innan vi tog taxin till Guldbaggen 2010.

Champagnemingel med den svenska skåderspelareliten.

Kär och lycklig på Guldbaggegalan. Bra combo.

TV-riggade scenen på cirkus. De gröna stolarna är reserverade för de nominerade och creme de la creme i filmsverige. Till vänster sitter regissörerna, producenterna och så vidare och i den högra sektionen alla nominerade skådespelare och andra coolingar.

Snart börjar galan.

Väldigt snart.

Kan ni fatta att jag var på Guldbaggegalan igår? Det är knappt så att jag förstår det själv. Amen alltså det har ju varit en tradition att titta på galan på TV varje år, visste inte ens att jag någonsin kunde närvara live liksom. Det fanns inte på min karta. Om någon hade sagt för ett år sedan: “2010 ska du gå på Guldbaggegalan!” hade jag bara skrattat och gjort det cirkulerande koko-tecknet med fingret vid tinningen. Men nu blev det verklighet. Och det är ju så klart tack vare min Mattias. Han arbetar som verksamhetschef för ett av filmföretagen som sponsrar Guldbaggegalan – Dagsljus, och blir ständigt bjuden på sådana här event. Lucky me.

Hur som helst. Vi tog taxi till Djurgården, dressed up to the nines. När vi klev av taxin utanför Cirkus, väntade pressfotograferna ivrigt vid röda mattan där det vimlade av kända skådespelare. Jag såg Börje Ahlstedt (morbror Carl i Bergmans Fanny och Alexander liksom!), Yvonne Lombard (som doftade hur mycket ros-parfym som helst), några yngre skådespelare jag inte vet namnet på men som alltid är med i nya filmer. En pressfotograf kom fram till mig och frågade om jag var Teresa Fabik (nominerad till bästa regi), jag skakade generat på huvudet och log blygt. Därefter tog jag Mattias hand och så gick vi tätt intill varandra på röda mattan (jag lyckades snubbla till – klumpig som jag är). Innanför dörrarna var det ett högljutt sorl av finklädda filmfolk. Vi lämnade in kappa och jacka och gick längre in i Cirkus där restaurangen var alldeles fylld av mina favoritskådespelare. Alla drack champagne och log. Uppsluppen och glad stämning. Förväntansfull. Och luften fylld med stora EGOs. Christina Scollin (morbror Carls undergivna fru Lydia i Fanny och Alexander!) stod bredvid mig länge, liksom min stora stora idol Harriet Andersson (den riktiga nattmössedemonen i Bergmans Viskningar och Rop), Ingvar Hirdvall med makan Marika Lindström, Ing-Marie Carlsson (det sura matbutiksbiträdet i Änglagård), Arja Saijonmaa som hade färgat håret så att ingen riktigt kände igen henne, Sofia Helin från Arn, Anki Lidén, Fares Fares, Johan Renck, Johan Widerberg, Björn Kjellman, och så jävla många fler coola namn. För mig var det julafton. De flesta av mina favoriter var där och det kändes surrealistiskt att se dem utanför de roller jag lärt känna dem i. Det kändes lite som att vara inuti en TV-apparat, liksom på andra sidan av den värld man bara sett på en platt TV-skärm. Nu var jag bland dem, fiktion och verklighet blurrades till något nytt jag inte hade upplevt tidigare.

Galan började redan en halvtimma innan sändning, med prisutdelning och underhållning. Det var fantastiskt och jag ville inte att kvällen skulle vara över. Men klockan tio var sändningen off the air och alla började gå mot garderoberna. Jag stod länge bredvid Marie Richardsson och väntade på att Mattias skulle komma med min kappa. Det var också lite surrealistiskt. Jag menar, hon har ju spelat mot Tom Cruise i Kubrick’s Eyes Wide Shut. Och så står hon bredvid mig vid garderoben på Cirkus. Inte klokt.

Den här kvällen kommer jag alltid minnas med värme. En av de bästa i mitt liv. Faktiskt.

Det förgyllda programmet sparar jag som minne.

Yeah it’s fake but fun! via

Fredag: Möter upp fotografen för Norrköpings Tidningar på Nationalgalleriet och han meddelar att artikeln blivit uppskjuten, vilket känns lite trist men han försäkrar att artiklarna brukar bli ännu bättre när de blir uppskjutna. Vi får väl se vilken dag den publiceras. Fotografen är lekfull och proffsig, vi fotar inne på galleriet och i gränderna utanför. Därefter kommer en Konst & Form-klass från gymnasiet för att besöka utställningen. De är lyriska. Andraårseleverna har med sig papper med uppgift att lösa, de ska skissa av ett av mina verk för att sedan bearbeta det till en skulptur, inspirerad av mina verk. Smickrande och kul. Jag får roliga frågor av nyfikna elever och blir själv hemskt inspirerad. Känner mig plötsligt lite gammal. Känns inte som det var länge sedan jag själv gick i gymnasiet på Konst & Form. Men det är länge sedan. Herregud.

Jag går månpromenad i snölandskap som liknar Månen, i Fredags.

Lördag: Vaktar utställningen. Jan Stenmark dyker upp!  Han är en självklart en idol. Skrev faktiskt ett töntigt men ärligt beundrarbrev till honom när jag gick sista året i gymnasiet och själv tillverkade liknande collage. Jag frågar Jan om han fick brevet och han utbrister: “Jasså var det du som skrev det? Jag fick det men blev nervös eftersom du skrev att du gjorde collage i min stil. Visste inte vad jag skulle svara.” Vi skrattar åt det och har därefter ett långt och stimulerande samtal om konst och collage, karriär och om Norrköping, där han också är född och uppvuxen.

Jan Stenmark går till min gästbok och fattar pennan, innan han skriver i den säger han: “Gästböcker är så roliga när folk skriver vad de tycker om utställningen och att man betyder något för dem. Det är fint” Jag håller med och säger: ” Jag fattar inte varför människor bara skriver sitt namn i gästboken, som ett skolupprop eller nåt. Det känns så disciplinerat och inte så personligt. Varför gör man så?” Jan Stenmark lutar sig över min gästbok och skriver nåt. Sedan säger han med ett lurigt leende: “Nu skrev jag bara mitt namn, så får du klura på vad jag  menar med det.”

På väg från Gamla stan i Lördags.

Söndag: This is the last day of my demons. Verkligen. Utställningens sista dag. Det har varit succé igen. Som alltid när jag ställer ut i Stockholm. Verkar som människor är mer openminded här. De vill verkligen ha demoner på väggarna. I alla fall mina demoner. En tjej kommer in på utställningen och informerar mig om att Metro skrivit en liten grej om utställningen också, det visste jag inte. Kul som fan. Sista utställningsdagen är folktät och jag möter många beundrare och fans. Några bloggläsare också! Heja er som vågade komma på utställningen!

Efter klockan 16 är det finissage och bar i galleriet. Folk hämtar sina verk och utställningen blir mindre och mindre. Sedan är det över. Demonerna har fått visa upp sig för sista gången. Nu väntar något nytt. Jag har ingen aning om när jag kommer att ställa ut igen. Först måste jag skapa en ny kollektion såklart. Jag ser fram emot det som fan.

Allt som allt är jag skitnöjd med utställningen. Det var nyttigt  med denna avslutningsutställning. Liksom som en nödvändig död för att kunna återfödas till någonting mycket bättre.

Och bättre kommer det bara att bli.

Check out Chris Mars!

Min artikel i Norrköpings Tidningar har blivit ändrat till nästa vecka eller så, jag lovar att berätta mer när jag själv vet mer.