Det är måndag och jag ser Gynekolgen från Askim på DVD medan jag skissar på nya konstprojekt. Tänker väldigt mycket på hur min konst kommer att förändras. Hur jag ska lyckas få ur mig allt jag nu upplever; glädje, lycka, lust, åtrå, kåthet, optimism, nyfikenhet, lekfullhet och stimulans, i konsten och blanda det med den skräck och ångest som jag alltid utgår från (mina primära känslokällor). Kommer det att funka överhuvudtaget?

Har några riktigt starka idéer om digitala collage. Men det är en ingrediens som saknas. Måste locka fram den. Måste.

Märker att jag verkligen har levat utanför mitt konstnärskap, nästan i ett helt år. Inte varit nog engagerad, inte haft skaparlust på länge och känt mig vilsen inför min karriär. Någonstans blev pressen jag sätter på mig själv, alldeles för stor. Någonstans blev allt tråkigt och allvarligt istället för lustfyllt och kul, som det ska kännas. Nu börjar det kännas kul igen. Liksom lite pirrande i magen så där. Vill verkligen börja skapa igen! Och det var det länge sedan jag kände.

Läskigt hur beroende en konstnär är av lust.