Fredag: Möter upp fotografen för Norrköpings Tidningar på Nationalgalleriet och han meddelar att artikeln blivit uppskjuten, vilket känns lite trist men han försäkrar att artiklarna brukar bli ännu bättre när de blir uppskjutna. Vi får väl se vilken dag den publiceras. Fotografen är lekfull och proffsig, vi fotar inne på galleriet och i gränderna utanför. Därefter kommer en Konst & Form-klass från gymnasiet för att besöka utställningen. De är lyriska. Andraårseleverna har med sig papper med uppgift att lösa, de ska skissa av ett av mina verk för att sedan bearbeta det till en skulptur, inspirerad av mina verk. Smickrande och kul. Jag får roliga frågor av nyfikna elever och blir själv hemskt inspirerad. Känner mig plötsligt lite gammal. Känns inte som det var länge sedan jag själv gick i gymnasiet på Konst & Form. Men det är länge sedan. Herregud.

Jag går månpromenad i snölandskap som liknar Månen, i Fredags.

Lördag: Vaktar utställningen. Jan Stenmark dyker upp!  Han är en självklart en idol. Skrev faktiskt ett töntigt men ärligt beundrarbrev till honom när jag gick sista året i gymnasiet och själv tillverkade liknande collage. Jag frågar Jan om han fick brevet och han utbrister: “Jasså var det du som skrev det? Jag fick det men blev nervös eftersom du skrev att du gjorde collage i min stil. Visste inte vad jag skulle svara.” Vi skrattar åt det och har därefter ett långt och stimulerande samtal om konst och collage, karriär och om Norrköping, där han också är född och uppvuxen.

Jan Stenmark går till min gästbok och fattar pennan, innan han skriver i den säger han: “Gästböcker är så roliga när folk skriver vad de tycker om utställningen och att man betyder något för dem. Det är fint” Jag håller med och säger: ” Jag fattar inte varför människor bara skriver sitt namn i gästboken, som ett skolupprop eller nåt. Det känns så disciplinerat och inte så personligt. Varför gör man så?” Jan Stenmark lutar sig över min gästbok och skriver nåt. Sedan säger han med ett lurigt leende: “Nu skrev jag bara mitt namn, så får du klura på vad jag  menar med det.”

På väg från Gamla stan i Lördags.

Söndag: This is the last day of my demons. Verkligen. Utställningens sista dag. Det har varit succé igen. Som alltid när jag ställer ut i Stockholm. Verkar som människor är mer openminded här. De vill verkligen ha demoner på väggarna. I alla fall mina demoner. En tjej kommer in på utställningen och informerar mig om att Metro skrivit en liten grej om utställningen också, det visste jag inte. Kul som fan. Sista utställningsdagen är folktät och jag möter många beundrare och fans. Några bloggläsare också! Heja er som vågade komma på utställningen!

Efter klockan 16 är det finissage och bar i galleriet. Folk hämtar sina verk och utställningen blir mindre och mindre. Sedan är det över. Demonerna har fått visa upp sig för sista gången. Nu väntar något nytt. Jag har ingen aning om när jag kommer att ställa ut igen. Först måste jag skapa en ny kollektion såklart. Jag ser fram emot det som fan.

Allt som allt är jag skitnöjd med utställningen. Det var nyttigt  med denna avslutningsutställning. Liksom som en nödvändig död för att kunna återfödas till någonting mycket bättre.

Och bättre kommer det bara att bli.