Har världens PMS och lipar fast jag inte vet varför. Gråten känns ansträngd och jag har svårt att få fram något vilket blir lite komiskt eftersom jag inte ens vet varför jag vill gråta. Arbetet med The Virgin är fortfarande i skisstadiet och jag har svårt att hitta rätt. Men det ska gå.
Ska försöka knåpa ihop en bra REA också. Så jag blir av med det gamla och bara kan koncentrera mig på allt det nya.
Idag har jag svårt att skriva. Kanske blir det en bättre blogg senare. Vissa dagar kommer med en tystnad som är svår att bryta utan att det blir påtvingat.
Mattias kom hem med en present här om dagen; teamväskan till George Clooney-filmen The American som delvis spelades in i Sverige och som Dagsljus (företaget där Mattias är verksamhetschef) bidrog med filmutrustning till. Inte alla som har en sådan.
Det har varit en bra dag. Trots att jag hittade en spindel i källaren – som jag dödade med fläckborttagningsspray och den drunknade i skummet medan jag skrek. Hatar spindlar. Och här finns det gott om dem tydligen. Är det någon av er som vet ett kärringknep på hur man får bukt med inomhusspindlar?
Har skissat vidare på collaget och kan inte bestämma mig för tonen jag ska hålla i min nya kollektion. Det kommer nog ta en tid att sätta tonen och känslan jag vill förmedla. Och jag som inte har något vidare tålamod.
I eftermiddags tog jag och kopierade alla “Kära Dagbok”-inlägg här i bloggen och klistrade in i ett Worddokument för att spara i fall något skulle hända bloggen. Det blev 1500 sidor. Hjälp. Vad mycket jag skriver. Att skriva innersta-inne-tankar på en blogg är ju lite att vara en amatörförfattare, jag kunde i alla se en stor skillnad på språk och innehåll på bloggarna nu och för ett par år sedan. Jag utvecklas även som bloggförfattare. Vad nu det är värt.
Det kändes så skönt att gå ut med min hemlighet här på bloggen igår. På eftermiddagen tog jag en promenad längs de trånga villagatorna här i Gamla Enskede, solen lyste upp snön alldeles gyllengul och bara fåglarnas kvitter hördes. Annars var allting tyst och lugnt. Kände mig trygg och fri på samma gång. Stannade vid skogen och stod alldeles stilla ett tag. Njöt av tystnaden och lugnet. Vet inte om det var mitt eget lugn jag kände eller naturens. Kanske en kombination.
Vi börjar få mer ordning här i villan. Dagarna går åt att städa och plocka ur kartonger. Men jag har arbetat lite med första collaget – The Virgin också, i alla fall samlat in mer bilder och tankeskissat. Mattias är ett tekniskt geni och har lyckats fixa att vi kan streama Spotify på högtalare genom hela huset, vi hade ett tvåmansparty igår kväll och dansade på övervåningen till Jackson Five. Det var mysigt.
Vi ska till och med ha en permanent liten fotostudio i källaren där jag kan öva mig på fotografering och lära mig använda min Nikon D90 till fullo. Det är självklart en fantastiskt möjlighet att vara tillsammans med en filmljussättare.
Idag ska jag fortsätta arbeta på The Virgin, och kanske till och med börja skapa i Photoshop. Känns lite läskigt att börja. Men jävligt spännande.
Nu ska jag berätta en mörk hemlighet för er. Jag ska förklara varför jag ska berätta om mina sexuella erfarenheter för er i mina kommande collage. Jag ska komma ut med något mycket smärtsamt (så kommentera respektfullt tack) och som jag aldrig talar om förutom med vissa utvalda människor. Men nu ska alla få veta. Ni ska få veta. Hela världen ska få veta nu.
So here I go.
I elva år har jag lidit av smärta vid samlag. I elva år har jag hatat sex. Hatat min kropp. Hatat mitt kön. Använt min egen kropp som sexuell leverans för mina före detta pojkvänner, trots att jag mådde illa och ville bara dö under hela akten. Sett min kropp som en sexleveransmaskin med krav på att användas för mina dåvarande pojkvänner så att de skulle bli tillfredsställda, så att de skulle tycka om mig, så att de inte skulle lämna mig, fast jag själv aldrig njöt, fejkade varenda orgasm och låg med smärta hela natten efter samlagen då mina före detta pojkvänner sedan länge hade somnat av njutningsfulla orgasmer och av mina sexuella presenter och leveranser. Jag kunde inte ens cykla dagen efter då könet brann av brännande smärta och outhärdliga kramper.
Det var penetration som var värst. Så fort jag hamnade i en penetrations-situation ville jag bara skrika av smärta, men kvävde vartenda skrik med ett fejkat njutningsljud i hopp om att allt i alla fall skulle låta normalt. Jag började utforska vad jag kunde göra för dem istället, så att jag skulle slippa penetrationsdelen. Men så fort det blev in-och-ut-grejen stängde jag av och har idag nästan inga minnesbilder av elva års sexuella erfarenheter. Jag ville inte ha sex men sade aldrig nej. Jag ställde upp fast jag borde sagt ifrån. Jag hade aldrig sex för min egen del, jag gav sex som en skuld. En förhållandeskuld. För sex måste man ha i ett förhållande och sex var penetration för mig. In-och-ut. Det andra var bara bisaker. Förspel var onödigt. Jag var ju ändå bara rädd för smärtan, ville bara ha det gjort, så det blev mycket pang-på-rödbetan-sex för att få det avklarat. På födelsedagar, på midsommarafton, nyårsafton och en massa andra dagar som jag kände att jag inte ställt upp på länge och nu var det dags igen.
Jag visste inte vad som var fel på mig. Varför jag hade så ont. Varför mitt kön var så idiotiskt konstruerat. Varför jag hade en sådan äcklig fitta som inte ens funkade som det skulle. I många år fick jag för mig att jag inte hade något “knull-hål”. Att det var därför det var så svårt att komma in i mig, att det var därför det kändes så onaturligt och trångt och smärtsamt.
Men i själva verket var jag spänd och nerverna i slidan blev överexponerade och utslitna och därför smärtade det, men det visste jag inte då.
Så var det redan från början, när jag förlorade oskulden när jag var arton år, till en man som tyvärr var helt ointresserad av min njutning utan bara av sin egen. Det var där det började. Han fick mina första fem sexuella år och misshandlade mig samtidigt i vardagen (dock aldrig i samband med sexuella möten), det gjorde mig fucked up, det gjorde mig tillplattad och jag glömde bort att min kropp var min egen, jag glömde bort min egen njutning. Allt gick ut på att behaga och tillfredsställa honom, och jag hatade varje sekund av det fast jag aldrig sade ifrån. Jag hade höga krav på mig själv. Ville göra allt rätt och bra. Jag ville vinna guld i Olympiska spelen i sex. Tävlade mot den porr jag hittade gömd i bokhyllorna som han smusslade med under alla år vi var tillsammans (som jag trodde han behövde för att jag inte gav honom det han ville ha och därför tyckte att det var mitt eget fel att han hade porrgömmor). Till slut gav jag upp min egen sexuella personlighet och blev en porrmaskin som rörde mig och lät som kvinnorna i hans porrfilmer, jag blev en sexrobot.
När man har sex mot sin vilja händer något med både kroppen och själen. Man dör en smula. Jag får skylla mig själv kanske ni tänker, jag sade ju aldrig ifrån. Men jag var bara tonåring när vi började ha sex, jag visste inget annat. Barn som blir utsatta för sexuella övergrepp säger ofta aldrig ifrån heller. Man tror att det är vad som krävs av en. Man får för sig att det är ens eget fel. Man tar på sig skuld, skam och stänger av.
Det var inte förrän 2001 som jag läste en artikel i Aftonbladet som jag förstod vad som var fel med mig. Varför jag hade ont och hatade sex. “200 000 svenska tjejer lider av smärta vid samlag” löd rubriken. I artikeln intervjuades en tjej i tjugoårsåldern som hade smärta vid samlag, hon vågade inte ens ragga killar på krogen för att det kunde leda till sex -penetration – och smärta. Sjukdomen kallades för Vestibulit. Nu hade jag ett namn på det! Det var en stor upplevelse av att få den bekräftelsen, även om den kom från Aftonbladet och inte från en gynekolog – som jag undvek på grund av den outhärdliga smärtan vid undersökningarna och som aldrig hade nämnt detta för mig trots att jag beskrivit mina symtom. En kvinnlig gynekolog sade till mig: “Du behöver bli mer kåt. Hyr en porrfilm.” Idiot.
Under elva år har jag upplevt smärta vid sexuella möten med män. Under elva år har jag haft Vestibulit. Tills Mattias kom in i mitt liv. Förra året. Han fick mitt förtroende. Jag litade på honom och började öppna upp mig, började tala om detta på ett konstruktivt sätt. Han blev min bästa vän som jag bollade tankar, idéer och hjärnspöken med. Sedan började utforskandet efter min egen sexuella identitet. Och sökandet efter min sexuella njutning. Accepterandet av mitt eget kön. Det gick förvånansvärt fort att ta alla steg i taget som behövdes för att kunna slappna av och börja njuta av sex. År av krav, leveransskuld och kroppsligt egenhat började smälta bort. Smärtan började avta. Njutning och lekfullhet tog vid. Idag kan jag njuta av sex på ett sätt som jag bara kunde se på film eller läsa om i romaner. Har kommit så långt på bara ett halvår. Jag är skitstolt över mig själv. Har verkligen vuxit som människa, som kvinna och som sexuella varelse, på väldigt kort tid.
Jag har en hel värld att utforska nu. En värld jag inte kunnat ta del av förrän nu. Och jag är redo att utforska ALLT med den. Och jag har världens bästa stöd. Den här resan gör jag inte ensam.
Så nu ska jag alltså berätta om allt det här i min konst. Det är utelämnande och läskigt. Men spännande och givande. Helande. Jag vet, alltså jag bara vet, att jag kommer att påverka människor med den här berättelsen och kanske kommer jag att ge aha-uppplevelser till kvinnor som lider av samma sak. Om jag bara kan få en kvinna som har smärta vid sex att få lite hopp, är jag nöjd. Då blir min berättelse och min konst viktig. Och det betyder allt för mig.
Jag berättar det här för att ge förståelse för mina kommande collage. Och för att jag är stark nog att stå för en sexuell sjukdom som går att bota. Jag känner ingen skam längre. Att berätta det här, är så jävla befriande.
Jag samlar bilder till mitt första collage i den nya stilen- The Virgin. Det blir pastelligt och gulligt. Men farligt och mörkt på samma gång. Det här kommer att bli så bra! Det kommer att bli lowbrow i collageform. Någonting nytt som folk inte har sett förut. Det är i alla fall min intention.
Trots att jag är lyckligare än någonsin så är hälsan skit. Det har varit intensivt och dammigt i flytten och min allergi har fått fnatt. Igår tog jag klåda-stillande tabletter som gör mig alldeles drogad, och sov bort halva dagen. Mattias kom hem (sent eftersom tunnelbanesystemet är helt ur synk), med salta katten och godsaker för att jag skulle bli på bättre humör. Jag blev rörd och glad. Har världens bästa pojkvän. Idag mår jag lite bättre, har tagit samma piller men är piggare. Möblerandet i huset går bra. Källarvåningen håller på att komma till liv, det blir ett filmbibliotek (med våra etthundratusenmiljoner DVD-filmer) och ett TV-rum där vi numera brassar på hemmabiosystemet så fönsterna darrar av vibrationerna från subwoofern. Ser fram emot när vi bygger biografen sedan. Tänk att vi delar den drömmen, jag och Mattias, sedan många år tillbaka då vi inte ens kände varandra. It’s meant to be.
Eftersom hälsan är skit så har jag varit tvungen att skjuta på mitt TV-framträdande i NT24 på fredag. Vet inte när det blir nu. Vi får se.
Första collaget i min nya kollektion håller sakta ta form i mitt huvud. Den här gången gäller noggrann planering och skissning innan jag börjar. För att det första collaget ska liksom sätta tonen i det nya. Jag måste vara mycket säker på vad det är jag vill berätta nu. För sedan ska jag hålla mig till temat under en längre tid.
Temat kommer att bli mina sexuella erfarenheter. Från oskudstagandet till dagens upplevelser. Och det kommer att bli en stark berättelse, en lång resa att berätta om i mina bilder. Förnedring, smärta, mörker till njutning, lekfullhet och extas.
Ja, nu bor jag på riktigt riktigt i huset i Gamla Enskede i Stockholm. I lördags hämtade vi hem alla mina saker och möbler med mamma och pappas generösa flytthjälp. Söndagen gick åt att packa upp, möblera och åka till soptippen med överskott och saker som inte passar in i vårt hem. Huset här i Enskede har fem rum och kök, och vi är långt ifrån färdiga med möbleringen. Vi ska ju liksom bygga en biograf i källaren sedan, med rött sammet och filtgolv, och sovrummet ska göras om nästan från scratch, så jag visar er lite av övervåningen så länge tills vi fått mer ordning:
Så här ser vårt TV-lösa vardagsrum ut på övervåningen nu när jag flyttat hit.
Det är en blandning av mitt före detta vinterrum och Mattias tidigare vita vardagsrum.
Soffan från Mio (Classic). Vi har ännu inte kommit på vad vi ska ha över soffan. Tavlor. Väggskåp. Föremål. Hylla. Vi får se.
Min farmor gick bort på juldagen, denna gungstol är arvegods från farmor och jag blir påmind om henne när jag sitter där och gungar fram och tillbaka.
I matsalen är det ljust och grönt. Det kommer att bli ett skogsrum så småningom.
Mattias har tagit upp i nock i matrummet, passar bra när min stora jugendbyrå står vid den höga kortväggen.
Mycket gröna växter kommer det bi så småningom, i skogsrummet.
Den här vackra träskålen gjorde min farfar efter han släpade hem trädknölen från Finska Vinterkriget (troligtvis från Ryssland) 1943.
“Nuit Blanche ,” a short film directed by Spy Films‘ Arev Manoukian. Set in a film noir Paris, the film captures a surprisingly violent moment of connection between two strangers attracted to each other with such magnetism that neither panes of glass nor speeding vehicles can keep them apart. (via)
Den här torsdag kändes kort. Den gick fort förbi och lämnade föga avtryck i mitt liv. Min koncentration ligger på flytten i helgen. Och på att komma i form för skapandet nästa vecka.
Nu måste jag skifta fokus i mitt skapande, från inspiration till försäljning. Måste börja tjäna större pengar och få upp en stabilare inkomst. Jag har ägnat så stor del av det sista halvåret på personlig utveckling och göra den stora inre resan till avslut och nystart, att jag försummat mycket av den energi jag tidigare lagt på min karriär. Men nu har jag en stabil personlig grund och en inre styrka som jag fått tack vare min omvävlande pånyttfödelse som kvinna – och som människa. Nu kan jag satsa allt på att fortsätta bli en bättre konstnär och en utomordentlig affärskvinna. Jag har alla förutsättningar som behövs.
Ser Änglagård med extrahögt ljud på hemmabiosystemet bara för att jag kan det nu när jag bor här ensam med Mattias, samtidigt som jag plockar och städar. Vi fick mycket gjort igår kväll och stupade i säng vid midnatt. Då hade vi rensat bort en jäkla massa saker som ska till tippen, flyttat den stora vita bokhyllan in till vardagsrummet, fått soffan från Mio och möblerat och dragit möbler kors och tvärs. På natten gick jag upp i mörkret för att naken gå runt i huset och titta mig omkring – på mitt hem. Mina bara fötter tassade över trägolvet och jag log ända tills jag gick och lade mig igen och somnade om. Vaknade av samma leende och Mattias som kysste min kind.
Soffan (Classic) från Mio.
Om en vecka kommer jag börja arbeta med konsten igen. Jag är förväntansfull, lite nervös och spänd. Men mest glad.
Har fått erbjudande om att medverka i en intervju för Norrköpings Tidningars lokalTV (NT24) och kommer att åka till Norrköping för inspelning den 26 februari. Det var ett tag sedan jag var med på TV. Ska bli kul.
För övrigt har jag fått tacka nej till NEON i Brösarp om utställningen i påsk. Har ju inte några verk kvar att visa nu när jag ska turnera vidare med den franska festivalen med de sista tavlorna jag har kvar. Sedan blir det ju flytt-REA om några veckor. Håll utkik.
Nu ska jag titta vidare på Änglagård och mysa i vår nya soffa. Och så ska jag tänka på hur bra jag har det.
Vårt matrum väntar på transformation, det ska bli ett skogsrum sedan, vad nu det innebär. Och bokhyllorna och lampan ska bort.
Idag flyttade våra inneboende ut och huset i Gamla Enskede står ganska tomt just nu. Men det gör detsamma, för nu börjar en ny tid. Nu ska vi bygga upp ett hem där vi trivs och där vi kan börja om på nytt, både jag och Mattias. I helgen hämtar vi hem mina möbler från Norrköping och det här huset kommer inte att kännas lika tomt.
Jag har verkligen röjt och rensat idag. Jag är svettig och smutsig men det har det varit värt. Det här är första dagen jag verkligen kan känna mig riktigt, riktigt hemma här.
Nu är detta mitt hem.
Skriver mer när jag inte känner mig så solkig och svettig.
