Ligger i sängen med en frukostbricka. Tänker på hur mycket jag har förändrats på de senaste månaderna. Hur jag gått vidare, hur jag lyckats skaka av mig en jäkla massa demoner. De värsta i alla fall. Och hur mycket jag vuxit som människa.

Ibland känner jag mig lite ensam. Allt sedan jag träffade Mattias och han väckte mig till liv igen så att jag började alla sorters inre processer och växte, växte, växte, har jag förlorat många vänner och bekanta på vägen som liksom inte längre känner samhörighet med mig. Och som jag inte längre känner samhörighet med. Det är skittrist. Men säkert en naturlig konsekvens av att växa så enormt mycket på så kort tid. Jag har vuxit om världen runt omkring mig. Vuxit om värderingar som inte längre känns aktuella. Tankar som går i cirklar utan  början eller ände. Människor som var beroende av min trasiga personlighet och människor som jag hopplöst försökte laga eftersom jag inte kunde laga mig själv. Beroenderelationer som liksom bara fick näring av ältande av det trasiga. Allt det där är bakom mig nu. Jag har vuxit om de människorna, de värderingarna jag stod för då och de tankarna som bara snurrade runt runt utan upplösning eller konstruktiva ändar.

Jag får bygga upp en ny skara med människor runt mig. Människor som jag kan växa tillsammans med. Det är väl så livet är antar jag, människor kommer och går i ens liv och de fyller en funktion och bekräftar ens existens just där och då.

Deras närvaro i livet berättar om vem jag är och vem jag var. Nutid och dåtid som kontrasterar. Jag skulle inte vilja förändra något just nu. Den nyupptäckta ensamheten kan jag leva med. Det är bara en bekräftelse på hur långt jag har kommit med alla de inre processer som fått mig att växa.