Mattias och jag.

Vilken lustig dag. Jag vill bara vara tyst men i huvudet är det ett högljutt sorl av mina tankar som dialogiserar hej vilt utan stopp. Tystnad är bra ibland. Tystnad tvingar den inre rösten att tala. Och det är då man lär känna sig själv.

Vet inte riktigt vad dessa inre dialoger vill säga mig just nu. Kanske är det en dragkamp mellan de två sidorna – det förflutna och framtiden, som blodtörstigt bråkar om min uppmärksamhet fast jag vill lära mig njuta av nuet utan deras påtagliga närvaro. Det förflutna är numera bara skuggspel av sådant som hänt och saker jag känt. Inget jag vill tänka på, även om det kräver uppmärksamhet när jag minst anar det. Framtiden är för långt bort i dimman för att jag ska kunna greppa den. Så ska det vara också. Måste fortsätta att ta en dag i taget med allt vad det innebär. Ett steg fram, två steg fram, ett steg bakåt, fem steg fram. Och så vidare. Det är nuet som räknas. Allt annat är oviktiga tidsresor.

Nu. Det är nu som gäller.

Nu.

Nu.

Nu.

Tacksam för tystnaden som kittlar mina tankar till insikt.

Snart kommer Mattias hem och bryter tystnaden med sin kärlek. Längtar.