Njuta av livet är bättre än att vara elak och slösa bort det på hat.

Jag har verkligen blivit illa berörd av historien om det psykologiska (och kroppsliga) våldet som nyss utspelade sig i Bjästa  utanför Örnsköldsvik  (för er som inte har hängt med – läs här), både inom skolan men också utanför. Jag undrar, var börjar hatet, varifrån kommer ondskan? Föds det i barnens kroppar i skolan, eller kommer det från hemmet? Hönan eller ägget. Jag får inte ihop det. För det som händer i Bjästa är bara ett synligt exempel på något som finns överallt omkring oss, så det rör oss alla. Faktiskt. Det psykologiska våldet.

Ordet.

Ordet som vill såra, göra skada, mörda, ordet som vill knäcka. Och kroppsligt våld är alltid född ur ordet. Ur ordet börjar våldet. Där föds allt ont.

Flickan som blev våldtagen på skoltoaletten i Bjästa och som inte blev trodd av sin omvärld, som blev mobbad, hatad utfryst, knäckt, förnedrad, kränkt om och om igen, fick flytta till annan ort och byta skola, men det psykologiska våldet förföljde henne på Internet och det knäckande ordet fortsatte på uppstartade hatgrupper på Facebook och Bilddagboken. Med ett klick kunde man bli medlem i hatgrupper mot flickan och skriva ned allt hatiskt man kunde komma på, för att visa sitt stöd till våldtäktsmannen och för att knäcka flickan, om och om igen. Med ett klick kunde man utföra en psykologisk krigshandling, utan att behöva tänka. Klick. Så enkelt. Klick. Ett aktivt val. På en sekund. Klick. På Internet behöver man inte stå för vad man gör. Inte ta några konsekvenser för sina handlingar. För på Internet kan man göra vad man vill. Utan att ta ansvar för sina aktiva val. Det är ingen som ifrågasätter. Ingen som straffar. Bara rättigheter. Inga skyldigheter. Det är så enkelt. Ett parallelluniversum till verkligheten. Där råder survival of the fittest och de svaga blir knäckta. Med. några. få. ord.

Utlopp för egenhat. Gemenskap i hat. Samhörighetskänsla i att välja sida. Välja den sidan som ger bäst utdelning. Där man blir en av dem som är starka. Låt den svaga stå ensam. Vi är starkare. Tillsammans kan vi knäcka den lilla fittan.

Så måste de ha tänkt.

Det är ofattbart. Ett tidsdokument över hur våldet tar sitt uttryck i enklaste form. Ordet.

Ordet måste få konsekvenser. Ordets betydelse är lika viktig som fysiska handlingar. Ger vi ord vi inte står för är det samma sak som slå någon på käften utan att veta varför. I en tid där vi använder mer skrivna ord än någonsin i ordets historia, är det en förutsättning att vi förstår vad ord gör med oss. Hur det påverkar. Vad det får för effekter. Vad det blir för konsekvenser.

Psykologisk terror och ordsvåld i sms och på Internet måste få samma konsekvenser som efter en våldsattack eller att ha blivit överfallen i sitt eget hem. För det var ju säkert hemma som den våldtagna flickan I Bjästa läste om sig själv i hatiska ord och förnedrande kommentarer på Internet eller fick kränkande sms. Med ordet följer våldet med hem. Och finns överallt.

Vi måste ta tillbaka ordets betydelse och innebörd. Reclaim the word liksom.

Och så måste vi komma på varför vi vill knäcka andra människor. Vad står det för?

Men innan vi svarar på det, måste vi våga titta i spegeln. Och möta oss själva.

Använd bara ord du kan stå för. Värdera ordets betydelse innan du ger det till någon annan.

Little Bertha by Mia Mäkilä, 2010, acrylics on canvas, 81 x 65 cm.
FOR SALE (5600 SEK)

Check out Katy Horan!

Det är vår på riktigt nu. Och jag känner mig uppfylld av vårkänslor. Jag har målat, och det har gått bra!  [eufori]

Little Bertha, som min senaste nattmössedemon heter, är färdigställd, ska visa er om några timmar. Det är äntligen roligt att skapa igen, även om det inte blir något banbrytande och nytt, så är det en fantastisk känsla. En seger. I alla fall känns det som en seger.

Att det är roligt att skapa igen betyder så mycket. Det betyder ju inte minst att jag längtar till staffliet igen. Har inte längre den där “usch-va-jobbigt-att-måla” känslan i kroppen. Fatta vilken seger då.

För övrigt ringde min mor för att berätta att en arbetskollega till henne varit på Stadsauktionen i Norrköping i helgen, och där såldes ett av mina allra första skräckcollage (minns inte ens vad den hette) från 2006, kolla här (scrolla ned lite)! På fyra år så har den gått upp en femhundring i värde. Vad nu det betyder. Kul i alla fall. Även om det fortfarande verkar vara svårt att stava till mitt namn och att jag tydligen gått och blivit antik.

via

Jag och Mattias på väg till svärföräldrarna i Sigtuna.

Lånade gummistövlar (3 storlekar förstora) i Sigtunas sista djupa snö.

Skrivbordet vi fick av svärföräldrarna, tillverkat av en gammal släkting till Mattias!

Har möblerat övervåningen hela morgonen. Eller, möblat, som jag kallar det. Vi har fortfarande inte fått ihop våra möbler, till ett riktigt hem. Men nu börjar det lossna. Inte minst för att vi fick överta ett fantastiskt gammalt skrivbord av Mattias föräldrar  igår (s0m är tillverkat av en släkting till Mattias pappa), efter vi besökte dem i Sigtuna. Det var en mysig dag, jag pulsade omkring i snön kring deras marker och hjälpte till att bära saker som skulle magasineras. I ett par gummistövlar. Har inte haft gummistövlar sedan jag var barn. Det måste ha sett rätt kul ut, med min röda militärkappa, mitt krusiga hår och mina röda läppar. Och så de där stora gummistövlarna.

Talade länge med Mattias pappa, som också målar och skapar konst, om min skapartorka. Fick några bra tankeställare. Jag tror jag ska ta ett steg tillbaka, sluta upp med mina dumma jätteprincipiga principer om att jag inte ska måla mer demoner, och fortsätta måla mina älskade nattmössedemoner ett tag. Jag ska erkänna att jag är jävligt sugen på att måla nattmössedemoner igen. Min sexkollektion får växa fram parallellt med mina demonporträtt. Ibland måste man förena känsla och förnuft för att man ska fatta bra beslut.

Här är lite bilder från igår kväll, när jag och Mattias var på den grekiska restaurangen Kamarina på Södermalm. De är tagna med en app på Mattias iPhone (Hipstamatic), utan något efterarbete, visst är de fina!

På promenad i Enskede, för en timma sedan.

Idag upplever jag frihetskänslor. Både inombords men också kroppsligt. Svårt att förklara.  Men jag känner mig både fri och lekfull. Gick en lång promenad genom Enskede och upptäckte nya underbara ställen att älska. Det är fortfarande lite surrealistiskt att detta är mitt hem nu. Jag har länge varit så bunden till Norrköping och nu plötsligt är hemma någon annanstans. Det är en omställning men en fantastiskt upplevelse. Jag öppnar mina sinnen för nya möjligheter. Tar ett djupt andetag och låter livet komma över mig utan att jag är varken rädd eller känner ett behov att kontrollera det.

Ibland måste man verkligen stanna upp och tänka på vad man har. Vem man är. Och vad man betyder för andra. Det är då det är svårt att klaga på någonting.

via

Känner mig harmonisk. Det är en mulen torsdag men jag känner mig allt annat än mulen. Har svt play på medan jag planerar The Virgin. Känns som om skapandet står stilla just nu för jag planerar och planerar. Kanske är det en ursäkt för att verkligen b ö r j a  s k a p a  p å  r i k t i g t.

Har kommit till flera viktiga insikter. Min inre resa tar aldrig slut. Mattias väcker nya tankar hela tiden som får mig att komma till självinsikter som både svider och smärtar, men som är oändligt viktiga och nödvändiga för att jag ska kunna gå vidare i vissa situationer. Mattias är min kärleksventil och mentala bollplank. Utan honom hade jag inte kommit så här långt på min resa. Jag önskar bara att jag inte var så skadad av mitt förflutna som jag är. Resan blir så lång. Resan tillbaka blev så lång. Men det är mitt liv. Det är min historia.

Men. Jag inser hur ovan jag är med äkta kärlek.

Här är det som finns kvar på konstrean! Om ni är intresserade av att köpa – mejla mig: info @ miamakila . com

Alla verk är original och de digitala collagen finns bara i en upplaga av 5 var och kommer med äkthetsintyg! Passa på, först till kvarn!

Queen of My Cunt, av Mia Mäkilä, 2008, mixed media på duk, 45 x 37 cm (oramad)

(2500:-) NU: 1000:-!

Pinocchio by Mia Mäkilä, 2009, mixed media on antique paper.

(1000:-) NU: 500:- (oramad 12,5 x 16,5 cm)

Hannah And Her Sisters by Mia Mäkilä, 2009, acrylics on antique photo

(1000:-) NU: 500:- (oramad vykortstorlek)

Köpa? Skriv till: info @ miamakila . com

via

Det är nästan tio plusgrader ute. Och mina tankar har tinat en aning. Jag ser American Beauty medan jag samlar in mer bilder till The Virgin, som sakta börjar ta form. Studerar konst varje dag för att göda min inspiration och lust att testa nytt. Vill inte förlora mig själv i en massa experimentvisioner utan förädla det jag redan kan och det jag gör bäst. Det är en lustig balansgång mellan safe och risky.

Den här skaparperioden mellan blockeringen och att det verkligen släpper, är skit. Frustration och otålighet. Förbannat irriterande. Ibland slås jag av hur länge sedan det var då jag kände att jag var mitt uppe i ett sådant där skaparstim då liksom tid och rum slutar existera och konsten får ett eget liv. Gud vad jag saknar det.

Har försökt skriva den här bloggtexten i en hel timma nu, men misslyckas hela tiden och raderar och raderar. Ibland kommer det liksom inte ut. Det stannar inombords och kapslas in som frusna tankar.

Återkommer när tankarna har tinat.

Check out more Sketchy Bunnies!

via

via

and here’s the translation:

via

Jag och pappa och den hejdundrande smarriga födesedagstårtan, i lördags.

Presentöppning och fikastund med mina föräldrar här hemma i lördags.

Mamma och jag fnissar, utanför huset i Enskede.

Med min älskade Mattias i vår snötäckta trädgård.

Slask och tö på Skogskyrkogården med mina föräldrar igår.

Eftermiddagsdrinkar på 25:e våningen i gamla Skatteskrapan (baren Och himlen Därtill).

Kärlekskort.

Middag på De Svarta Fåren i Gamla Stan (ett favoritställe).

Idag, med Mattias och hans föräldrar på Liljevalchs Vårsalong.

Det är söndag och min födelsedag. Känner mig alldeles berusad av glädje. Har haft en fantastisk helg och firat min 31-årsdag i två dagar. I lördags kom mina föräldrar upp från Norrköping och hälsade på. Det har inte ens gått en månad sedan jag såg dem sist, men ändå hade jag saknat dem skitmycket. Pappa gav mig en röd resväska, jag tror han vill att jag ska komma hem till Norrköping och hälsa på lite oftare. Det var en rörande gåva. Vi promenerade i slask och snö till Skogskyrkogården här i Enskede, och besökte Greta Garbos grav. Hela Skogskyrkogården är ett världsarv och helt ofattbart stort. Gravar och granar, monument och kapell, överallt. Lite spooky och sakralt, men vackert också. Typiskt mig att vilja fira min födelsedag på en kyrkogård.

Vi fortsatte promenera på Södermalm och tog några eftermiddagsdrinkar på Och Himlen Därtill i gamla skatteskrapan med den spektakulära utsikten över Stockholm från 25:e våningen. Där uppe, över alla hustak, kände jag mig både älskad och firad. Just där och då var mitt liv perfekt, utan några problem eller bekymmer. Jag hade de viktigaste människorna i mitt liv, samlade bland molnen.

Det var den bästa födelsedagspresenten jag kan tänka mig.

Vi avslutade kvällen med en mysigstearinljusmiddag på min favoritrestaurang De Svarta Fåren, på Stortorget i Gamla Stan. Jag somnade lycklig igår kväll.

Som om inte det var nog, så vaknade jag lika lycklig idag (min riktiga födelsedag) och fick frukost på sängen av Mattias och så kom mina fina svärföräldrar över och ville ta mig till en överraskningsgrej! Vilken lyx. Jag blev bjuden på en heldag på Liljevalchs Vårsalong (mycket inspiration och motivation) och lunch på Blå Porten. Vilken fantastisk dag. Hann till och med besöka en fotouställning på Galleri Gun. Jag har verkligen toppensvärföräldrar som vet vad jag uppskattar.

Vårsalongen var den bästa spark i aschlet jag kunde få nu när jag ska komma igång med mitt skapande.

Jag är laddad som fan.