Har börjat måla på en ny tavla. Testar lite nya saker och det går bra men jag känner mig fortfarande vårtrött och det gör mig seg i skapandet.

Mår annars mycket bättre. Har landat i min verklighet igen och inser hur konstigt och orealistiskt jag tänker ibland. Har gått tvåtimmarspromenader varje dag med Mattias de senaste dagarna. Det har gett mig så mycket. Insikt. Och hans kärlek är egentligen allt jag behöver, så dumt att jag gör motstånd för att jag blir rädd att förlora den.

Vi fortsätter utforska njutning i alla former. Vi äter gott, sover omslingrade, pratar djupt och konstruktivt när vi tar promenader och leker erotiska lekar. För mig är allt detta unikt. Har upplevt många lekar, många nätter med före detta pojkvänner och har ätit gott innan, men detta liknar inget av det.

Det är konstigt hur ovan jag är med kärlek, trots att jag trott att jag älskat och blivit älskad av många män.

Kärlek är inget unikt. Men äkta kärlek är.

via

Heidi Klüm.

Igår åkte vi ångbåt till Mariefred med Mattias familj.

Mattias och havet.

Dunkla landskap genom den svarta ångan.

Flickan och ångbåten. Det var så jäkla kallt så jag satt tryckt mot väggen som gömde skorstenen en lång lång stund.

Bilder från marskinrummet där skitiga killar stod och skyfflade kol i ugnarna, very Titanic.

Mysig konversationssalong. Som ett stenålders chattrum typ.

I Mariefred. Utanför Grafikens Hus för att snart se Picassoutställningen.

Kärlek och en fin rosa Picassoskylt att posera framför.

Sedan blåste det upp till en lättare storm.

Tunga moln över Mälaren när ångbåten kommer för att hämta upp oss igen efter några timmar på Grafikens Hus. Det blir lax och efterrätt och många skratt med Mattias systerson som är min lilla ögonsten. Vi kommer hem till åtta på kvällen och det har varit en mysig upplevelse som jag kommer att ha med mig länge. Sedan promenerade vi hem ända från Stadshuset. Det var en fin dag.

Det är åter en regnig dag. Jag har öppnat ett fönster och hela huset doftar sommarfukt och vindar. Väntar på fraktbolaget som ska komma och hämta 15 tavlor som ska vara med på utställningen New Monsters på LIFE i den franska staden Saint-Nazaire (efter mycket krångel och många upprörda mejl från mig till arrangörerna angående brist på information och kommunikation). Känner mig lite olustig till mods. Låg. Och irriterad på mig själv. Känner att jag, de senaste dagarna, slutit mig lite i mitt skal. Blir åter igen lite inåtvänd och bortvänd från min omvärld. Hamnar i mina svarta hål igen. Har sunkigt självförtroende och fucked up tankar om vad som är verkligt och inte verkligt då jag börjar referera till mitt förflutna där allt var på låtsas och jävligt förljuget. Varför gör jag så mot mig själv? Varför har jag så svårt att acceptera att det faktiskt kan hända bra saker i mitt liv – att det är på riktigt och inte en illusion. Dumma mig. Ju mer fina saker jag får höra, ju mindre tar jag åt mig och tittar istället på ställen där jag känner mig totalt misslyckad. Jag kan liksom inte se vad andra ser när jag sluter mig i mitt skal. Blir blind och dum i huvet.

Det går segt att skapa just nu. Hamnar ständigt i skolbänken och måste lära mig nya sätt att tänka ju mer jag testar nytt (ju mer nybörjare blir jag). Så är det att vara självlärd konstnär. Känns som det bara är en massa planeranden och skissanden och lära-sig-nya-tekniker-studier just nu, själva skapandet kommer i sista hand och det gillar jag inte. Jag är otålig och vill hamna i skapartrans. Nu.

My Hell by Mia Mäkilä, 2006. Ett gammalt boschianskt collage.

Jag känner också att jag glidigt långt från mina boschianska collage. Är det bra eller dåligt? Jag växer ständigt som konstnär, jag känner det, men det betyder också att de människor som älskade det jag gjorde förr kanske inte tycker lika bra om mina nyare stilar. Men det är väl sådant man får ta antar jag. Sådant är livet. Man vinner lite, man förlorar lite. Inte så farligt.

Jag tog fram min collagelåda här om dagen som är fylld med urklipp på djur och människor från alla möjliga sammanhang. Men jag bara stirrade på dem. Kunde inte komma på vad fan jag skulle göra med dem. Det kändes så fel. Jag har vuxit ur den där lådan för länge sedan. Men jag vill hemskt gärna måla myllrande scener, precis som i mina gamla collage. Men collage känns rena lågstadiet för mig just nu. Jag kan bättre. Jag kan mer nu. Där känner jag mig lyckad. Faktiskt.

Skitsamma om jag förlorar fans för att jag testar nya stilar och växer som konstnär. Jag vinner bara nya hela tiden ändå som uppskattar det nya jag gör. Det enda jag saknar från mig själv från collagetiden är friheten att göra vad som faller mig in. Det är så spontant med collage. Att måla kräver planering och noggrannhet. I alla fall så som jag målar.

Barnteckning. Så cool.

Jag känner mig hemskt dragen till barnteckningar just nu. Det är dock svårare än man tror att måla som barn gör. Det är ett helt annat tänk. Och precis som med min collageurklippslåda, har jag växt ur det tänket för länge sedan, som om det vore ett språk jag har glömt bort. Jag talar inte det språket längre och det är svårt att lära sig igen. Men det ska gå. Jag ska mixa skräckmåleriet med inslag av det naiva barnteckningstänket. Och så kanske jag är på väg att hitta tillbaka dit jag började från – naivism.

Naivisten Grandma Moses’s Country Fair, 1950.

Har nog alltid varit naivist i hjärtat. Vi får väl se om jag hittar tillbaka. Det var typ 15 år sedan jag målade något naivistiskt. Skulle inte skräcksagor i naivistisk stil med lite barnteckningsinslag vara jävligt coolt?

Hur som helst så måste jag sluta upp med att sluta in mig i mitt skal. Och istället komma ut och vara glad. Varför ska det vara så svårt ibland? Varför är det enklare att känna sig ynklig och misslyckad än storartad och lyckad?

Nu ska jag fortsätta studera naivism och barnteckningar så jag lär mig språket igen. Och fortsätta dofta på de nyutsprungna liljekonvaljerna jag plockade i en skogsdunge med Mattias igår. Och förhoppningsvis börja tänka lite mer positivt om mig själv igen.

Queen Elizabeth II on the toilet.

Marilyn Monroe and JFK kissing.

Alison Jackson has photographed the Queen of England on the toilet, George Bush and Tony Blair chatting in the sauna, Paris Hilton bribing her fellow inmates and Monica Lewinsky lighting Bill Clinton’s cigar. Or has she? The likenesses are uncanny, but of course, her subjects are look-alikes.

Her photos demonstrate that while seeing is believing, the truth is another story entirely. In her work, Jackson says: “Likeness becomes real and fantasy touches on the believable. The viewer is suspended in disbelief. I try to highlight the psychological relationship between what we see and what we imagine. This is bound up in our need to look—our voyeurism—and our need to believe.” More of her works here.

Jag är inte någon feminist men det här var intressant!

An advertisement for Santander Rio, a banking business, directed by Jonathan Gurvit. via

David Lynch’s “Lady Blue Shanghai” with Marion Cotillard, Chapter 3 in the Lady Dior Saga. More of Lady Dior  here

via

Denna text är skriven av en anonym tjej på Vestibulit.com:

“Som tjej och som kvinna har jag alltid haft en stor lust till sex. Det har varit något kul, spännande och skönt. Ju mer jag lärde känna mig själv och ju mer erfarenheter jag fick desto mer njöt jag och upptäckte sex. Men då en dag.. när jag plötsligt hade sex av fel anledning, då började det hända saker. Jag träffade en äldre kille som hade allt, han var lyckad och mogen. Han visste hur ett förhållande skulle vara. Han sa till mig innnan vi blev ihop att sex var det viktigaste i ett förhållande.

När vi sedan hade sex kände jag verkligen detta. Det skulle vara konstiga ställningar och vinklar. Jag kände mig som en cirkusartist. Min lust försvann ibland tankarna och kraven runt “bra sex”.
Jag kommer aldrigg glömma en gång jag red honom och det kändes konstigt och till och med luktade konstigt, efter den gången var det aldrig som förut.

Jag kommer ihåg bilden avett badrumsgolv och mig själv sitta och kolla med en iskall blick ner i golvet, jag knep ihop och spände hela kroppen för när jag kissade var som att kissa nubb och hålla en blåslampa under samtidigt.

Vad var detta, var det urinvägsinfektion? Jag blev introducerad till det man kallar sjukvård där de trodde jag hade just urinvägsinfektion. Antibiotikan flödade, inte bara en kur utan två.

Det tog slut med killen och jag testade mina lustar på annat håll men det gick inte ens att penetrera, mitt underliv hade förslutit sig för gott kändes det som. Fan.. när ska man få njuta igen?

En svampkur till och sen var det lite kondylom som man såg genom att pensla på ättiksprit… Jag grät.. Sjuksköterskorna tittade oförstående på mig som om jag var något nervvrak. Sen gick jag på toaletten och grät uppgivet när jag åter fick uppleva den brännande kaktusen i mitt underliv. Men tålmodigt tog jag emot diverse kortinsalvor och vagitorer och testade på nytt att ge mig ut på sexuella äventyr. JAG MÅSTE KUNNA HA SEX IGEN!

Men till min besvikelse föll tårarna mer än välbehagets känslor. Jag kan inte ha sex. Jag kan inte ha en kille. Jag kan inte ha ett förhållande. Jag kan inte ens kolla in killar för jag vet att jag aldrig kan få dem som jag fått dem förut. Och som dom fått mig att njuta.

Nu virrade jag runt bland gynekologer som alla tittade upp mellan mina ben och sa nedlåtande: “Nej, det ser fint ut. Jag kan inte hitta något, som om jag bara hittade på allt av någon konstig anledning.”
Jag började verkligen må dåligt och tänkte att jag måste få ett svar av vad det är, JAG MÅSTE FÅ ETT SVAR!

Jag hade i min förtvivlan av att veta om jag kunde ha sex för första gången haft ett one-night-stand. När det gick åt helvete och jag gillade killen mycket bestämde jag mig för att lära känna honom som en vän istället. Det stod inte på förrän jag blev blixtförälskad.

När killen hade förklarat sina likasinnade känslor för mig och vi liksom var ihop brast jag ut i gråt. Jag såg på honom och borrade sen ner mitt huvud i kudden för att liksom gömma mig för världen. Jag var så förälskad i honom men jag kan kunde ju inte ha sex. Han försäkrade mig om att det inte spelade någon roll. Åhh, jag älskade honom. Och till en början kunde vi ha sex, vi hade det överallt, för min lust var som en nysning. Den kunde komma när som helst. Men till slut gjorde det ont ändå.. Jag var tvungen att hålla min lust i ett krampaktigt tag för att inte rädslan för smärtan skulle ta över. Det var som att min hjärna penlade mellan: JAG ÄR KÅT! TÄNK OM DET GÖR ONT! JAG ÄR KÅT! NEJ, JAG ÄR INTE KÅT, JAG ÄR RÄDD! JAG ÄR SÅ JÄVLA RÄDD! VAR ÄR MIN LUST..?

Jag blundade, härdade ut även om det gjorde ont för jag hade min rätt till sex!!! Det gjorde ondare och ondare men jag hade min rätt. Tillslut klarade jag inte av pressen och gjorde slut. Det var inte pressen från killen som var störst utan pressen från mig själv. Det var nog viktigare för mig än för honom med sex.

Jag märkte att jag tillfälligt kunde ha sex när det var oförberett och jag var väldigt upphetsad men jag märkte till slut att även dessa situationer blev pressade. Jag kämpade dock för min rätt att vara kåt och ha sex! Tillslut såg jag Uppdrag Granskning på TV och förstod att det var vestibulit jag hade.

Jag läste att det kunde ta tid att bli frisk och att det inte fanns någon erkänd behandling som fungerade. Jag började skriva på denna berättelse för att få ut orden om hur det känns att när lust har byts ut till rädsla och jag hoppas detta kan få samhället, politikerna och läkarna att förstå hur desperata vi vestibulitdrabbade tjejer är för att få lusten och sexlivet tillbaka! Och hur detta psykologiskt påverkar så otroligt många unga tjejer i vårt samhälle.”

Anonym

Idag på promenad i regnet med ett svart paraply.

Det är en regnig dag. Lite kyligt, men friskt och skönt. Sover länge och går upp med tungt huvud. Allergin i klimax. Ögonen grusar sig och det gör ont att blinka. Äter Mattias nybakta bröd till frukost och svarar på mejl och skickar faktura till Frankrike. Därefter tar jag en lång promenad i regnet. Hinner tänka mycket på vägen. På mitt liv, på var jag vill gå i konsten och på ett mejl jag fick igår, från en tjej som också lider av Vestibulit. Det är fint att jag får mejl så där, av andra som lider av samma sak som jag, det betyder att jag verkligen påverkar och gör någon nytta med mina självupplevda sexhistorier jag berättar här på bloggen. Bara därför ska jag engagera mig ännu mer i Vestibulit-frågan och starta en serie om Vetsibulit här på bloggen. Så jag kan upplysa er som inte lider av det och ge lite råd och bekräftelse till er som faktiskt också lider av det eller försöker jobba på det som jag gör. Och ta bort det där olustiga kring att prata om Vestibulit. Det är ju så jäkla många kvinnor som lider av det och många som inte vågar komma fram och berätta om det för de skäms. Det vill jag ändra på.

Nadja’s Nightmare by Mia Mäkilä, 2010.

For Sale! 500 SEK (51 €) 21 x 26 cm

Wolfy by Mia Mäkilä, 2010.

For Sale! 500 SEK (51 €) 15 x 21 cm

Peter’s Black Penis by Mia Mäkilä, 2010 (on antique book cover)

For Sale! 500 SEK (51 €)

Linda and her blood by Mia Mäkilä, 2010.

For Sale! 500 SEK (51 €) 21 x 26 cm