I en flyttbil och hjälper brorsan att flytta
till Stockholm från Norrtälje.

Har hjälpt min bror att flytta från Norrtälje till Stockholm idag. Förut bodde han en evighet timma från mig, nu är det bara tio minuter bort. Det kommer bli mysigt att ha honom nära. Vi har inte kunnat umgås så där spontant sedan vi var tonåringar. Det har jag saknat. Som fan.

Det är märkligt hur livet liksom bara pusslar ihop sig för mig just nu.

Idag i regnet på verandan till vårt hus.

Igår vaknade jag med en stor gråtklump i halsen. Jag mådde illa och kände mig rädd. Mattias sov fortfarande när jag gick upp och jag vandrade runt i huset med en känsla av skräck och förtvivlan. Allt det här med skapartorkan och vägen tillbaka och egenföretagar-grejen har bara blivit ett enda stort kluster av olust och förvirring i mitt huvud. Jag kunde inte tänka klart. Det hade gått skitdåligt att måla dagen innan och det kändes återigen som jag fastnat. Jag kände mig asmisslyckad och på väg att implodera med frustration. Jag väckte Mattias med min gråt och han tröstade men jag var för djupt inne i mina tvångstankar och självtvivel och stötte bort honom trots att jag behövde honom som mest. Jag tyckte inte att han förstod, inte lyssnade på mig men i själva verket var det jag som inte tog till mig trösten och råden och lyssnade inte alls. Det jag behöver är en struktur för min karriär. Nu är allt hipp som happ och jag har inte koll på ett skit. Jag har inte haft några mål, inga rimliga krav på något helt enkelt. Bara målat och flummat runt. Så kan jag inte ha det. Jag har en F-skattsedel (som ligger i skrivbordslådan som ett skräckpapper med krav på framgång i Nobelpristagare-klassen) och måste börja anse mitt livslånga “kall” att vara konstnär som ett yrke som vilket som helst. Jag har liksom bara glidit fram på min framgång och efter skapartorkan så har jag nu insett att det inte räcker, jag måste maximera mitt konstnärsskap och skapa rutiner (som jag egentligen avskyr) för att skapa mer och bättre.

Mitt nya schema och anteckningar om vad jag behöver
för att få en riktigt bra snurr på min karriär.

Så idag har jag och Mattias suttit i långa möten om min framtid som konstnär och strukturerat upp min vardag som konstnär i form av ett schema och gjort to-do-lists och skrivit ned långsiktiga och kortsiktiga målsättningar, för skapandet och min ekonomi. Detta var precis vad jag behövde. Fan vad mycket bättre jag mår nu! Nu har jag en plan. Och jag känner mig så förbannat löjligt taggad och laddad på att få igång min karriär på riktigt. Nu kommer allt bli mindre flummigt och mer kravfyllt – men positiva krav som liksom är som en spark i baken. Och det behöver jag.

Jag mår så mycket bättre nu. Varje dag är ett nytt kapitel och igår slutade ett och idag börjar ett annat. Och tankeklustret är upplöst. Nu ska jag bara börja skapa som fan. Och jag är en lyckans ost som får pyssla med det jag älskar som mest – att skapa och måla – och jag har världens finaste fans därute som är måna om att jag ska få veta att de finns och att jag betyder något för dem. Speciellt när man läser sådana här fina och varma ord från en främling. Då vet jag varför jag alltid alltid har tänkt att jag ska bli konstnär när jag blir stor. För en bättre känsla än när man berikat någon annans liv, finns bara inte.

Och jag berikar tydligen fler än jag vet om.

Idag har det regnat hela dagen...

... och alla färger liksom lyser lite extra starkt...
(och där är min ateljébyggnad)...

... och jag mår som bäst när det regnar.

Natascha photography by Mia Mäkilä, 2009, model: Domenique H.
Jag gjorde Natascha-serien för exakt ett år sedan.

Har målat idag. “The Amputee” heter den. Kommer bli bra. Jag har verkligen kommit ur min torka, men blir lätt trött och har inte samma arbetstempo som förr. Men det får jag helt enkelt träna upp. Mattias kom in till ateljén med nybakat bröd och isté. Jag känner mig så lyckligt lottad. Ibland drabbas jag av overklighetskänslor. Och så tänker jag på hur mycket mitt liv har förändrats på ett år. Det är så mycket som har ändrats runt omkring mig, och inte minst jag själv. Så mycket att det är lättare att tänka ut saker som är oförändrade.

I min gamla lägenhet i Norrköping i höstas, i “Vinterrummet”.

I julas, bara en månad efter att ha flyttat in med Mattias, utan möbler och saker dock, de kom några månader senare.

Jag har arbetat hårt med mig själv ända sedan jag kom hit till Stockholm. Med små saker och med mer avancerade problem. Jag står inför en del svåra spärrar i min kamp mot Vestibuliten, men det ska gå, det ska gå. Förträngda sexuella minnen från mitt misshandelsäktenskap gör sig påminda i spända tankemönster. Måste bli av med det. Och jag kanske måste försöka minnas…

…Fast jag helst inte vill…

Mattias är fantastisk i sitt stöd och sin vilja att jag ska må helt bra hela tiden. Det är en sådan trygghet. Ibland drabbas jag av ett inre kaos och jag har några deppiga dagar egentligen helt i onödan, men det är mitt sätt att tackla de enorma förändringarna i mitt liv, jag pendlar mellan euforisk lycka och obefogad och onödig rädsla att allt ska försvinna på något sätt.

Min lycka.

Men det är här mitt liv fick sin nytändning. Här, hos Mattias i Stockholm. Norrköping känns läskigt avlägset nu. Som en skuggstad där jag bodde i ett tidigare liv.  Och lite så är det ju också. Den jag var för ett år sedan är en skuggfigur av den jag lever ut nu. Jag har förädlat mig själv det här senaste året. Jag har förändrats, förädlats och förstärkt allt som är bra med mig själv. Och lämnat så mycket skit och skuggdemoner bakom mig.

Det är frihet.

Check out Megan Burns!

Igår bjöd vi hem mamma, pappa och brorsan.

Praktiskt att gå promenad med mamma, så fort man får skoskav kan jag byta skor med henne för vi har samma skostorlek!

På Little Persia med mina föräldrar, min bror och Mattias igår kväll och jag gör surminer men för vad minns jag inte för vi hade jättemysigt.

Lillebror.

Glad och hungrig på persisk mat.

Mattias.

Har haft en skitmysig helg. Mamma, pappa och brorsan kom och hälsade på igår OCH det blev svalare väder (äntligen!) och till och med lite regn på kvällen. Asmysigt. Vi bjöd på rostbiff och stekt potatis med cream fraiche och jag gjorde min berömda ryska banantårta, inte för att någon fyllde år, jag tycker man ska göra lite mer tårta, lite oftare. Tårta rules ju. På kvällen åkte vi in till söder och åt persisk mat. Jättegott.

Annars har jag varit helt uppslukad av mina nya konstidéer och har en massa skisser i huvudet. Det känns så himla himla skönt. Det var ju ändå ett och ett halvt år av total torka från skisser, idéer och konstvisioner. Så att jag nu får upp en miljon bilder i huvudet som jag ska måla, är berusande skönt.

via