Trauma
31 Oct 2011 at 18:33
Har varit hos min nya psykolog igen. Är så trött. Orkeslös. Hela kroppen sover fast jag är vaken. Blir alltid trött av att gå till psykologen. Det var ett bra möte. Fick många tankeställare. Lipade i en halvtimme men lyssnade lika länge på psykologens goda råd och tankeöppningar. Hon är nästan helt säker på att den ångest jag upplever och de svårigheterna jag går igenom nu, är symtom av post traumatisk stress syndrom (PTSD) som grundar sig i mitt femåriga förhållande med misshandlaren 1998-2003. Hon kallar det för mitt “trauma” när vi talar. Det är ett nytt ord som jag inte använt tidigare och det känns både läskigt och skönt. Skönt, för att det känns som om jag verkligen blir tagen på allvar den här gången.
Har faktiskt nästan aldrig känt att jag nått fram till mina närmaste om vad jag upplevt och vad det har fått för konsekvenser. De lägger huvudet på sné och tittar med värme på mig, någon kanske klappar lite på mig när jag berättar om misshandeln, eller mitt trauma, men det når inte ända fram. Det blir för abstrakt. För distanserat. För lite referensramar. Det har gjort mig både sårad och frustrerad många gånger. Det är aldrig någon som frågar mig om det jag upplevt. Bara: “varför stannade du i fem år då?” eller “men han var ju så svag och kort, du kunde ju ha spöat på honom i försvar, varför gjorde du inte det?”. Helt fel frågor. Ointressanta. Plus att man lägger skulden på och ifrågasätter mig. Inte misshandlaren. Varför stannade han med mig i fem år om han tyckte så illa om mig att han ville skada mig fysiskt och mentalt? Varför gav han sig på mig?
Idag talade vi mycket om mina sexuella upplevelser med misshandlaren. Har inte många minnen av mitt femåriga sexliv med honom men försökte svara på psykologens frågor. Det kändes skönt att prata om det. Det är ett väldigt outforskat område i min hjärna. Har inte vågat rota runt där mer än nödvändigt. Försökte ju skapa kring det förra sommaren, men det blev bara platt och löjligt. Kanske måste jag gå igenom det här först innan jag kan skapa om det.
Det blev också en del förbud. Får inte skuldbelägga mig själv mer. Får inte försöka fixa för andra vad de själva borde ta ansvar för. Ska dessutom börja varje beslut jag ska ta med att tänka: “är det här bra för mig?”. Det kommer bli en utmaning. Men lärorikt. Äntligen har jag nog hittat ett verktyg för det som kallas att tänka på sig själv. Har aldrig förstått vad det innebär och hur man gör, men nu har jag ett verktyg som kan leda mig i en riktning där jag slutar ta på mig andras ansvar, slutar skuldbelägga mig för andras dåliga beteenden (jag brukar ju få för mig att det är mitt eget fel när andra behandlar mig som skit – att jag gör något fel) och börjar tänka vad som verkligen gynnar mig och som jag mår bra av.
Detta var andra bedömningsmötet med min nya psykolog. Det kommer bli fler. Snart kanske jag har en diagnos (eventuellt PTSD) och sedan ska jag få rätt hjälp därefter. Men hon tror att detta kommer ta flera år att behandla. Ett trauma är inte lätt att sudda ut. Men det går.
Det här kommer bli hårt jobb.
