Shit vad skönt det känns. Jag har skapat igen – och den här gången blev det inga kompromisser eller strider i mitt inre. Det bara kom ut så där. Som en bildsoppa jag spillde ut av misstag ur mig själv. Men nu är jag på gång igen och det är inte ett dugg krångligt – bara enkelt och naturligt. Jag försöker inte tänka så mycket utan bara göra. Och minska kraven på mig själv.
My Dissolution betyder “min upplösning” och handlar om det jag går igenom nu. Från bloggen den 21 december 2011:
“Fortsätter att känna mig uppluckrad i små, små beståndsdelar. Svävandes över mitt liv och mina relationer. Kan se allt från en miljon olika perspektiv. Lite från ovan, underifrån, därifrån och härifrån och från den innersta kärnan. Det blir väl så när jag är så upplöst ur min beständiga form antar jag. Jag plockar isär mig själv för att plocka ihop mig själv.”
Och från dagen innan:
“Känner mig ganska tom. Upplöst i en miljon beståndsdelar som inte längre passar ihop. Ett pussel med förändrade formationer – omöjligt att bli hel om man inte slipar om dem i kanterna.”
De svarta bollarna på collaget är min ångest. Och så har jag med ett flygande tefat. Bara för att jag ibland känner mig som ett jävla UFO i olika sammanhang.
(Har fikarast på jobbet på Stadsmuseet så jag fattar mig kort):
Vet inte vad som händer, men idag hoppade 21 nya idéer till nya konstverk upp bara så där!!?! Har skrivit ned dem alla på en lista.
Det känns definitivt som om något rasslat till och lossnat. Lite som när man haft lock för örat och plötsligt hör allt så där skarpt och tydligt igen.
Vad dum i huvudet jag varit – varför har jag inte tänkt på att berätta om det jag går igenom nu – när det är så himla enkelt?
Kanske har jag inte kunnat se vilka processer jag gått igenom förrän nu. Det är ju jättespännande tid av mitt liv. Att raseras som människa, att tillåta sig raseras till grunden och sedan ligga söndersmulad under en tid - och till slut börja bygga ihop sig själv från början igen. Och bli hel. Stabil. Och levande igen.
Jag ska berätta om allt det där för er. Nu.
Det är dags nu.
(nu måste jag gå, vi hörs snart igen)