Sitter och redigerar fotografier till den nya bloggen (som ni hittar här <— bookmarka!). Shit vad bra vi är – jag och Domenique!
Here is my new blog (I will keep this one too of course). It’s all about me and my muse Domenique.
We have worked together since 1995 when we were teenagers (in the 90’s and Madonna was our GOD). I am the photographer, I write scripts for our projects, they are my visions and Domenique is the model, make up artist, stylist and my muse and friend.
Domenique is the art-love of my life.
When we’re working together – everything in the world falls into place. Our visions become one. And there is true magic in the air when we work (but sometimes we fight too – and the magic turns to thunder and lightning).
This is our story.
It’s a story – all about my muse.
Domenique.
Here: allaboutmymuse.tumblr.com
I will add new photos almost everyday!
Är på jobbet nu så jag kan bara skriva en rad. Men ikväll kommer jag starta upp en ny blogg – endast med inlägg och bilder från mina konstnärliga samarbeten med Domenique (1995-2012). Är så sjuk inspirerad nu så jag darrar av skaparlust och inspirationsfeber!
Ni får veta mer ikväll alltså.
Shit vad jag är on fire!
Känner mig övertänd av inspiration, kärlek och positivism just nu. Även om jag drabbas av väldigt korta stunder av ångest, så är glädjen den största delen av min sinnesstämning. I alla fall just nu. Och det är allt som räknas.
Ska snart åka till museet och jobba – längtar redan hem så jag kan fortsätta min inspirationsresa och kanske redigera vidare på gamla fotografier av Domenique. Saknar min musa. Mycket.
My favourite photographs from my Laura Palmer shoot (at my studio) 2009 with Domenique ♥
This is how we did it:
2009 skapade jag mitt första och hittills enda verk om kvinnomisshandel. Det är ett ämne som både jag och Domenique har erfarenhet av (tyvärr) och det var ett ganska smärtsamt fotoprojekt för oss båda. Men det är alltid svårt att gråta på beställning (även om jag lipade en del bakom kameran) så jag fick hjälpa Domenique lite på traven… med det klassiska tricket att skära en lök…
Resultatet:
Eve-Marie, photo suite by Mia Mäkilä, 2009. Model: Domenique H.
Mer lök!
Efteråt.
I love this distorted picture of my muse Domenique that I took of her during one of our many photo projects in 2009.
An old making of video of me shooting “Pia” – one of my many photo projects with Domenique:
Min musa och inspirationskatapult Domenique ligger sedan några veckor tillbaka, på psykiatriska avdelningen på ett sjukhus i Paris. Hon låg några dagar i isolering, men nu verkar hon må lite bättre och får umgås med andra på sjukhuset. Jag vet att hon skulle bli otrolig glad för lite stöd just nu, så om ni får lust, skriv gärna en liten varm hälsning på hennes blogg. Hon är still going strong och bloggar från sjukhuset – och vad jag kan se har hon även hunnit med en liten romans där inne.
Bilder av Domenique från våra brainstorming-möten (sista bilden är från “Carina”-plåtningen) 2009.
Domenique som en av mina nattmössedemoner, 2009
Domenique har uppdaterat sin blogg nu, efter ett litet uppehåll! Kika in vetja, det händer mycket i hennes liv just nu.
Jag och Domenique i Norrköping, tidigare idag.
Sitter på bussen hem mot Stockholm igen. Mötet med Domenique gjorde mig lite trött och inåtvänd. Eftersom jag tog 300 bilder av henne på fyra timmar, är jag slut i huvudet av koncentration, men det var också så många känslor som rördes upp under de där timmarna.
När jag tog upp kontakten med Domenique igen tidigare i år, efter en massa tystnader, gräl och ouppklarade dispyter, berättade jag för henne att vi inte kan fortsätta umgås som vänner, för många broar hade brunnit sönder till grunden. Men jag frågade om hon i alla fall kunde tänka sig att fortsätta arbeta tillsammans med mig med olika projekt i framtiden. Jag saknade ju min musa. Och vår gemensamma kreativa kraft.
Självporträtt i Domeniques solglasögon.
Tror Domenique blev sårad av det där, men accepterade mitt anbud om fortsatt kontakt och framtida projekt. Och nu fungerar vår relation mycket bättre. Jag har inga förväntningar eller krav på henne som vän – och blir inte heller sårad när våra olikheter blir för stora för att kunna mötas någonstans.
Att Domenique haft problem genom åren är något som stått i vägen för våra konstnärliga projekt, men idag såg hon så uppgiven ut att jag lipade en skvätt på bussen nyss. Ibland har hon en sådan tom och uttryckslös blick i ögonen att jag blir osäker på om det faktiskt finns en människa där innanför, som ser mig och världen genom dem. Men hon är ändå så vacker. Så sårbart vacker och skör.
Som Marilyn.
På Café Broadway idag.
Jag fotograferade henne på Café Broadway och kände hur kameran är vår länk. Vårt språk att samtala genom.
Ibland sken hon upp i korta fnissattacker när jag skämtade med henne eller kom på henne med att försöka manipulera mig. Då blir hon alltid påkommen och generad.
Men mest såg hon ganska sorgsen ut och undvek ögonkontakt med mig. Kanske för att jag alltid kan se rakt igenom henne – och hon ville inte avslöja sig för mycket för mig idag, tänkte jag när jag iakttog henne genom kameralinsen.
Men mina bilder talar för sig själva och visar Domenique som hon verkligen är, bakom alla masker, modellposer och sminkförklädnader. En dag ska jag berätta allt om Domenique, för hela världen, men den tiden är inte mogen än – inte Domenique heller.
Tills dess får dessa bilder berätta det de kan om min barndomsvän Domenique: