: D

Har ätit lunch med min vän Ida Wahlund här hemma idag. Vi talade om så mycket. Alltid på djupet. Det känns viktigt i en vänskaplig relation för mig, att jag kan tala om sådant som är mycket mer intressant än vardagliga ting och saker man förväntas prata om. När jag tänker efter är jag hemskt ointresserad av att prata om annat än sådant som går lite djupare, lite längre, lite mer, som är  lite känsligare, lite mer påträngande, jag letar alltid efter människors kärnor. Efter punkten där deras existens blir en klar stjärna som glöder. Innanför skal och bakom alla masker. Det har vi för många av. Jag älskar när människor överraskar  med att vara naken med sin själ framför mig. Mentalt avklädd. Då känner jag trygghet och närhet.

Jag har själv haft så många masker framför mitt ansikte. Några av mina masker var försedda med löjliga leenden, andra var mer svårlästa för omvärlden. Tvetydiga dubbelmasker. Fiktiva men självpåhittade karaktärer som påminde om mig men som ändå bara var illusioner. Vill aldrig bära mask mer. Jag är bara jag nu och den enda masken jag har nu är min egen hud. Mjuk och ärlig. Inte alls rynkig eftersom jag alltid undvikit solljus, inte ens spår av alla bekymmer och olyckor som drabbat mig.

Jag är naken inför världen. Sårbar men stark. Ärlig och hämningslös.

Här, på bloggen, är jag naken inför er läsare. Blottar mina tankar. Mina känslor. Mina drömmar. Mardrömmar. Och mitt liv. En del undrar varför jag gör det. Hur jag kan lämna ut mig så. Vad som driver mig.

Ärlighet. Äkthet. En stark längtan om att bli sedd för den jag är.

En människa kan vandra genom hela sitt liv utan att veta vem hon är. Men jag vet vem jag är. För mig är det inte integritetskränkande att lämna ut detaljer om mig själv och mitt liv. Det skulle vara ännu mer kränkande att aldrig ha blivit sedd av omvärlden.  Aldrig blivit hörd. Förstådd. Det hade varit mycket mer kränkande att vara tvungen att dämpa min lust att vara själsligt naken inför omvärlden, bara för att man inte får göra så, för att det sägs vara dumt och sårbart.

Jag är naken inför er läsare, men jag är också en illusion. En människa på en blogg. Ibland i svartvita bilder. Ibland i färg. Ibland i kryptisk text. Ibland i vardagsnotiser.

Men någonstans där – finns jag. I all min existens.

Check out the art of Britt Ehringer!

Click image to make it bigger

Click image to enlarge