Jag är inte någon feminist men det här var intressant!

Burning Vulva by Mia Mäkilä, 2010, acrylics on canvas, 61 x 50 cm.

Click image to enlarge.

This is the second painting about my sexual experiences. Here I’m dealing with the pain of having Vulvodynia that I had for 12 years and still recovering from.

Här är en liten karta över min vikt genom åren, har visst glömt bort
hela 2007 men det var i alla fall hösten 2007 som jag lade på mig
10 extra kilon som jag ny jobbat bort nästan helt! Hurra!

Jag har verkligen rasat i vikt de senaste två månaderna. Jag vet inte exakt varför – men jag tror det har med att göra att jag har kontroll över mig själv och mitt liv. Jag tar också långa promenader nästan varje dag och äter mindre portioner. Det sistnämnda beror på att jag inte längre tröstäter utan äter för att jag är hungrig – tills jag blir lagom mätt. Inte en smula mer. Jag behöver inte mat för att känna lycka och glädje nu. Njutning såklart, men inte för att känna ett välmående jag inte kan stimulera på något annat sätt. Och så fokuserar jag inte på mat mat mat hela tiden som jag gjorde förr. Den där hemska svidande skuldkänslan och överhängande suget. Jag har annat att fokusera på nu. Fokusera på annat än mat är egentligen bara sunt förnuft. Men jag tror att må bra i sig själv och inte använda maten som tröst är en bra start. Det är hemligheten liksom. Sedan kommer allt av sig själv.

Jag var som störst i maj 2008 (under Lund-utställningen) och vägde säkert nära 70 kilo. Jag var djupt deprimerad och  egentligen bara sängliggandes  – i ett helt år.  Jag vägde också mycket kring skilsmässan 2003-2004.  När jag har varit singel ett par månader 2005 och 2006 – ja och nu såklart, har jag alltid rasat i vikt.Värt att notera. Och fundera över vad det betyder.

Jag har inte vägt mig nu (också en bra sak att inte hänga upp sig på siffrorna!) utan koncentrerar mig på att bara må bra – men jag antar att jag gått ned snart tio kilo om man tänker på hur kläderna jag knappt kunde ha då liksom fladdrar med en pösig känsla kring kroppen nu.

Jag är glad över min viktminskning men det är inte därför jag mår bra. Det funkar ju tvärtom som sagt. Må bra först – sen: viktminskning!

Eve-Marie by Mia Mäkilä, 2009, C-print. Click images to enlarge!

Model & Muse: Domenique H, Styling & Make Up: Domenique H and Mia Mäkilä

Dessa bilder är ett uttryck för mina egna erfarenheter av våld. Jag levde länge med en man som misshandlade mig både fysiskt och psykiskt. Dock var han mycket angelägen om att jag inte skulle få blåmärken efter hans våldsattacker – då omvärlden skulle kunna upptäcka hans handlingar. Jag fick aldrig några ärr eller blåmärken och mitt våld blev osynligt för omvärlden. Därför får dessa bilder verka som mina blåmärken nu i efterhand. Domenique delar tyvärr dessa erfarenheter av våld inom en “kärleks”relation. Jag bevittnade flera hemska blåmärken på hennes kropp (och fingeravtryck på halsen i form av ett tight strypgrepp) under den tiden hon levde med den våldsamma (och psykopatiska) mannen. Så detta är vår gemensamma våldsdemon. Namnet Eve-Marie är en blandning av namnen på de två männen som skadade oss. Denna bildserie är tillägnad alla kvinnor som fått utstå våld – och till alla dem som lever under våldets makt – just nu.

Anmäl alltid. Lämna efter första slaget. Vägra acceptera våld!

Länk till TuvaForum (om kvinnovåld med information om hjälp och stöd).

This photography suite is based on my own experience with violence. Sadly, both Domenique and I share that experience, we’ve both been in relationships with lovers who absued us with violence and humiliation.

————————————-

Outtakes:

Barbie by Mia Mäkilä, 2009. Click images to enlarge!

Model & Muse: Domenique H, Make Up & Styling: Domenique H.

In the early 1940s, American film actress Veronica Lake changed her trademark peekaboo hairstyle to encourage women working in war industry factories to adopt more practical, safer hairstyles. Veronica Lake was a popular American film actress who enjoyed both popular and critical acclaim, especially for her femme fatale roles in film noir with Alan Ladd during the 1940s. A stray lock of her shoulder-length blonde hair during a publicity photo shoot led to her iconic hairstyle which hid one eye, and was widely imitate. (via)

Det är kväll men himlen är fortfarande blå. Jag känner mig lugn och trygg. Som alltid när allt går bra och känns tryggt, förbereder jag mig för kommande katastrofer. Inga speciella katastrofer men liksom katastrofer i största allmänhet. Ett drag jag ärvt av min mamma.

Men mitt i min nedärvda katastrofberedskap finns en djupare skräck för ett inre kaos och själslig  förödelse. Något som jag inte ärvt från mamma.

En katastrofberedskap som bottnar i den skräckpropaganda jag blev manipulerad av i mitt destruktiva äktenskap. Man kan, lite ytligt, kalla det för nojor, eller paranoida tankar som ofta är totalt omotiverade och utan värde.

Jag är inte ute efter att smutskasta min före detta make eller avslöja förnedrande detaljer om hans liv eller det som hänt honom innan vi blev ihop,  det är en sunkig form av hämnd och jag drivs inte av hämnd. Jag är inte intresserad av att sprida rykten om honom som inte stämmer, bara berätta sanningen – alltså MIN sanning. Jag blev inte hörd då, men nu har jag chansen att berätta. Och det tänker jag göra.

Mannen som jag var gift med och som 70% av tiden var min prins på den vita hästen och som jag avgudade och 30% av tiden var min värsta fiende och plågoande, hade  haft en hemsk barndom och under hela sitt sitt byggt upp ett förakt och ett hat mot dem som han ansåg var skyldiga till hans barndomliga olycka (procenten är viktiga att betona för att få en rättvis och mer komplicerad bild av ett destruktivt förhållande, det var ju inte hemskt hela tiden, då skulle man inte orka stanna kvar och då skulle man inte kunna manipuleras till att tro att man är älskad och behövd). Jag lyssnade i timmar på hans tal om planerade hämnder och framtida “åtgärder”.

“Den perfekta hämnden”, berättade han för mig när vi var tillsammans; “skulle vara att det går lång tid utan hämndaktioner, kanske tio – tjugo år – och ingen minns att jag var ond och arg, då, plötsligt en dag skulle jag väldigt subtilt börja min kedja av hämndlystna åtgärder. Jag kanske skulle börja sprida något rykte, som absolut inte skulle kunna spåras tillbaka till mig, och så kanske det skulle komma något otäckt på posten eller till arbetsplatsen bara som en liten hälsning. Sedan skulle det hända lite mer allvarliga saker.” Så där talade han i timmar och ögonen lyste medan han knåpade ihop den ena subtila incident efter den andra.

När jag lämnade min make 2003 – för en annan man – (eller rättare sagt räddades av en annan man) var jag livrädd. Han hotade mig på alla sätt och vis. Han var utom sig av vrede och sorg och ansåg att det var mitt fel att vårt äktenskap tog slut. Han såg inte misshandeln och det han hade utsatt mig för. Det gjorde ju inte jag heller just då. Han kanske inte ens kan erkänna det för sig själv idag. Vad vet jag. Hur som helst så var jag the bad guy och han var offret. Fast det borde ha varit tvärtom.

Eftersom jag jag var the bad guy och han var offret så kände jag en astronomisk skuld för att ha gjort honom så illa och dessutom en omfattande rädsla för hans eventuella hämnd.

Det var inte förrän jag satt mitt emot min terapeut som jag gjorde flera superviktiga insikter – jag förstod att det egentligen var tvärtom – han var ju the bad guy – och jag var offret, att jag lämnade honom gjorde inte honom illa utan jag räddade mig själv. Och viktigast av allt – hans eviga snack om subtila och långsökta hämndplaner var en direkt och uträknad manipulering för att jag undermedvetet skulle frukta hans hämnd om jag skulle få för mig att lämna honom. Hans hämndsnack var alltså ett hot – en insikt om hur min framtid skulle kunna bli om jag lämnade honom. Vilket jag ju gjorde. Och visst har jag nojor.  Katastrofberedskap.

Men jag är medveten om det. Och jag är även medveten om hur hans psyke arbetade för att få mig att stanna. Det är viktigt att tala om vad som händer när vi lämnar ett destruktivt förhållande, en misshandlare eller psykopat, och vilka impulser och funktioner i vår hjärna som börjar arbeta då. Katastrofberedskapen och nojorna är  bra exempel på konsekvenser av en långsam manipulation och subtil skrämselpropaganda. Min terapeut sa: “Eros och logos är två starka drifter, men kom ihåg att eros ofta tar över logos” och det där rådet lever jag efter som om det vore bibliskt. När rädslan och skräcken tar över  – minns jag citatet och logiken blir min tröst.

Jag lever på andra sidan av manipulationen. Inte i den.

Bilder från Aftonbladet.se idag.

Inte undra på att dagens unga kvinnor mår dåligt och har ångest.
Jag börjar härmed en serie om den vikthysteri och utseendefixer-
ing som sorgligt nog definierar dagens kvinnoideal. Vi duger inte
som vi är. Inte hur vi än ser ut. Säger vem? Och varför inte då?

Bild från Expressen.se

Kvinnans verkliga kropp, ansikte och utseende är idag kontrollerat
av sociala regler styrda av media. Bilderna av retuscherade
kvinnor i tidningar, i reklam och annonser överensstämmer inte
med hur vi ser ut på riktigt. Blondinbella visar upp sin acne och
citeras som ett “monster”. Men det är ju så vi alla ser ut – eller
har sett ut. Är vi alla monster bakom sminket? Vi tycker
Blondinbella är modig som vågar visa hur hon verkligen ser ut  -
applåderar henne och skulle aldrig våga drömma om att göra
något liknande själva. Monstersidan behåller man för sig själv -
och sina närmsta.   Den övriga världen vill se ett ideal.

Från Aftonbladet.se’s viktklubb.

På Aftonbladet.se finns en hel sektion för viktminskning – en
viktklubb. Rubrik efter rubrik skriker ut budskap om hur
fantastiskt det är att gå ned i vikt! Fem kilo, 17 kilo,
om den snyggaste beachkroppen och hur man får den.

Som om alla kan få samma slags kropp. Som om alla vill
se likadana ut. Som om vi alla kvinnor ska se likadana ut.
Vi matas med dessa budskap dagligen. En kroppspropa-
ganda med resultat i kroppsfixering, vikthysteri och en
förvirrad självbild att inte duga som man är. Men vem
säger att vi inte duger som vi är? Och varför inte då?

Det är svårt att svara på, eller hur?

Foto från 2006.

Jag är visserligen skittrött idag, känner mig frånvarande och dåsig. Men på eftermiddagen får jag ett meddelande på Myspace som får mig att känna mig vibrerande av liv och närvaro. Meddelandet är från en ung kvinna som berättar att hon lusläst min blogg under föregående natt och tackade både för inspirationen och för en viktig insikt hon fick när hon läste om mina minnen av misshandeln. Hon berättar om sina liknande erfarenheter och att hon fått sig några slag i magen av aha-upplevelser ur mina texter om ämnet. Hon tackar för att jag tar upp sådana ämnen och att det inspirerar. Jag är såklart ledsen över den unga kvinnans historia men glad och stolt över att ha påverkat någons liv. Jag tänker därför fortsätta skriva om kvinnomisshandel – och denna gången vara ännu mer ärlig om konsekvenserna av våldet. För att verkligen påverka fler kvinnor som läser och som sorgligt nog känner igen sig.

Vad händer efter våldet tar slut? Efter man lyckats ta sig bort från mannen som gör en illa?

För att förstå de allvarliga konsekvenserna hos den drabbade kvinnan, måste vi först och främst ha klart för oss att kvinnan troligtvis har levt i förnekelse av våldet  – kanske i åratal. Jag levde med mannen jag trodde jag älskade och som jag trodde älskade mig – i fem år, och under fyra av de fem åren vi var tillsammans har jag minnen av våldet. Att påstå att det måste vara något fel på kvinnan som stannar kvar under våldsamma omständigheter är helt sjukt fel. Jag minns att jag gjorde flera försök till att göra slut och tala min exmake till rätta. Det man borde koncentrera sig på är frågan om varför mannen vill hindra kvinnan från att gå?

Hur som helst. Om kvinnan har levt under både underbart fantastiska dagar och hemska våldsamma dagar med mannen och kommer ur hans grepp och ger sig av – vad händer sen då?  Hur blir det då? När jag tog mig ur det våldsamma förhållandet (med hjälp av en ny man!) tog det lång tid innan jag ens förstod vad det var jag hade varit med om. Jag minns att jag, ett år efter uppbrottet med min dåvarande make, satt på en frisörsalong med en Amelia-tidning uppslagen i handen när jag blev klippt. Där fanns en artikel om kvinnomisshandel: “Är din man en psykopat?” löd rubriken. Enligt artikelns test var min man en äkta “psykopat” och det han gjort mot mig kallades “våld”. Där och då förstod jag. Då brast allt. Jag tog med mig tidningen hem och jag har den fortfarande kvar som ett bevis på när jag blev väckt ur min “våldskoma”.

Berättelsen.

Tiden efter det minns jag bara som en lång sorgprocess. Jag grät hela dagar och nätter. Min nya kärlek tröstade. Jag började också att berätta. Det kändes skönt och det är jätteviktigt att få berätta. Jag hade (har) många minnesluckor och alla minnesfragment av misshandeln är utanför tidsramar eller sammanhang, men det gör inget, man får berätta det man kan, det som det går att sätta ord på i alla fall.

Två sidor av Berättelsen.

Det absolut jobbigaste efter jag bröt upp med min make var egentligen inte själva uppbrottet – utan att det fanns människor i min närhet som misstrodde mig och det jag hade att berätta. Det är dock en vanlig företeelse, men det visste jag inte då. Min make hade ju inte bara lurat mig utan hela omvärlden som inte misstänkte något och som nu stod lamslagna av chock och förvåning. Vissa människor har svårt att deala med andras olycka och smärta och de reagerar på andra sätt än man kanske skulle vilja. Men jag har lärt mig att det är deras problem. Folk får tro vad de vill, jag och mannen vet ju båda vad som hände och det spelar ingen roll hur omvärlden tolkar berättelsen. Sanning är sanning och det kan ingen ändra på.

Sår som aldrig läker.

Efter något år efter uppbrottet började jag märka av att jag kände mig förvirrad i vissa vardagliga situationer. Helt normala saker kunde få mig att freaka ur. Som när min dåvarande pojkvän skrev små kärlekslappar och lade på köksbordet (något som min make brukade göra) eller när han knäckte lite på nacken – ni vet så där man gör när man känner sig lite stel eller har huvudvärk (det gjorde alltid min exmake då han led av migrän). Då mådde jag plötsligt illa och blev rasande och bad honom att sluta upp med att knäcka nacken! I åratal gick jag och funderade på varför jag reagerade så där häftigt på lapparna och nackknäckningen. Tills min psykolog drog ur mig sanningen. Kärlekslapparna jag brukade få av min make när vi var tillsammans, fungerade då som ett “bevis” på att det var en “lugn dag” i vårt förhållande och därför behövde jag inte oroa mig över att han hade en dålig dag och skulle bli våldsam. Men jag var alltid på min vakt. Så kärlekslappar på köksbordet är en stor skräck idag. Jag avskyr all form av romantiska utsvävningar och gulligull. Jag mår illa av det och tar inte till mig vad de egentligen står för. Mysteriet med nackknäckningen var inte lika långsökt. De flesta av gångerna då jag råkade ut för min exmakes våld, var då (enligt honom) han drabbades av blixtmigrän och “inte kunde kontrollera sig” (hans ständiga ursäkt). Så när någon knäcker sin nacke i min närvaro idag tror min hjärna direkt att jag kommer att få smaka på våld. Det går snabbare än mitt medvetande hinner uppfatta – en impuls. Sådana saker är sår som aldrig kommer att läka. Men jag har i alla fall koll på varför jag reagerar som jag gör.

En trasig självbild.

Den kanske allra största skadan ett destruktivt och våldsamt förhållande gör på en kvinna är hennes trasiga självbild. Undersökningar visar att det ofta är väldigt starka kvinnor som utsätts för våld – men som blir nedbrutna till ett ingenting av mannen. I mitt fall blev jag utsatt för fysiskt våld men också ett mentalt våld som tog form i att han skrattade (förnedrande) åt mig när jag var ledsen, han suckade och skakade på huvudet och sade att jag blivit “tjock och ful som en gammal kärring” när jag hade lagt på mig en jobbig depressionsvikt. Han kallade mig dum, idiot, jävla as, hora, fitta, och påstod att jag hade dålig smak i kläder (för urringat), film, musik, litteratur och i politiska frågor. Allt han stod för var det jag skulle leva efter, allt det jag stod för – var skit.

Jag ogillar starkt att offentligt tala om mina sexuella erfarenheter, men jag tycker att det är viktigt att berätta att även där får den våldsutsatta kvinnan en dyster och skev bild av sig själv och vad som krävs av henne. Min exmake var omåttligt ointresserad av mig som sexuell varelse och vägrade tillfredställa mig (en maktgrej har min spykolog berättat) och allt kretsade bara kring hans sexualitet. Jag hittade porr bakom böckerna i bokhyllan, i datorn och i garderoben. Jag kände mig otillräcklig, dålig och dum. Förnedrad. Jag brukade kolla igenom hans porrsamling i form av köpta hårdporrfilmer på VHS, för att veta vad han tände på – så att jag kunde ställa upp på det så att han skulle sluta kolla på porr (vilket han aldrig gjorde ändå) och jag hatade allt han tände på, för mig var det inte kärlek – det var något annat som jag inte kunde relatera till och som jag kände stor olust inför. Men ändå så ställde jag upp på det. Och jag stängde av allt under tiden. Min kropp och mitt medvetande var separerade under samtliga samlag.

Så jäkla dumt. Så fel. Och så vanligt… Jag vet att det är flera av er kvinnor som vet vad jag talar om.

Ställ aldrig upp på sådant som du inte vill!

Det tar lång tid att bearbeta sådana sår. Kanske en livstid.

Bit för bit.

Nu har jag skrivit långt och länge och jag vet inte om detta påverkar någon överhuvudtaget. Men det sista jag måste skriva är att man måste bygga upp sig själv igen – bit för bit. Ingen som blivit utsatt för våld blir hel om man hittar en ny man som är snäll, eller om man gått ett år hos en psykolog. Det tar ett helt liv att bli fri från sina demoner, eller fri kanske man aldrig blir men någorlunda fri i alla fall. Och man får kämpa mot den trasiga självbilden, alla sår, ärr och vardagliga ångestsituationer. Men att börja leva igen - efter all skit – är värd all smärta och möda. Man måste bara minnas vem sjutton man var innan våldet drabbade en. Och det är inte lätt.

(via)

Utdrag från Aftonbladet.se idag

Vad håller Aftonbladet på med?

Utdrag från Expressen.se idag

Och vad i helvete håller Expressen på med?

Claude Monets parasolldam från 1886.
En förnuftig dam.

Har en jäkla huvudvärk. Sommarhelvetet närmar sig. Och jag hatar det. Kan inte beskriva hur glad jag är att jag vågade inreda ett helt rum fyllt med vinterkänsla. Värme och sol, svett och överexponerat ljus hela dagarna gör mig galen. Varför är sommaren så poppis? Det har jag aldrig fattat. Dessutom har jag aldrig förstått tjusningen med att sola. Jag undrar när människan började sola. Känns inte som medeltidsmänniskorna lade sig halvnakna på stranden. På 1700-talet var solbränna skitfult, och en vit och osolad nyans önskvärd. Man bar parasoll och undvek solen som pesten.  På 1800-talet kunde man inte ens få solbränna med alla täckande plagg; långkjol, mamelucker, blus med hög krage och mormorskängor. Att sola känns så himla 1970-80-tal. Jag tänker på de orangefärgade modellerna från reklambilderna för solskydd. Ni vet:

Lev som bacon: sola som på 80-talet!

Venus a.k.a Blekfis (Sebastiano Ricci, Triumph of the Marine Venus, 1713).
Snyggare än ovanstående modell, enligt mig.

Valentino (här med Ann Hathaway) är den
mest oranga människan i världen just nu.

Solen förstör! Akta er! Annars kommer ni bli lika
skrynkliga som russin, eller värre: som Donatella Versace!

Jag har alltid varit en motståndare till att sola. När jag var liten vägrade jag följa med till stranden och ligga på handduken lika många timmar på mage som på rygg, för att få en jämn bränna. Tyckte det var total slöseri med tid. Som att leka kotlett. När familjen och jag åkte på sol-och-bad-semester stannade jag kvar på hotellrummet medan de andra roade sig med att ligga på stranden. Jag målade, såg dubbad TV och skrev i min hemliga dagbok.

Det här är ju helt galet! En överbefolkad strand i Kina.

En annan kinesisk strand. Jisses.

När våren mynnar ut i försommar, slutar jag känna mig närvarande och levande. Jag blir slö, släpig och oinspirerad. Varje dag när sommarhettan är som värst, känns som en kamp för överlevnad. Jag bara finns till utan att göra någon nytta i världen, och utan att världen gör mig någon nytta. När hösten kommer, blir jag befriad ur denna koma. Då blir jag levande igen.

Inte konstigt att Helvetet beskrivs som ett varmt ställe
(Hell av Hans Memling, 1485). Faktiskt.

This is from an actual Internet ad, it’s so bad photoshopped!

visit PhotoShop Disasters for more laughs!

Tur att det alltid snöar i mitt vinterrum! Heja!

Är så himla pollenallergisk. Ögonen rinner och jag får astma när jag anstränger mig. Tar jag medicin somnar jag bums. Är så känslig för kemisk substans. Skulle bli en tråkig knarkare. Nej, det får bli till att snuva och snora om jag ska få saker gjorda om dagarna. Jag känner mig som ett jävla våroffer. Tur att jag har vinterrummet.

Igår kväll såg mamma och jag Män som hatar kvinnor på bio. Shit, vilken film, blev alldeles tagen av den! Efteråt började jag tänka på hur många av mina tjejkompisar som blivit utsatta av mäns våld (de flesta av män de älskar). Jag räknade på fingrana; “en, två, tre…. jo hon också, fyra… fem, sex…” sedan vågade jag inte räkna mer. Ska absolut skriva mer om det. Våld mot kvinnor verkar vara vanligare än vi tror, för ingen av mina vänner har ju gjort anmälan. De är bara tysta siffror.

Fick en signerad affisch av min vän och idol Eva Eastwood också, den kom lite som en sen födelsedagspresent. Blev glad. Ska skriva ett långt mejl och tacka.

Ida skrev ett glatt sms, men jag får inte skriva på bloggen vad det stod (hemligheter). Det där med teaterprojektet känns fantastiskt kul! Ni vet ett riktigt hjärtebarn.

Jag har inte fått hem tavlorna från Frankrike än, men de är på väg med DHL-bilen (saknar dem). Har inte fått hem tavlorna från Köpenhamn heller, så jag känner mig naken utan “mina barn”. På söndag ska jag hänga ned utställningen i Linköping. Den har gått uselt, rent ekonomiskt, men det finns ju ingen gallerist på plats så det är inte så konstigt. I min gästbok ser man dock spår av människor som har uppskattat den. När alla tavlor är hemma igen ska jag sätta mig ned och tänka ut var de ska resa härnäst. Till USA? Till Nederländerna? Stockholm? Stanna kvar i Norrköping? Jag vet inte. Ännu.

Morgonens största besvikelse…

Jag har allt jag kan drömma om: en underbar man, ett vackert hem,
en karriär som går spikrakt uppåt, jag älskar mig själv (efter
att ha byggt upp mig själv igen), en familj som är lika taight som en maffiafamilj
och jag har en massa underbara vänner. Allt detta kan ge upphov till
den klassiska avundssjukan. Och den värsta sorten: det svenska avundet!

Jag talade i timmar med min bästa väninna igår på telefon. Och vi kom in på avundssjuka. Hon ska flytta till en miljonvilla på Lidingö i Stockholm, ni kan gissa hur mycket avundssjuka hon stöter på:. Hon sa:”jag är så trött på människor som säger: ska du flytta till liiiiiiiiiiidingö?!, fan snacka normalt, alla låter så fåniga när de gör om rösten så där pipigt, det gör mig förbannad!” Hon lät verkligen upprörd. Men jag tröstade henne med att felet ligger på dem som gör den där pipiga rösten med förstärkta i:n. De är ju avundssjuka. Det har ju ingenting med henne att göra. Hon fortsatte: “kan du fatta att en del frågar om jag tänker bära “Melittahatt” från och  med nu? Det är ju helt sjukt!” Vi skrattade.

Är det någonting jag drabbats av i mitt liv så är det andras avundssjuka. Tjejerna i skolan mobbade mig för att de tyckte jag var stark, cool och hade en egen stil. De erkände det när jag gick till rektorn och syokonsulenten tog in oss för förhör. Visserligen är det en positiv sak att de såg upp till mig, men det skrämde mig att de kunde omvandla sin avundssjuka till praktiska handlingar i form av hämdaktioner och mobbing. Den där typiska tjejavundssjukan är den värsta sorten. För systerskap är en myt. Så fort en syster har något som man själv inte har så ska man trampa på henne tills hon vet bättre! Så att hon inte tror att hon är något. Eller någon. Så fungerar tjejer. Jag hatar det.

Än idag kan jag känna hur både män och kvinnor kan bli avundssjuka på mig för det jag är och har. När det var vernissage med My Victorian Secret i Norrköping 2007, hade en annan gallerist vernissage med tre andra kvinnliga norrköpingskonstnärer samma dag. Jag kom på framsidan av Norrköpings Tidningar den dagen och galleristen berättade då för mig att de tre konstnärinnorna hade spenderat en hel del tid åt att snacka skit om mig under deras vernissage, med tidningsartikeln i handen. Jag vet inte ens vem de är. Jag tycker det är jobbigt när människor är missunnsamma och avundssjuka. Jag känner mig obekväm i deras mörka energifält och hatiska hets att försöka ta bort min lycka.

Så jag lånade en bok om avundssjuka på biblioteket. Det var mycket intressant läsning! Det stod att avundssjukan bottnar i en känsla av sorg, ofta förknippat med något barndomsminne (undermedvetet). Att någon sagt att vi inte duger som vi är, eller att vi kände oss oälskade, ouppmärksammade eller orättvist behandlade ( i vissa fall spelar fattigdom också en viktig roll).

Så nästa gång någon försöker suga bort din energi med sin avundssjuka, tänk då på att felet ligger inte hos dig, du triggar bara en undermedveten ström av känsloimpulser hos den avundssjuke som rotar sig djupare än du vet om. Låt ingen regna på din parad. Eller stjäla din blixt och dunder. Lev som du vill och känn att du förtjänar det!

Hur kunde jag vara så blind för våldet i det destruktiva förhållandet jag levde i under fem år? Jag visste väl att våld var våld. Och att det var fel. Och att jag aldrig skulle låta min älskade bruka våld mot mig. Jag visste ju allt det där. Men ändå lät jag det ske om och om igen. Tills jag inte orkade längre. Men faktum är att jag inte alls visste vad våld var. Jag trodde det var slag med nävarna, men det är så mycket mer, sådant som jag upplevde onormalt men som jag aldrig då upplevde som misshandel.

Jag har många minnesluckor av våldet, kan inte alls minnas när det skedde första gången. Men vi flyttade ihop hösten 1998 och flyttade ut våren därpå till en ny lägenhet – och i den nya lägenheten har jag många obehagliga minnen. Jag vet inte om våldet började i vår första bostad. Jag kan bara inte minnas den allra första gången. Jag minns heller inte hur ofta jag råkade ut för våldsattackerna, men det psykiska våldet var påtagligt i vardagslivet och lite när som helst. Jag var “äcklig” ett “as” eller “tjock”. När vi grälade skrek han: “jag ska döda dig!” och “akta dig jävligt noga!”. Våldsattackerna kanske ägde rum var tredje månad. Ibland gick det längre tid emellan, ibland kom de tätare.

Mannen använde aldrig slag eller sparkar (utom en gång när han sparkade mig i ryggen så jag flög framåt och landade på golvet varpå han sa: “oj jag skulle bara träffa dörren”). Han aktade sig för att använda våld som gav synliga spår (ingen kunde ju se hur min hårbotten dunkade av smärta från hans slitande). När jag låg där på golvet med honom över mig, tänkte inte jag på sådana smarta saker, jag rev och klöste i panik för att få bort honom från min kropp. Och det slutade nästan alltid med att han blödde från rivsåren.  Dagen därpå kunde han komma till mig och pluta lite ledsamt med munnen och visa upp såret. Jag kände stor skuld och skam. På vårt bröllopsfoto kan man se hur jag rispat honom i pannan i självförsvar dagen innan. Fan. Det är så sjukt att jag knappt själv förstår hur allt kunde bli så där. Det är samma sjuka manipulativa beteende som när han, efter våldsattackerna, grät och bölade så snoret rann och bad om ursäkt och kallade sig själv för “monster” och “odjur”. Jag tröstade och vaggade honom i min famn tills han blev lugn. Ingen tröstade mig.

Inte en enda gång. Det var ju ingen som såg, eller visste.

Att trösta sin misshandlare knäcker hjärnan lite och gör den förvriden.

Jag trodde inte att det jag var med om var våld. Bara “ett stormigt förhållande” (som han själv uttryckte det de gånger jag vågade ta upp det med honom). Han poängterade alltid att jag var så mycket starkare än honom, vad hade jag att vara rädd för, undrade han.

Jag hittade ett index för våld (Violence Assessment Index VAI) i boken Våld mot kvinnor av Monika Olsson och Gunilla Wiklund. Jag kunde pricka av femton punkter  (av 26) som hade drabbat mig i den relationen, nämligen dessa:

* hindrat henne från att röra sig eller lämna rummet
* tagit strupgrepp eller hållit handen över hennes mun
* tvingat henne att göra något mot hennes vilja
* knuffat, huggit tag i hennes arm, skuffat runt henne
* hotat att ta livet av henne
* använt något föremål för att slå henne
* kastat saker på henne eller kastat omkring saker i rummet
* slagit eller sparkat på väggar eller möbler
* skrikit eller vrålat åt henne
* hotat henne med något föremål
* svurit åt henne eller använt skällsord om henne
* vridit om armen på henne
* hotat att döda henne
* släpat eller dragit henne i håret
* hotat henne med knytnäven, handen eller foten

I index för kontrollerande beteende så kände jag igen min make på nästan alla punkter.

Jag hittade en länk på Unni Drougge’s blogg, till tuvaforum - en fristad för misshandlade eller våldtagna kvinnor – där man kan läsa om vad kvinnomisshandel innebär.

Enligt tuvaforum så är psykiskt våld:

[...] att mannen, direkt eller indirekt, hotar eller skrämmer kvinnan, att han kränker henne verbalt, försöker isolera henne, utövar emotionell utpressning (hotar att avslöja privata hemligheter, hotar att ta livet av sig om hon lämnar honom), skämmer ut henne inför andra eller använder barnen (exv. genom hot om att “ta vårdnaden”). Kan också handla om att han håller henne vaken om nätterna och stå till svars inför något hon inte har gjort, att han försätter henne i ekonomiskt beroende och ser till att hon inte får tillgång till hälso- och sjukvård.

och fysiskt våld:

“Innefattar all typ av fysisk kontakt som mannen använder mot kvinnan för att uppnå kontroll. Det kan handla om att han hotar att skada dig eller någon närstående, allt från knuffar till våld med tillhyggen och vapen”

Jag har också, enligt dem, utsatts för materiellt våld:

“[...] mannen slår i dörrar eller väggar, eller slår sönder möbler, på ett sätt som är skrämmande och/eller kränkande. Kan också handla om att han förstör, eller tvingar kvinnan förstöra ägodelar som är särskilt viktiga för henne”

Jag tänker skriva mer om kvinnomisshandel om jag kommer över någon intressant. Jag skriver om detta för att försöka förstå vad som hänt mig och för att kunna få grepp om minnen och kunna gå vidare.

Jag kan inte förstå hur människor fungerar ibland. Hur dem har mage att tro att de vet bättre och komma med åsikter om vad som hänt mig för tio år sedan?  Jag fick just ett semi-anonymt meddelande från min hemsida, det var undertecknat med namn men utan mejladress så att jag inte kan svara (så jäkla fegt). Meddelandet var från min exmakes väninna (kanske hon som han promenerade med här om dagen när jag såg honom) och innehöll snyfthistorier utan dess like, hör bara:

“Varför vill du såra din exmake? Du vet lika väl som jag att han inte är
kapabel till att misshandla någon, hur gärna han än skulle vilja det. Du är en
skicklig konstnär och hade inte behövt ljuga ihop en tragisk historia för att bli
stor, du är tillräckligt bra för att vara något utan det. Det är ju så länge sedan
ni var ett par. Jag vet inte alls hur allt gick till men jag vet ju att han aldrig
gjort dig illa fysiskt. Det bästa vore ju om ni bara kunde gå vidare. Han försöker
det och blir nedslagen varje gång du skriver om detta i bloggen eller märker att
gamla vänner slutat hälsa på grund av de här lögnerna du sprider. Jag vet…Det är
jättesvårt att inse att något som varit så fint gått förlorat men det är längesen,
du har en ny man och du vill väl också släppa allt det där. Du behöver inte skriva
och be om ursäkt om det tar emot men jag bryr mig om min vän och ser hur
ledsen han blir över det här. Han är ingen ond person, du vet det. /”

Mitt svar på detta patetiska brev, som skulle kunna ha varit skrivet av mig för tio år sedan då jag försvarade mannen med både näbbar och klor, är följande:

Kära A. Jag är imponerad över kvinnors förmåga av att fortfarande agera “farmor” åt mannen ifråga. Han är inget litet barn som behöver tröstas eller plåstras om. Han är en vuxen karl som har mycket skuld att bära på. För mig är vårt förhållande avslutat för länge sedan, skulle aldrig byta tillbaka. Det var fint ibland som alla förhållanden men de smärtsamma minnesdetaljerna av misshandeln (både fysisk och psykisk vill jag poängtera) smutsar tyvärr ned vår “kärlekshistoria”. Det är högst märkligt att detta brev kommer NU, sex år efter JAG lämnade honom. Det har tagit mig lika många år att bearbeta minnena av det hemska som drabbade mig i vårt förhållande BAKOM STÄNGDA DÖRRAR! Varpå jag har gått igenom de flesta typiska faserna av en sådan psykologisk behandling: förträngning av plågsamma minnen, upplevelse att det aldrig hänt, konfrontation, bearbetning, praktiska läxor och metoder att lämna saker bakom mig och göra avslut. Kan du säga varför jag skulle vilja gå i terapi och betala dyra pengar på det eller varför jag fått ärr för livet i hjärnan på grund av destruktiva inlärda beteendemönster från vårt förhållande, om det aldrig har hänt? Nej just det, trodde inte att du hade svar på det.

Tycker det är sorgligt att man går in på min blogg och läser när man vill gå vidare. Känns dock skönt att få saker sagda. Jag talar om vad jag vill och det som känns viktigt för mig, både i min PRIVATA blogg och i media. Det är starkt att kunna berätta om misshandel, eftersom det just finns så mycket MISSTÄNKSAMHET kring offrets trovärdighet osv. Så är det ju i alla kvinnofrågor; våldtäkter, kvinnovåld och trakasserier. Då ifrågasätts KVINNAN och inte mannen. SJUKT.

Jag har dessutom aldrig gått ut med namn på min exmake. Det känns både sleezy och ovärdigt för sammanhanget. Skulle aldrig falla mig in. Vem skulle tjäna på det?

Så mina sista ord till dig, kära A, blir: Du tillbringade inte en enda sekund av vårat förhållande som varade i fem år. Du var inte hemma hos oss en enda gång. Fem år är 157 784 630 sekunder. Så kan du fortfarande säga helhjärtat att du säkert vet att han ALDRIG gjorde mig illa, fast du aldrig upplevde alla de 157 784 630 sekunder som jag delade med honom?

ps. Han har naturligtvis inte nämnt för dig att polisen kom hem till oss en gång för att grannarna hört misshandeln och ringt efter hjälp?

Watch these bad girls!

Today (happy and strong).

Jag måste få berätta. Efter sjukhusbesöket blev jag så förförd av vårvädret att jag beslöt mig att promenera tillbaka till stan (det tar 40 minuter). Eller så var det ödet som tvingade ut mig, för när jag hade kommit till söder såg jag min före detta make komma gående på andra sidan  gatan. Jag har inte sett honom på ett år och inte sedan jag arbetade med minnena av misshandeln när jag gick i terapi. Jag har länge undrat hur jag skulle reagera om jag stötte på honom. Om jag skulle få panik och börja darra och gråta, eller om jag skulle bli rädd och springa. Och ödet ville testa mig idag.

Han gick med en tjej, vet inte vem det var (han har alltid trilijoner tjejer efter sig, alla hungriga efter att få hela honom och pussla ihop hans trasiga själ) och jag gick där med min svarta basker och solglasögon och plötsligt fick vi syn på varandra, först högg det till i mig, men känslan var över på en sekund, och vet ni vad som hände sedan? Han fick världens brådis och vek av åt andra hållet (där det ligger en musikskola så om han inte går om gymnasiet så var det bara en dålig flyktväg) och fortsatte att gå snabbt bort från mig, tjejen han gick med blev mycket förvirrad men hängde med, några steg bakom.

Jag kände absolut

ingenting.

Det var så skönt!

Jag fortsatte att gå med huvudet högt och hela jag log. Vilken triumf! Det har aldrig slagit mig att han är mer rädd att träffa mig än vad jag är! Men det är klart, jag vet ju sanningen och jag berättar den för folk. Han blir avslöjad och avmaskerad och det är det hemskaste som skulle kunna hända honom.

Så går det när man bygger sitt liv på lögner. Då är sanningen det farligaste att möta.

I och med det här mötet så känner jag mig starkare än någonsin. Jag känner mig hög på adrenalin och gud vet vad! Jag klarade det och jag har vunnit en stor seger! Hela världen är min och jag kan göra vad jag vill!

Idag är jag stark, men det var jag inte när jag levde under misshandel.

Har läst en hel del om kvinnomisshandel. Försöker undvika böcker som talar om vilka slags kvinnor som blir misshandlade av sina män, och istället undersöka varför män slår sina kvinnor. Förutsättningarna för att redan i frågeställningarna hamna i en vinklad föreställning är påtaglig. I den förstnämnda frågeställningen har man ju redan lagt skulden hos kvinnorna, som om det vore något fel på dem. Man ska lägga skulden där den hör hemma. Hos de misshandlande männen (och jag är inte intresserad av diskussionen om att det är könsroller och samhällsmässiga problem som gör dessa män våldsamma, alla har vi samma ansvar att sköta oss och vara goda medmänniskor). Jag kom fram till att det är en olöst gåta. Men att männen slår sina kvinnor i liknande situationer. De misshandlande männen skyller på att det är äktenskapliga gräl som urartar men att kvinnan överdriver våldet, det är bara ett gräl. Deras kvinnor berättar, tvärtom, att det ofta är överraskningsvåld och sällan sprunget ur gräl. Kvinnorna beskriver våldsförloppet som chockartat och oförberett medan männen bagatelliserar våldet och hittar på skäl och orskar till våldsutbrotten, att de blir provocerade.

Jag känner igen mig i det där. Min exmake kunde bli våldsam när jag minst anade det. Jag kanske hade lagt hans smutsiga skjorta i tvätten (utan att fråga honom om lov) och han behövde just den där skjortan och då blev han som besatt av ett mörker (på mindre än en sekund) och ögonen blev stora och mörka, hans kropp stel och hård, nävarna knöts, blicken fokuserad på att skada mig. Jag kände i hela kroppen när det var dags att få stryk. Han slog mig aldrig med handflatan eller näven, hans våld var mycket noga uträknat och manipulativt (allt som inte gjorde sår eller spår på kroppen). Så fick jag ännu en våldsattack över mig. Och då hade vi inte grälat innan. Detta hände många gånger. Oprovocerat våld av den som sades älska mig mest i världen. Inte undra på om jag får kräksreflexer av romantik idag.

Jag vill bara ha äkta kärlek. Den kärleken som inte föreställer sig eller som inte kan bytas ut mot ondska och hat när det passar sig. Har man en gång kallat varandra för “din jävla idiot” eller “ditt jävla as” så kan man aldrig få tillbaka den respekten som gick förlorad i dessa ord. Man ska vara försiktig med ord. För det är i orden som våldet tar sin början. Både fysiskt och psykiskt.

Så våldet drabbade mig, men inte när vi grälade. Vad utlöste det då? Jag har ingen aning och boken jag läser i är luddig i svaren. Men det talas om att männen vill kontrollera, utöva (missbruka) makt över kvinnan som ofta är starkare än han själv. Det talas också om att männen vill kompensera sig själva genom att trycka ned kvinnor för att de själva inte känner sig tillräckligt maskulina. Jag ska läsa vidare och fundera. Återkommer om jag har några vettiga kommentarer.

Jag kommer att tala mer om kvinnomisshandel här i bloggen. Jag tycker att det är viktigt att dela med sig  av sin kunskap. Kanske räddar det någon på vägen. Vem vet?

Fuck you!

Att prova kläder känns verkligen som ett helt jävla krig. Både ett inre men också ett yttre krig. Det inre kriget är tvångstankarna som poppar upp när man provar en storlek för liten tröja som inte vill komma över bysten, man tänker: “Det ska gå om jag så aldrig ska ta av den igen och går med på att leva under tröjhelvetet för resten av mitt liv!” Sedan följer ångesten över att man inte längre är storlek 34-36. Och man känner sig tjock, fet, köttig och plötsligt liknar man ett enda stort fläskigt, rosa köttberg i spegeln i provhytten. Och man suckar och ger upp kampen mot den alldeles för trånga tröjan.

Och inser att man måste byta livsstil, byta mattradition, byta ut kebaben mot alla dietmåltider som heter nåt med en stor bokstav och en siffra och ett efternamn. Jäkla skit, jag som älskar kebab. Och hatar mat med nyckelhål, siffror, stora bokstäver och efternamn och som ligger i konstiga förpackningar som liknar Apotektes medicinförpackningar.

Man kan inte låta bli att undersöka sig själv där man står framför spegeln, nästan naken, med allt skit man samlat på sig genom åren: ärr, bristningar, hull, daller, fläsk, ringar, ytliga blodkärl, celluliter, gropar, klumpar och vad som till slut känns som ett enda stort dillerdaller.

Man undrar hur mycket av det där som andra egentligen ser. Och så tänker man att man kanske borde ha lite mer kläder på sig så att ingen märker nåt.

Det yttre kriget är nästan värre. Det är alltid oförskämt dålig och osmickrande belysning i provhyttar. Stora spotlights som gör varenda blodkärl synligt för ögat. Hi definition verkligen. Spottarna är dessutom förjävligt varma, näst intill konspiratoriskt heta. Ibland undrar jag om de har det så där varmt i provhyttarna medvetet så att man inte ska tillbringa så lång tid där, utan snabbt klä om innan solbrännan sätter in på grund på av spottsen och tänka: “skitsamma, jag klarar inte den här värmen, jag köper den på lite vinst och förlust!”

Konstigt att man ändå gör om den där smärtsamma processen att prova kläder, fast man vet om alla krig man måste kämpa innan man hittar en tröja som verkligen passar.

Unni Drougge har verkligen en bra blogg. Där skriver hon ofta om att vara offer för misshandel inom kärleksrelationer. Många kvinnor känner igen sig. Även jag, från mitt tidigare destruktiva äktenskap. Igår skrev hon ett debattinlägg om hur man lämnar en psykopat, där kommentarerna är fyllda med erfarenheter av kvinnor som lyckats göra sig fria från deras psykopatmän och misshandlande pojkvänner. Jag själv lyckades göra mig fri från mannen som misshandlade mig (ingen visste detta under de fem åren som jag levde med honom och kunde därför inte heller hjälpa mig) när jag träffade en annan SUND man på Internet som lovade att hjälpa mig. Jag var ganska smart också, jag gjorde slut via telefon, han var i en annan stad, där han inte kunde skada mig. Hans reaktioner var blandade. Ibland grät han som ett barn  – då blev mitt dåliga samvete nästan outhärdligt, ibland hotade han att han skulle döda den nya mannen – och mig. Jag var inte ihop med den allra värsta sortens psykopat som tur var. Han gjorde mig aldrig fysiskt illa under uppbrottet. Även om jag fortfarande kan vänta på hans hämndaktioner (men det är bara ärr från hans tidigare skrämseltaktik).

Det värsta var inte hans hot och psykiska våld när det tog slut. Det värsta var omgivningens reaktioner. Eftersom jag inte hade berättat för dem om vad jag varit med om under alla år vi var tillsammans, och att de dessutom tyckte att vi var paret med stort P, blev jag genast ifrågasatt. Ljög jag för att slingra mig undan faktum att jag hade lämnat min make för en annan man? Överdrev jag för att få sympatier? Hittade jag på för att jag ville hämnas på honom (av en okänd anledning)? Värst var de som tog hans parti när vi gick skilda vägar. Idag kan jag dock se att de var lika förblindade och förtrollade av honom som jag var. Han lyckades ju manipulera hela världen med sitt underhållande och karismatiska sätt. Men det gjorde fruktansvärt ont just då. Och jag som kämpade för mitt liv för att bli fri. De såg det inte så. Jag var bara lösaktig och fåfäng. Men jag tror nog att de tänkte om ganska snart. När förtrollningen så småningom bröts.

Efter uppbrottet levde jag i ett slags ingenmansland där jag var fri från honom rent juridiskt och fysiskt, men han hade fortfarande makt över mina tankar och min själ. Han hade tryckt ned mig så hårt att jag var bara spillror av vem jag var när vi först träffades (en stark och förståndig tjej). Hela jag var nu en produkt av hans makt och förtryck. Jag hade kontakt med honom i tre år efter vårt uppbrott. Det var ett ingenmansland som kostade mycket av min energi. Jag arbetade desperat på att vara hans vän eftersom jag fortfarande var rädd för honom. Rädd att han skulle hämnas eller döda mig om jag var hans fiende. Men efter tre år orkade jag inte spela hans vän mer. Då kom det verkliga uppbrottet – där jag frigjorde mig från allt jag var rädd för. Nu skrämmer han mig inte längre.

I kommentarspåren på Drougges blogg skriver kvinnor om sina minnen av uppbrotten från psykopaterna.

Blowjob = lyx??? Hur menar man då -
utan att det blir kvinnfönedrande?

Läs detta. Ryanairs vd Michael O’Leary har myntat en intern slogan för flygbolagets planerade nya förstaklass-rutt: “beds and blowjobs”. Ryanair förklarar detta kontroversiella uttalande med att det symboliserar en exceptionellt hög nivå på servicen. Fi fan. Kvinnoförnedring har fått en ny milstolpe.

Joan Collins and Linda Evans as the old and new Mrs Carrington in cult soap opera Dynasty in the early 80’s.

…20 or so years later….

Ser om Dynastin. Jag blir så himla fascinerad av alla intriger, axelvaddar och diamanter. Jag blev så nyfiken på hur skådespelarna i TV-serien ser ut idag så jag googlade dem alla. Herregud. Nu är hela illusionen borta. Fan också.

Trailer för Maggie Vaknar på Balkongen (2008).

Har köpt film för över tvåtusen kronor den här veckan. Inte klokt egentligen. Men det är en sådan stark passion. Senaste inköpen innehöll många nya dokumentärer. Maggie Vaknar På Balkongen  (länk till filmens egna blogg)- regisserad av exentriska duon Ester Martin Bergsmark& Mark Hammarberg (kolla länken vad fina de är) är min nya favorit bland svenska dokumentärer (en blivande klassiker var så säker!). Det är en annorlunda skildring av dagens Sverige, sett ur den kenyanska massajen Maggies filmkamera.

Maggie matchar alltid klackskorna med baskern och älskar guld. Hon bor på femtonde våningen i en förort till Malmö. På balkongen ligger rester kvar från hennes förflutna. Under en golfbag, bredvid ett travkvitto från 1999, ligger en duva som hon dödat när hon inte kunde sova.

Ni måste bara hyra den här filmen. Jag tycker det är en rörande bild av en kvinna som på något sätt upplever Sverige från ett perspektiv som aldrig tidigare skildrats på film.

En klassisk scen ur Maggie Vaknar på Balkongen (paraply, paraply, paraply-scenen).