Jag målar på grottan i en av mina pågående målningar.

Igår blev måleriet en sådan där jävla kamp igen. Jag förde penseln mot duken och varje drag blev fel, fult, dumt och förjävligt. Till slut målade jag över, började om. Målade över, började om, målade över, blev arg och slängde penseln och började gråta. Då kom Mattias hem och hittade mig alldeles kladdig av färg i håret, på ansiktet, händerna var alldeles täckta av plastiga lager av torkad akrylfärg från min strid med tavlan och tårarna rann över färgen på kinderna.

Jag gav upp.

Jag ger upp.

Nu är det slut på kampen. En gång för alla.

Det är bara att erkänna. Jag mår för bra för att måla skräck just nu. Varje ont leende i mina tavlor blir falskt, varje svart blick känns tom. Varje demon känns överflödig i samlingen. Just nu kommer det inte ut någonting som känns äkta eller intressant. Så nu får demonerna ta semester. Och jag får glömma skräckkonst – i alla fall för ett tag.

Nu ska jag börja om. Liksom helt.

Imorse vaknade jag av att jag kom på en ny teknik som jag inte prövat. Och om jag skulle känna mig bekväm med den så skulle mina målningar bli så mycket bättre! Har redan börjat skissa upp en ny målning, som kommer innehålla nya element.

Mina förra nyckelord i måleriet var:

Skräck, demoner, ondska, sorg, vrede, ångest, ensamhet, hånskratt, rädsla

Mina nya nyckelord i måleriet kommer att vara:

Äckel, det okända, galenskap, glädje, lust, lekfullhet, nyfikenhet, förvirring, obalans, galet skratt, kontroll

Sitter här och känner elvatusen olika känslor inför att åka hem till Norrköping på fredag. Alltid lika märkvärdiga känslokluster när jag ska åka tillbaka. Norrköping ligger där, två timmar bort, som en mörk och diffus skuggstad av det som jag brukade kallade hemma. Där har så mycket hänt. Utspelat sig. Varit. Passerat. Där har jag mamma och pappa. Huset jag växte upp i. Mina gamla Kittyböcker. De först tavlorna jag målade. I Norrköping finns begravda minnen överallt. I varje hörn. Varje gata har någon slags betydelse för mig.

Jag packar ihop mina saker i min gamla lägenhet i Norrköping inför Stockholmsflytten i vintras.

Uppe på Bråddgatan  fikade jag ofta på Café Broadway, med tidigare älskare och vänner. På Knäppingsborgsgatan hade jag min stora genombrottsutställning My victorian Secret 2007. På Södra Promenaden blev jag ihop med en pojkvän. På Östra Promenaden gick jag och funderade på om jag orkade leva, under min depression. Nere på Trozelligatan kände jag mig som mest hemma, under mina år som gift. På Gamla Rådstugugatan hälsade jag på Anki och drack Egyptiskt kaffe. Vid Vattenfallen stod jag och grät. Hånglade. Skrattade. Under det julgransbelysta stora trädet vid Cresendo förlovade jag mig. I lusthuset i Abborreberg förlovade jag mig men an annan man några år tidigare.Varje milimeter av Norrköping är minnesfällor.

Småbåtshamnen i Lindö där jag är uppväxt.

Vid de stora vattenfallen i Industrilandskapet i Norrköping. Mitt favoritställe i stan.

Och så alla människor som jag lämnade kvar där. På både gott och ont.Vänner som jag saknar. Demoner som jag är glad att jag slipper. Och alla andra där emellan.

Jag har rest långt i mitt inre sedan jag flyttade från stan. Och rannsakat mig själv, granskat mig själv, plågsamt noga. Och kommit fram till inte så smickrande saker om mig själv. I Norrköping finns också människor som jag gjorde illa. Som jag trampade på. Och det såg jag inte då.

På mitt favoritställe – Världens Bar i Norrköping där jag hängde 2003-2009.

Café Woodstock där jag hängde under gymnasiet och åt omelett med philadelphiaost.

Jag älskade verkligen Norrköping när jag bodde där. Men nu känns staden så liten. Jag fick inte längre plats. Tränges ut. Av många skäl. Konstnärligt. Mentalt. Socialt. Själsligt.

Men jag älskade Norrköping för allt det var och allt det inte var. Jag älskade Norrköping för alla vattenfallen. För alla freaks. För kullerstenarna på Gamla Torget. För Strömsparken och alla ljus i träden om vintern. För det trygga varuhuskomplexen i city. För gula faran. För minnena från Stadsmuséet. För den vackra övergivna silon i Västgötebacken. För den märkliga gravstensstatyn mellan Åhléns och Domino. Jag älskade även Norrköping för den märkliga prissättning av varor för 8.88 kronor på Klippet.

Sover i en bil i Norrköping 2009.

Jag och Ellika på Världens Bar 2006.

Jag och ett skummande Vattenfall i Industrilandskapet

Vattenfall

Korthårig på sommarcaféet i Abborreberg 2007

Klädd för vernissage – My Victorian Secret på Grammofon i Norrköping, 2007.

The Confusion by Mia Mäkilä, 2010, mixed media on paper

24 x 32 cm FOR SALE! 800 SEK

Idag tog jag ledigt från skaparschemat och koncentrerade mig helt på att skissa på nya idéer och inriktningar. Men det är svårt att komma vidare just nu. I alla fall i måleriet. När jag tecknar, tänker jag ständigt utanför lådan och testar nytt, men i måleriet är det fullt av fallgropar, väggar att stånga sig blodig på, krokben att snubbla på i tanken och det är svårt att komma loss och testa nya stilidéer och visioner. Jag fastnar hela tiden på gamla idéer och motiv som känns trygga och som jag vet att jag gör bra. Och så vill jag inte ha det. Jag vill alltid, alltid ha en framåtrörelse i mitt skapande. Aldrig stå still. Aldrig bli bekväm. Fast måste det verkligen vara så obekvämt med att våga tänka utanför lådan i måleriet? Varför ska det vara så svårt, när det är enkelt med teckningen. Ibland är saker verkligen obegripliga och bortom all logik.

Jag vill bli mer rå, våga beröra mer vågade ämnen, bli bättre på att måla strukturer, bakgrunder och inte vara så rädd att experimentera med blandteknik. Och ibland irriterar jag mig på att mina figurer numera är mer söta än otäcka. Även om jag lockas av just den kombinationen när jag tittar på andra konstnärers konst.

Vilka element i min konst tycker ni att jag ska satsa mer på? Hjälp mig ur mina tankekrokben.

Det regnade tidigare idag – måste vara min lyckodag!

Sitter och väntar på tunnelbanan in till stan. Och jag känner mig KÄR i HELA VÄRLDEN idag! Hjälp!

I stan lunchade jag med Nanci, fast tiden är taskig och bara springer iväg när vi lunchar…

Just nu: äppelkaka och vaniljsås och lite mejlskrivande till gallerister. Sedan: måla!

Just nu: Sprayar jag växterna och tänker på snusk.

Vaknade ännu en gång med Alicia Keys röst i huvudet. Är pigg, trots att vi somnade sent i natt, halv tre, efter en magisk natt. Jag tar stormsteg i min sexuella resa och jag förnimmer känslor och lustar som jag aldrig trodde jag skulle få uppleva. Vår tillvaro kretsar kring njutning. Njutning i allt. Mat, mys, sex och i alla andra vardagssysslor. Allt vi gör tillsammans blir magi. Allt är enkelt. Och ingenting känns falskt och oärligt utan vi är fria att vara dem vi är i varandras sällskap.  Fria att utforska oss själva på nytt. Vad vi vill. Vad som kan lockas fram. Vem vi är under alla lager av värderingar och normer som lastas på oss utifrån under så många år.

De där mossiga värderingarna som alla människor borde spränga i småbitar och istället bygga egna som är anpassade för att man ska kunna vara sig själv utan att tränga tillbaka någonting. Ja, alla bra saker alltså.

*

Jag har tidigare känt mig som en alldeles för stor fisk i en alltför liten glasskål. Märkte inte att jag genom åren har förträngt, förtryckt, förminskat sidor hos mig själv som jag tyckte verkade pinsamma, ointressanta för omvärlden och onormala. Det är så lätt hänt. Man träffar någon, man inser att ens behov inte blir tillfredsställda, man förtränger, trycker undan och går vidare – en dimension fattigare. Man bryter upp – träffar någon annan och inser att en del sidor inte passar in i förhållandet och så börjar man förminska dem och så går man vidare – ytterligare en dimension fattigare. Och så där kan man hålla på och man märker det inte ens.

Men nu letar jag i det förträngdas källarförråd efter allt det där jag kompromissade bort från mig själv för att anpassa mig efter andra. Nu tänker jag bara simma i det stora vattnet. Aldrig mer i en glasskål.

Lördagsvarm i hjärtat.

Vid återvinningsstation, ser ni råttorna? Det gjorde inte jag. När jag väl gjorde det skrek jag och ställde till med en scen.

Bauhus har skumma prylar. Fast jag tycker det är en sexig butik. Väldigt Alfa-hane-hang-out.

Fan vad sexigt med en man som kan svinga en slägga!

Söndagspromenad längs kajen vid Danvikstull. Jag tyckte den här kranen såg ut som en giraff med bruten nacke, eller hur?

Gud så mycket kärlek vid kajplats 314.

Snett hus.

En öppen dörr och en massa mörker mitt i bergsknallen. Very Lost.

I’m walking the line.

Kärleksstund, lite hångel och mycket skratt.

Just nu.

Det är så märkligt, varje morgon vaknar jag av att jag har en Alicia Keys-låt på hjärnan. Varje morgon är en ny låt av Alicia Keys. Och jag är inte ens så förtjust i Alicia Keys. Igår var det Try Sleeping with a Broken Heart, i förrgår var det Empire State of Mind och idag var det No One. Det är väldigt märkvärdigt.

Nu ska jag ta en lång promenad. Jag har så mycket spring i benen. Känner mig levande.

Som fan.

Just nu.

Varje dag öppnar jag nya dörrar till njutning. Varje timme är ett famlande i sexuella fantasivärldar där jag aldrig tidigare vågat mig in. Varje sekund är ett hjärtslag rikare av åtrå till Mattias.

Jag och brorsan, tidigare ikväll.

Fläskpannkakan vi åt.

Varför brorsan gjorde så där, visste ingen.

Syrran var clueless.

Ikväll var min bror här. Vi åt fläskpannkaka och hade musik på, lite tända ljus och klappade grannens katt i vår trädgård. Det var skitmysigt. Min bror och jag har gjort en lång och krokig resa i vår syskonrelation och just nu är resan som mest rolig. Det känns nästan som om resan börjar här. Och allt det andra var bara en väntan på detta. Det gör mig glad.

Cunt Buddy by Mia Mäkilä, 2010, mixed media on paper

ca 45 x 38 cm FOR SALE! 1900 SEK

Click image to enlarge

Just nu – sitter jag och pular i ateljén.

Just nu – regnar det som fan (utsikt från mitt ateljéfönster).

Just nu – är lamporna tända i min ateljé-julgran.

Just nu – ser det ut så här vid målarhörnan av min ateljé.

När man får detta mms från mina fd arbetskamrater på Arbetets Museum i Norrköping (minus Jasmina som tog bilden), det bästa tjejgänget i världen – dom skålar för mig eftersom jag inte kunde närvara på Kias kräftskiva. Fan vad glad man blir helt enkelt!

Mår bättre. Känner mig löjlig nu. Efter alla idiotiska och irrationella fantasiodlingar mitt i de svartaste i tankehålen. Förstår inte hur jag kan hamna där. Mitt i. Klämd. Mellan mina egna tvångstankar om ditt och datt som är så far out att inte ens jag förstår hur jag får ihop det.

Ibland är min fantasi det bästa jag har. Ibland blir den min fiende.

Och ångesten som samlades i en liten osynlig säck elva centimeter under hjärtat (som alltid) är nästan helt borta. Det där med ångest har blivit en sådan ovanlighet i min nuvarande tillvaro, att den känns så mycket mer när den väl väljer att göra comeback. Kanske kommer jag alltid att ha nära till ångessäcken. Eller så kommer jag jobba bort den också. Troligtvis inte.

Jag är ju en nervös person. Allmänt liksom.

Det regnar nu. Gamla Enskede är inbäddat i ett grått dis och jag känner stor lycka över vädret. Jag mår så mycket bättre av regn. Allt blir lite mindre stickit i ögonen, lite mer dämpat och inslaget i ett gnistrande vått omslag som gör det omöjligt att inte känna lite mer. Lite längre. Lite till.

Med blicken långt bort i tankar idag.

Har haft en heldag med ångest och sällskap av mina ondaste hjärnspöken. Jag går igenom något just nu. Smärtsamt möte  med mina hjärnspöken vid frontlinjen – gränsen mellan mitt förflutna, nuet och framtiden. Jag kan inte förklara hur mycket mitt liv har förändrats på bara ett år, även om jag talat om det hundra gånger här i bloggen. Men det går inte att förklara på ett sätt som gör förändringen rättvisa. Och hur mycket mitt liv än förändras, förädlas och förgylls så finns pusselbitar från mitt gamla liv, kvar i mitt nybyggda liv. Pusselbitar som stinker av skit och illaluktande falskhet. Jag står vid frontlinjen och det luktar illa på ena sidan och jag vill släppa taget om allt – men ser bara framtiden – min ljusa och fina framtid – bakom en glasskiva. Vågar inte krossa den med min knutna näve. Jag vill våga. Jag vill krossa. Jag vill men något gör det omöjligt. I alla fall för stunden.

Det är inte så att jag inte vågar släppa taget om mitt förflutna, för det har jag redan gjort, det handlar inte om det. Men det finns relationer, människor, sammanhang, saker och ting från mitt gamla liv som inte alls passar in i mitt nya. Jag blir ledsen, förvirrad när jag gång på gång låter det gamla och det nya krocka med varandra och jag kan inte få ihop det. Jag kan inte får ihop det.  Ibland vill jag radera allt från mitt gamla liv, bara låta det bli en svart fläck  mitt i Vintergatan, ibland blir jag så rädd för att förlora det jag har – här och nu – att jag helst skulle vilja radera mitt nya liv för att återgå till mitt gamla bara för att jag finner större trygghet i min utslitna olycka än i min nyfunna lycka. Det är så jävla dumt. Så jävla korkat.

Men ändå står jag där på frontlinjen med hundra hjärnspöken och gråter. Vill så gärna krossa glaset mellan mig och framtiden. Varför kan jag inte…

Varför kan jag inte?

The Stalker by Mia Mäkilä, 2010, mixed media on paper

ca 21 x 27 cm FOR SALE! 800 SEK

click image to enlarge

I regnet på Södermalm i eftermiddags

Fotografen Jessica Silversaga och jag vid Plankets fotoutställning vid Vita Bergsparken. Många röda nyanser.

Mitt favoritfoto av Jessica Silversaga.

Detta foto hänger i vår hall och föreställer Jessica Silversaga under en mask, taget av hennes man och fotografen Johan Strindberg som jag har bytt och sålt lite konst till då och då.

Vi fick också en pratstund med fotografen Anders Petersen som är en god vän till Mattias konstintresserade föräldrar.

Hoppsan, en Dagsljusbil på filminspelning på Södermalm.

Rolig lapp på Östgötagatan.

Så hamnade vi utanför Ingmar Bergmans hus på Karlaplan 10 på Östermalm, där han bodde under sina år som dramatenchef. Någon gick ut från porten – och jag smet in! Kolla vad andlig jag ser ut på högra bilden!

Det fortsätter klia överallt. Jäkla allergi. Troligtvis reagerar jag på en inre stress. Och jag behöver inte ens vara stressad för allt i mitt liv är bra och lugnt. Men i min katastrofberedskaps fantasiodling händer allt möjligt sjukt och konstigt. Varför ska jag plågas av min egen katastroffantasi? Jag måste våga lita på livet – fullt ut, inte vänta på att det snart går åt helvete med allt.

Att vara lycklig kräver mod att släppa taget om rädslan för eventuella fuck ups.

Önskar att jag var modigare än jag är just nu.

Har ätit lunch med min vän Ida Wahlund här hemma idag. Vi talade om så mycket. Alltid på djupet. Det känns viktigt i en vänskaplig relation för mig, att jag kan tala om sådant som är mycket mer intressant än vardagliga ting och saker man förväntas prata om. När jag tänker efter är jag hemskt ointresserad av att prata om annat än sådant som går lite djupare, lite längre, lite mer, som är  lite känsligare, lite mer påträngande, jag letar alltid efter människors kärnor. Efter punkten där deras existens blir en klar stjärna som glöder. Innanför skal och bakom alla masker. Det har vi för många av. Jag älskar när människor överraskar  med att vara naken med sin själ framför mig. Mentalt avklädd. Då känner jag trygghet och närhet.

Jag har själv haft så många masker framför mitt ansikte. Några av mina masker var försedda med löjliga leenden, andra var mer svårlästa för omvärlden. Tvetydiga dubbelmasker. Fiktiva men självpåhittade karaktärer som påminde om mig men som ändå bara var illusioner. Vill aldrig bära mask mer. Jag är bara jag nu och den enda masken jag har nu är min egen hud. Mjuk och ärlig. Inte alls rynkig eftersom jag alltid undvikit solljus, inte ens spår av alla bekymmer och olyckor som drabbat mig.

Jag är naken inför världen. Sårbar men stark. Ärlig och hämningslös.

Här, på bloggen, är jag naken inför er läsare. Blottar mina tankar. Mina känslor. Mina drömmar. Mardrömmar. Och mitt liv. En del undrar varför jag gör det. Hur jag kan lämna ut mig så. Vad som driver mig.

Ärlighet. Äkthet. En stark längtan om att bli sedd för den jag är.

En människa kan vandra genom hela sitt liv utan att veta vem hon är. Men jag vet vem jag är. För mig är det inte integritetskränkande att lämna ut detaljer om mig själv och mitt liv. Det skulle vara ännu mer kränkande att aldrig ha blivit sedd av omvärlden.  Aldrig blivit hörd. Förstådd. Det hade varit mycket mer kränkande att vara tvungen att dämpa min lust att vara själsligt naken inför omvärlden, bara för att man inte får göra så, för att det sägs vara dumt och sårbart.

Jag är naken inför er läsare, men jag är också en illusion. En människa på en blogg. Ibland i svartvita bilder. Ibland i färg. Ibland i kryptisk text. Ibland i vardagsnotiser.

Men någonstans där – finns jag. I all min existens.

Vet inte varför men jag känner mig så avdomnad. Liksom både kroppsligt och mentalt. Som om jag är insvept i ett täcke. Varmt men kvävande.

Det är en otäck känsla och jag vet inte varför den finns där. Får för mig en massa dumma saker, att jag är dödssjuk, eller att jag förnimmer förträngda minnen från mitt förflutna som jag kämpar för att inte minnas. Eller så är det för att jag ska ha mens snart. Högst troligt (men tråkig och odramatisk anledning).

Har haft lite mysigt de här dagarna ändå. Mattias har jobbat hemifrån då vi har haft ett gäng rörmokare här för att installera den nyborrade bergvärmen i vår källare. Vi har ätit lunch på Bella Vista i Tallkrogen och kunnat kyssas och kramas när vi har velat fast det inte är helg eller semester. Det har känts lite styggt faktiskt. Jag gillar att känna mig stygg.

Förövrigt så fick jag bilder från HEY! Magazine igår där jag ska vara med i nästa nummer med både intervju och bilder, och jag fick se när den gick i tryck här om dagen, vad spännande!

Blobber Betty (nattmössedemonen ovan) är värsta stjärnan nu i HEY!

The Cry Baby Gangsta by Mia Mäkilä, 2010, mixed media on paper.

ca  20 x 30 cm FOR SALE! 800 SEK

Jag och Domenique på en restaurang i Globen City tidigare idag.

.

Träffade Domenique idag. Min Domenique. Eller, hon brukade kännas som min Domenique. Tiden och omständigheter har suddat ut de där känslorna en aning. Och vi har nästan inte setts på ett år. Inte sedan vi jobbade så intensivt med de där fotoprojekten förra sommaren. Men projekten blev abrupt avbrutet på hösten. Av många anledningar. Sedan tappade vi kontakten nästan helt. Vi har känt varandra sedan vi var tonåringar, och förra sommaren bodde vi nästan ihop när vi jobbade dygnet runt med alla plåtningar men vi har aldrig kommit varandra särskilt nära, det har varit annat som bundit oss samman. När vi var unga var det Madonna som gällde och vi kunde prata om henne i timmar. Jämföra mixar av Madonnalåtar, prata om hennes turnéer eller klä ut oss i de stilarna som Madonna hela tiden bytte ut mot nya. När vi blev lite äldre var det kärleken till konsten och estetiken som höll oss samman. En del öden och erfarenheter också. Vi tänker så lika. Men olika. Vi kompletterar varandra i skaparprocessen. Domenique som är modell tänker skönhet, nytänkande estetik, kroppsliga möjligheter (hon är också akrobat) och jag är mer intresserad av det fula, det bortglömda, det okända, det groteska och det outforskade. Det blir en magisk blandning.

Men.

Av olika anledningar kan vi inte fortsätta våra projekt. Och vi satt mittemot varandra på restaurangen idag och tänkte samma sak. “Fan”.

Vi hade kunnat gå hur långt som helst tillsammans.

Domenique kommer alltid att vara min olyckliga skaparkärlek.

Jag önskar att jag någon gång i framtiden, kan se en yellow brick road där vi båda kan gå tillsammans igen.

Domenique som tonåring – då jag lärde känna henne 1992 (dock har jag inte tagit bilden).

Tidig fotning av Domenique. Jag tror vi var arton år här, 1997.
Temat var Evita, eftersom vi båda var besatta av Madonna då.

Ur vårt fotoprojekt Nylon Bambi, 2009.

Fotoserien om den misshandlade Eve-Marie var jobbig att göra eftersom vi båda har blivit utsatta för våld i kärleksrelationer.

Domenique förbereder inför Natascha-fotningen. Resultatet ser ni nedan:

Domenique som min version av Marilyn, 2009. Det finns stora likheter mellan dem. På både gott och ont.

Nedan följer lite blandade bilder.

Lick Project:

Lite mer bilder från våra projekt och andra tillfällen:

My Wedding Demon -projektet 2009

Bakom Kulisserna på Pia-projektet.

Har fått klåda igen. Och tagit medicin. Och är trött av medicinen. Men på ett skönt sätt. Har ändå kunnat jobba lite. Försöker leta efter ett passande galleri i Stockholm, har mejlat flera men de verkar alla vara på semester. Inboxen är tystare än någonsin. Och jag som har dåligt tålamod. Vill bara att det ska hända något. Stort. Nu. Nu. Nu.

Det går bra på gruppuställningen i Frankrike, som lider mot sitt slut. 15 000 människor har redan besökt LiFE och sett mina femton konstverk där. Det är bra. Men jag märker inte så mycket av att jag har utställning där, inte mer än lite fler franska fan request på Facebook och några fanmejl. Det är lite surrealistiskt.

Jag vill så mycket just nu. Och jag har inget tålamod.

Ibland känns det som om jag står utanför det där bruset jag var ett med när jag hade fler utställningar. Vill tillhöra bruset igen. Vill höras. Mest. Högst. Längst.

Mullholland Drive

Persona

The Melting Mask by Mia Mäkilä, 2010, drawing on paper

ca 22 x 30 cm. FOR SALE! 950 SEK

Dead Like All Of Us by Mia Mäkilä, 2010, mixed media on antique postcard

10 x 16 cm. FOR SALE! 500 SEK