Har haft en skön morgon. Lyssnat på hur den sista snön rasat ned från hustaket. Läst DN i skogsrummet. Ätit frukost. Nu väntar staffliet och en tom målarduk. Nu ska jag måla. Tänkte uppdatera er då och då i detta inlägg hur det går och vad som händer. Typ som twitter, fast direkt här i bloggen. Nu börjar jag.

12.39. Första inlägget. Känns inte som det hänt mycket sedan en minut sedan när jag skrev texten ovan, när jag tänker på det har det inte hänt ett skit. Onödigt inlägg. Borde raderas.

12.54. Nu har jag grundat duken. Ljusblå. Och jag är redan jättekladdig. Ibland får jag för mig att jag gillar måleriet mer för allt kladdande än för själva utförandet.

13.06. Det är verkligen skittrist att vänta på att färg ska torka. Vad som är ännu tristare måste vara att läsa om det  på en blogg. Sorry.

13.39. Skissar Vagina Monster!

13.49. Det blir bra! Jag är inte riktigt nöjd med de två första vagina monsterna men nu har jag hittat ett uttryck som äntligen känns mer jag på något vis. Jippi.

14.00. Lunch break. Min mage kurrar för högt för att jag ska kunna tänka klart. Potatisbullar med bacon och lingonsylt.

Jag och Nanci tidigare idag.

Det är vår. Stockholm droppar av förväntan. Det droppar över allt. Under mig, på taken och inne i mig. Mattias och jag låg länge ihopknutna i sängen i morse och med detsamma jag klev upp kände jag hur våren plötsligt kom. Som årets första snö ungefär, fast tvärtom.

På eftermiddagen åt jag lunch på stan med Nanci. Jag såg på henne att våren hade kommit till henne också. Det var fint.

Därefter vandrade jag från Östermalm till Södermalm. Jag älskar den här staden. Den har förvisso krympt en aning i mina ögon och känns inte alls så fasligt stor som den gjorde när jag bara hälsade på den en eller två gånger om året förr i tiden. Men den är alltid lika vacker och överraskande. Hittar nya smultronställen hela tiden.

Någonstans på Hornsgatan fick jag enorm skaparlust och inspiration och jag gick länge och funderade på kommande konstprojekt. Känner mig laddad nu. Liksom till bredden. Imorgon ska jag skapa. Då jävlar.

Allt jag skriver nu känns futtigt. För det enda som betyder nåt är att det äntligen är

vår

Har helt glömt att scanna in min senaste intervju, i svensk-finska kulturmagasinet Sheriffi! Dock är intervjun från senhösten då jag var singel och bodde i Norrköping, så den kanske känns lite inaktuell, men den är roligt skriven av Christian Bertell:

Senaste numret av Sheriffi.

Klicka för att läsa!

Klicka för att läsa!

Klicka för att läsa!

Klicka för att läsa!

Vagina Monster #2 by Mia Mäkilä, 2010, acrylics on canvas, 46 x 38 cm, FOR SALE!

Jag och Mattias, på väg till ICA (BEA) i Svedmyra igår.

Det har varit en fantastisk helg. En sådan där helg då hela livet liksom stannar upp, tiden stängs av och tillvaron blir en egen värld med sina egna regler och sin egen tidszon. Vi ligger länge i sängen och myser, skrattar, berättar saker, älskar, gör knutar av våra händer, och äter bacon och ägg under kärleksfull frukost, spikar upp tavlor, kopplar taklampor,  rensar flyttkartonger, går hand i hand till ICA och  skämtar och skrattar på vägen så jag får magknip, skapar, hånglar och grillar ute på verandan. Ni vet vad jag menar. En sådan där helg som man vill ska vara hur länge som helst. I en evighet helst.

I fredags arbetade jag vidare med The Virgin. Mattias kommer med råd och synpunkter och jag lyssnar på honom (den ende som kan få mig att tänka om och testa alternativ till det jag redan tänkt) och collaget växer sakta  men säkert fram under kontrollerade former (jag önskar mer spontanitet!). Därefter målar jag för första gången sedan september. Känns fantastiskt. Men jag är ringrostig och blir snabbt trött i armen och hjärnan. Det är i alla fall en överväldigande känsla att det äntligen känns KUL att måla igen! Jag målar den första i en serie av Vagina Monsters och är på god väg med en andra också. Att vara digital konst med måleri är briljant. Kommer att bli en underbar kollektion om mina sexuella erfarenheter.

Mitt Vagina Monster och en teckning gjord av ett barn som blivit sexuellt utnyttjad.

När jag lägger ut första Vaginamonstret på Facebook får jag en kommentar av ett fan att bilden liknar de teckningar som under terapisessioner ritas av barn som blivit sexuellt utnyttjade, och så länkar han till en sida med just sådana teckningar. Och jag ryser. Min bild är en kopia. Jag har inte varit utsatt för sexuella övergrepp som barn men man kan ju säga att jag har det i vuxen ålder och det återspeglas nu i min konst. Barnteckningarna lämnar mig lite freaked out medan jag inser hur skadad jag blivit av att ha haft sex mot min vilja. Tur att jag lyckats gå vidare även där. Nu finns bara njutning. I allt jag tar mig för.

Nu ska jag ta mig in till stan för att handla mer penslar och dukar. Mina penslar är alla döda och torra sedan det långa uppehållet. Fortsätt norpa åt er det bästa på REAN här under, inte mycket kvar nu.

Vagina Monster # 1 by Mia Mäkilä, 2010, acrylics on canvas, 50 x 60 cm FOR SALE: 3500 SEK

Nu har jag knåpat ihop min årliga REA, med verk som jag vill bli av  med för att få plats med mina nya kollektion. Vi kan kalla det för kombinerad flytt- och vår-REA! Om ni är intre2sserade av att köpa – mejla mig:  info @ miamakila . com

Alla verk är original och de digitala collagen finns bara i en upplaga av 5 var och kommer med äkthetsintyg! Passa på, först till kvarn!

Creepling 22 by Gus Fink & Mia Mäkilä, 2008.

(1500:-) NU: 900:- (oramad vykortstorlek)

Creepling 23 by Gus Fink & Mia Mäkilä, 2008.

(1500:-) NU: 1100:- (ramad vykortstorlek)

Creepling 25 by Gus Fink & Mia Mäkilä, 2008.

(1500:-) NU: 1100:- (ramad vykortstorlek)

Creepling 26 by Mia Mäkilä & Gus Fink, 2008.

(1200:-) NU: 500:- (oramad vykortstorlek)

Creepling 27 by Gus Fink & Mia Mäkilä, 2008.

(3200:-) NU: 1800:- (ramad i en stor antik träram)

Creepling 30 by Mia Mäkilä & Gus Fink, 2008.

SÅLD

Creepling 32 by Gus Fink & Mia Mäkilä, 2008.

SÅLD

Queen of My Cunt, av Mia Mäkilä, 2008, mixed media på duk, 45 x 37 cm (oramad)

(2500:-) NU: 1300:-!

Sad and Bad av Mia Mäkilä, 2008.

SÅLD

Bacon Coloured Demon by Mia Mäkilä, 2009, acrylics on canvas, 61 x 50 cm oramad

SÅLD

Bird Lady by Mia Mäkilä, 2008, digital print (ed of 5). 30 x 45 cm (fyra original kvar!) oramad

(3500:-) NU: 2500:-!

Gingerbread House by Mia Mäkilä, 2008, digital print (ed of 5)

( tre original kvar!) oramad (3500:-) NU: 2000:-!

Pinocchio by Mia Mäkilä, 2009, mixed media on antique paper.

(1000:-) NU: 500:- (oramad 12,5 x 16,5 cm)

Mama by Mia Mäkilä, 2009, acrylics on antique photo.

(1500:-) NU: 900:- (ramad vykortstorlek)

Hannah And Her Sisters by Mia Mäkilä, 2009, acrylics on antique photo

(1000:-) NU: 500:- (oramad vykortstorlek)

Momo The Sea Monster by Mia Mäkilä, 2009, acrylics on canvas (50×50 cm oramad)

SÅLD

The Dream by Mia Mäkilä, 2008, mixed media on a book cover, 29 x 41 cm ramad i glas och svart ram.

(2500:-) NU: 1800:-!

The Game by Mia Mäkilä, 2008, mixed media on canvas 27 x 22 cm ramad med svart ram.

SÅLD

Black Holes by Mia Mäkilä, 2009, mixed media on antique book cover (oramad)

(1000:-) NU: 500:-!

Köpa? Skriv till: info @ miamakila . com

Idag är en bra dag. Vårsolen lyser upp hela huset och fåglarna kvittrar utanför. Skitmysigt. På morgonen hängde jag tvätt och gick en långpromenad kring Globen och handlade på Globen City innan jag gick hem.

Känner mig så himla inspirerad! Vill bara skapa skapa skapa nu. Se vart jag är på väg som konstnär. Är hemskt nyfiken på om jag kan bolla måleriet och collageskapandet samtidigt, ska nog börja måla redan ikväll tror jag. Längtar efter att fixa i ordning min ateljé, Mattias ska bygga om den med hyllor och arbetsbänk som är anpassade efter mina behov. Han är en jäkel på att bygga saker. Så har han ju arbetat som dekorbyggare också. Det är faktiskt han som byggt Jeopardydekoren. Och nästan all dekor för andra lekprogram från 90-talet också. Det är lite kuriosa tycker jag.

Vår kärlek blir allt mer stark och jordnära. Vi älskar nästan varje natt och jag lär mig att njuta av saker som jag inte tänkt på förut. Har aldrig kopplat ihop sexuell njutning med beröring tidigare. Det är nytt och en fantastisk känsla. Bara en lätt beröring i en sexuell lek kan få mig att bli tokig. Så har jag aldrig tidigare känt. Jag har missat så mycket på grund av min Vestibulit. Men jag har dessto mer att utforska. Jag är en nyfiken tonåring i en trettioårings kropp. Galet skön blandning.

ps. Om några timmar kommer jag publicera en ny konst-REA här på bloggen, så håll utkik!

Hurra! Det går skitbra med collaget. Har hittat en bra ton och stil och så kom jag på den briljanta idén att jag ska måla på andra projekt samtidigt som jag arbetar med de nya collagen i Photoshop. På så sätt kommer jag få ihop en finfin utställning som varierar i media. Men det lär dröja länge innan jag kan ha utställning. Nu är det hårt arbete som gäller.

Det är onsdag morgon och jag har nyss gått upp. Drömde mystiska drömmar om natten, bland annat att jag åkte en buss som var en åkande balkong, 30 cm över en å från Borås till Norrköping och mitt under färden så kom jag på att jag inte längre bor i Norrköping utan i Stockholm och greps av panik, och tappade min väska i ån. Igår natt drömde jag åter igen att jag tappade tänder och här om natten drömde jag att jag var med i en cykeltävling som gick ut på att man skulle bära så mycket blommor man bara kunde medan man cyklade. Konstiga drömmar.

Livet i Enskede är obeskrivligt skönt. Så skönt att jag drabbas av en isande ångest och panik ibland. Jag är inte van att ha det så här bra. Jag är van vid drama, intriger, bråk och falska verklighetsbubblor. Har svårt att verkligen förstå att jag lever utanför allt det där nu. Har svårt att vänja mig vid lugnet och känslan av att vara trygg. Då får jag för mig att allt det här kan vara borta på en sekund. Jag vet att jag är dum i huvudet när jag tänker så, men jag är skadad av mitt förflutna. Psykisk misshandel är typ sak som en bilolycka och man får whiplash, fast i hjärnan. Tanken:  Den som säger sig älska mig, gör mig illa, blir skadan. Allt därefter är bara en kamp att bli av med den tanken.

Älskar man någon på riktigt, så kan man omöjligt göra illa. Det har jag lärt mig nu. Jag har också lärt mig att dem som gör en illa i kärlekens namn, ofta har varit med om något liknande av människor som påstått sig älska dem. De ger tillbaka med samma medicin  och projicerar allt på någon annan som de säger sig älska, fast de vet hur jävla smärtsamt det är. Ur det blir deras kärlek omvandlat till hat.  Det är en märklig företeelse.

Jag gör framsteg hela tiden. Brottas med demoner och hjärnspöken varje dag och vissa av dem blir jag av  med, vissa återkommer så fort de får en chans. Så kommer det vara också. Säkert länge, länge.

Nu ska jag arbeta vidare med The Virgin.

Dagen har gått åt med att arbetet av The Virgin. Måste erkänna att jag då och då drabbas av en outgrundlig ångest medan jag arbetar. Har höga krav på mig själv som resulterar i att jag spänner mig och har svårt att få flöde i skapandet. Men sakta men säkert växer det fram ett uttryck och en känsla som matchar den jag vill förmedla. Det känns fantastiskt. Den här gången blir det inga vampyrer eller viktorianska kvinnor. Det blir mer Mark Ryden möter Tim Burton. Pastelligt och sagoaktigt men med en mörk underton. Förut var det tvärtom, mörkt med en sagoaktig och humoristisk underton. Saker förändras och jag måste vidare i mitt konstnärskap. Det är nu jag börjar om, laddar om, finner nya vägar, utvecklas och går vidare. Men det är en bittersöt känsla. Lite scary men mest spännande. Nu ska jag arbeta vidare. Vi hörs.

Har arbetat hårt med första utkastet i PhotoShop av The Virgin. Det har gått bra men det är svårt att bryta sig loss från gamla vanor och darlings. Jag vill arbeta på ny mark, okänd mark, vara rädd och känna mig förvirrad. Jag kämpar för att hålla mig på okänd mark. Just nu vill jag bara utvecklas, inte känna tillfredsställelse för att man kan något utan för att man inte kan.

Har fått spännande mejl från elever som skriver akademiska uppsatser om min konst, en Universitetslektor som talat om min konst  på lektioner och dragit referenser till Bakhtins karnevalsteorier – som jag själv är så inspirerad av, det är kul, och så vill jag tacka underbara Linda Skugge för att hon nämnde mig och länkade till hemsidan på sin blogg igår!

Tog precis några fina bilder på vårt kök (köksskåpen är inköpt dekor från någon gammal reklamfilm som Mattias arbetet på med ljussättning).

Roliga detaljer med zink .

Myntburken och posthyllan.

Köket badar i middagsljuset.

Mattias och jag på bussen ned till Norrköping i lördags.

Helgen har varit intensiv och laddad av symbolisk värde. Mattias och jag hjälptes åt att städa min gamla lägenhet i Norrköping och i söndags lämnade jag tillbaka nycklarna till hyresvärden. Nu är det på riktigt. Nu bor jag inte längre i Norrköping. Jag bor i Stockholm. Allt som finns kvar i lägenheten i Norrköping är mina minnen.

Nycklarna till mitt gamla liv, innan jag återlämnade dem,

Idag snöar det hur mycket som helst. Jag älskar vintern, men nu känns den ganska överspelad. Längtar till våren. Som alla andra. Den här vintern har känts som en enda lång dag. Fast jag ska inte klaga, det här har varit den bästa vintern i hela mitt liv. Faktiskt.

Idag måste jag ta tjuren vid hornen och arbeta fram en ton och stil, känsla och mood för mitt collage The Virgin. Kan inte dra ut på det längre, bara för att det är läskigt att bestämma sig.

Har världens PMS och lipar fast jag inte vet varför. Gråten känns ansträngd och jag har svårt att få fram något vilket blir lite komiskt eftersom jag inte ens vet varför jag vill gråta. Arbetet med The Virgin är fortfarande i skisstadiet och jag har svårt att hitta rätt. Men det ska gå.

Ska försöka knåpa ihop en bra REA också. Så jag blir av med det gamla och bara kan koncentrera mig på allt det nya.

Idag har jag svårt att skriva. Kanske blir det en bättre blogg senare. Vissa dagar kommer med en tystnad som är svår att bryta utan att det blir påtvingat.

Mattias kom hem med en present här om dagen; teamväskan till George Clooney-filmen The American som delvis spelades in i Sverige och som Dagsljus (företaget där Mattias är verksamhetschef) bidrog med filmutrustning till. Inte alla som har en sådan.

Det har varit en bra dag. Trots att jag hittade en spindel i källaren – som jag dödade med fläckborttagningsspray och den drunknade i skummet medan jag skrek. Hatar spindlar. Och här finns det gott om dem tydligen. Är det någon av er som vet ett kärringknep på hur man får bukt med inomhusspindlar?

Har skissat vidare på collaget och kan inte bestämma mig för tonen jag ska hålla i min nya kollektion. Det kommer nog ta en tid att sätta tonen och känslan jag vill förmedla. Och jag som inte har något vidare tålamod.

I eftermiddags tog jag och kopierade alla “Kära Dagbok”-inlägg här i bloggen och klistrade in i ett Worddokument för att spara i fall något skulle hända bloggen. Det blev 1500 sidor. Hjälp. Vad mycket jag skriver. Att skriva innersta-inne-tankar på en blogg är ju lite att vara en amatörförfattare, jag kunde i alla se en stor skillnad på språk och innehåll på bloggarna nu och för ett par år sedan. Jag utvecklas även som bloggförfattare. Vad nu det är värt.

Jag och min Nikon D90.

Det kändes så skönt att gå ut med min hemlighet här på bloggen igår. På eftermiddagen tog jag en promenad längs de trånga villagatorna här i Gamla Enskede, solen lyste upp snön alldeles gyllengul och bara fåglarnas kvitter hördes. Annars var allting tyst och lugnt. Kände mig trygg och fri på samma gång. Stannade vid skogen och stod  alldeles stilla ett tag. Njöt av tystnaden och lugnet. Vet inte om det var mitt eget lugn jag kände eller naturens. Kanske en kombination.

Vi börjar få mer ordning här i villan. Dagarna går åt att städa och plocka ur kartonger. Men jag har arbetat lite med första collaget – The Virgin också, i alla fall samlat in mer bilder och tankeskissat. Mattias är ett tekniskt geni och har lyckats fixa att vi kan streama Spotify på högtalare genom hela huset, vi hade ett tvåmansparty igår kväll och dansade på övervåningen till Jackson Five. Det var mysigt.

Vi ska till och  med ha en permanent liten fotostudio i källaren där jag kan öva mig på fotografering och lära mig använda min Nikon D90 till fullo. Det är självklart en fantastiskt möjlighet att vara tillsammans med en filmljussättare.

Idag ska jag fortsätta arbeta på The Virgin, och kanske till och med börja skapa i Photoshop. Känns lite läskigt att börja. Men jävligt spännande.

Nu ska jag berätta en mörk hemlighet för er. Jag ska förklara varför jag ska berätta om mina sexuella erfarenheter för er i mina kommande collage. Jag ska komma ut med något mycket smärtsamt (så kommentera respektfullt tack) och som jag aldrig talar om förutom med vissa utvalda människor. Men nu ska alla få veta. Ni ska få veta. Hela världen ska få veta nu.

So here I go.

I elva år har jag lidit av smärta vid samlag. I elva år har jag hatat sex. Hatat min kropp. Hatat mitt kön. Använt min egen kropp som sexuell leverans för mina före detta pojkvänner, trots att jag mådde illa och ville bara dö under hela akten. Sett min kropp som en sexleveransmaskin med krav på att användas för mina dåvarande pojkvänner så att de skulle bli tillfredsställda, så att de skulle tycka om mig, så att de inte skulle lämna mig, fast jag själv aldrig njöt, fejkade varenda orgasm och låg med smärta hela natten efter samlagen då mina före detta pojkvänner sedan länge hade somnat av njutningsfulla orgasmer och av mina sexuella presenter och leveranser. Jag kunde inte ens cykla dagen efter då könet brann av brännande smärta och outhärdliga kramper.

Det var penetration som var värst. Så fort jag hamnade i en penetrations-situation ville jag bara skrika av smärta, men kvävde vartenda skrik med ett fejkat njutningsljud i hopp om att allt i alla fall skulle låta normalt. Jag började utforska vad jag kunde göra för dem istället, så att jag skulle slippa penetrationsdelen. Men så fort det blev in-och-ut-grejen stängde jag av och har idag nästan inga minnesbilder av elva års sexuella erfarenheter. Jag ville inte ha sex men sade aldrig nej. Jag ställde upp fast jag borde sagt ifrån. Jag hade aldrig sex för min egen del, jag gav sex som en skuld. En förhållandeskuld. För sex måste man ha i ett förhållande och sex var penetration för mig. In-och-ut. Det andra var bara bisaker. Förspel var onödigt. Jag var ju ändå bara rädd för smärtan, ville bara ha det gjort, så det blev mycket pang-på-rödbetan-sex för att få det avklarat. På födelsedagar, på midsommarafton, nyårsafton och en massa andra dagar som jag kände att jag inte ställt upp på länge och nu var det dags igen.

Jag visste inte vad som var fel på mig. Varför jag hade så ont. Varför mitt kön var så idiotiskt konstruerat. Varför jag hade en sådan äcklig fitta som inte ens funkade som det skulle. I många år fick jag för mig att jag inte hade något “knull-hål”. Att det var därför det var så svårt att komma in i mig, att det var därför det kändes så onaturligt och trångt och smärtsamt.

Men i själva verket var jag spänd och nerverna i slidan blev överexponerade och utslitna och därför smärtade det, men det visste jag inte då.

Så var det redan från början, när jag förlorade oskulden när jag var arton år, till en man som tyvärr var helt ointresserad av min njutning utan bara av sin egen. Det var där det började. Han fick mina första fem sexuella år och misshandlade mig samtidigt i vardagen (dock aldrig i samband med sexuella möten), det gjorde mig fucked up, det gjorde mig tillplattad och jag glömde bort att min kropp var min egen, jag glömde bort min egen njutning. Allt gick ut på att behaga och tillfredsställa honom, och jag hatade varje sekund av det fast jag aldrig sade ifrån. Jag hade höga krav på mig själv. Ville göra allt rätt och bra. Jag ville vinna guld i Olympiska spelen i sex. Tävlade mot den porr jag hittade gömd i bokhyllorna som han smusslade med under alla år vi var tillsammans (som jag trodde han behövde för att jag inte gav honom det han ville ha och därför tyckte att det var mitt eget fel att han hade porrgömmor). Till slut gav jag upp min egen sexuella personlighet och blev en porrmaskin som rörde mig och lät som kvinnorna i hans porrfilmer, jag blev en sexrobot.

När man har sex mot sin vilja händer något med både kroppen och själen. Man dör en smula. Jag får skylla mig själv kanske ni tänker, jag sade ju aldrig ifrån. Men jag var bara tonåring när vi började ha sex, jag visste inget annat. Barn som blir utsatta för sexuella övergrepp säger ofta aldrig ifrån heller. Man tror att det är vad som krävs av en. Man får för sig att det är ens eget fel. Man tar på sig skuld, skam och stänger av.

Det var inte förrän 2001 som jag läste en artikel i Aftonbladet som jag förstod vad som var fel med mig. Varför jag hade ont och hatade sex. “200 000 svenska tjejer lider av smärta vid samlag” löd rubriken. I artikeln intervjuades en tjej i tjugoårsåldern som hade smärta vid samlag, hon vågade inte ens ragga killar på krogen för att det kunde leda till sex -penetration – och smärta. Sjukdomen kallades för Vestibulit. Nu hade jag ett namn på det! Det var en stor upplevelse av att få den bekräftelsen, även om den kom från Aftonbladet och inte från en gynekolog – som jag undvek på grund av den outhärdliga smärtan vid undersökningarna och som aldrig hade nämnt detta för mig trots att jag beskrivit mina symtom. En kvinnlig gynekolog sade till mig: “Du behöver bli mer kåt. Hyr en porrfilm.” Idiot.

Under elva år har jag upplevt smärta vid sexuella möten med män. Under elva år har jag haft Vestibulit. Tills Mattias kom in i mitt liv. Förra året. Han fick mitt förtroende. Jag litade på honom och började öppna upp mig, började tala om detta på ett konstruktivt sätt. Han blev min bästa vän som jag bollade tankar, idéer och hjärnspöken med. Sedan började utforskandet efter min egen sexuella identitet. Och sökandet efter min sexuella njutning. Accepterandet av mitt eget kön. Det gick förvånansvärt fort att ta alla steg i taget som behövdes för att kunna slappna av och börja njuta av sex. År av krav, leveransskuld och kroppsligt egenhat började smälta bort. Smärtan började avta. Njutning och lekfullhet tog vid. Idag kan jag njuta av sex på ett sätt som jag bara kunde se på film eller läsa om i romaner. Har kommit så långt på bara ett halvår. Jag är skitstolt över mig själv. Har verkligen vuxit som människa, som kvinna och som sexuella varelse, på väldigt kort tid.

Jag har en hel värld att utforska nu. En värld jag inte kunnat ta del av förrän nu. Och jag är redo att utforska ALLT med den. Och jag har världens bästa stöd. Den här resan gör jag inte ensam.

Så nu ska jag alltså berätta om allt det här i min konst. Det är utelämnande och läskigt. Men spännande och givande. Helande. Jag vet, alltså jag bara vet, att jag kommer att påverka människor med den här berättelsen och kanske kommer jag att ge aha-uppplevelser till kvinnor som lider av samma sak. Om jag bara kan få en kvinna som har smärta vid sex att få lite hopp, är jag nöjd. Då blir min berättelse och min konst viktig. Och det betyder allt för mig.

Jag berättar det här för att ge förståelse för mina kommande collage. Och för att jag är stark nog att stå för en sexuell sjukdom som går att bota. Jag känner ingen skam längre. Att berätta det här, är så jävla befriande.

Så jävla befriande.

Läs mer om Vestibulit här

(om det är någon som vill maila mig angående detta så går det bra på info[at]miamakila.com)

Jag samlar bilder till mitt första collage i den nya stilen- The Virgin. Det blir pastelligt och gulligt. Men farligt och mörkt på samma gång. Det här kommer att bli så bra! Det kommer att bli lowbrow i collageform. Någonting nytt som folk inte har sett förut. Det är i alla fall min intention.

Trots att jag är lyckligare än någonsin så är hälsan skit. Det har varit intensivt och dammigt i flytten och min allergi har fått fnatt. Igår tog jag klåda-stillande tabletter som gör mig alldeles drogad, och sov bort halva dagen. Mattias kom hem (sent eftersom tunnelbanesystemet är helt ur synk), med salta katten och godsaker för att jag skulle bli på bättre humör. Jag blev rörd och glad. Har världens bästa pojkvän. Idag mår jag lite bättre, har tagit samma piller men är piggare. Möblerandet i huset går bra. Källarvåningen håller på att komma till liv, det blir ett filmbibliotek (med våra etthundratusenmiljoner DVD-filmer) och ett TV-rum där vi numera brassar på hemmabiosystemet så fönsterna darrar av vibrationerna från subwoofern. Ser fram emot när vi bygger biografen sedan. Tänk att vi delar den drömmen, jag och Mattias, sedan många år tillbaka då vi inte ens kände varandra. It’s meant to be.

Eftersom hälsan är skit så har jag varit tvungen att skjuta på mitt TV-framträdande i NT24 på fredag. Vet inte när det blir nu. Vi får se.

Första collaget i min nya kollektion håller sakta ta form i mitt huvud. Den här gången gäller noggrann planering och skissning innan jag börjar. För att det första collaget ska liksom sätta tonen i det nya. Jag måste vara mycket säker på vad det är jag vill berätta  nu. För sedan ska jag hålla mig till temat under en längre tid.

Temat kommer att bli mina sexuella erfarenheter. Från oskudstagandet till dagens upplevelser. Och det kommer att bli en stark berättelse, en lång resa att berätta om i mina bilder. Förnedring, smärta, mörker till njutning, lekfullhet och extas.

Nu börjar resan.

Vårt hus.

Ja, nu bor jag på riktigt riktigt i huset i Gamla Enskede i Stockholm. I lördags hämtade vi hem alla mina saker och möbler med mamma och pappas generösa flytthjälp. Söndagen gick åt att packa upp, möblera och åka till soptippen med överskott och saker som inte passar in i vårt hem. Huset här i Enskede har fem rum och kök, och vi är långt ifrån färdiga med möbleringen. Vi ska ju liksom bygga en biograf i källaren sedan, med rött sammet och filtgolv, och sovrummet ska göras om nästan från scratch, så jag visar er lite av övervåningen så länge tills vi fått mer ordning:

Så här ser vårt TV-lösa vardagsrum ut på övervåningen nu när jag flyttat hit.

Det är en blandning av mitt före detta vinterrum och Mattias tidigare vita vardagsrum.

Soffan från Mio (Classic). Vi har ännu inte kommit på vad vi ska ha över soffan. Tavlor. Väggskåp. Föremål. Hylla. Vi får se.

Min farmor gick bort på juldagen, denna gungstol är arvegods från farmor och jag blir påmind om henne när jag sitter där och gungar fram och tillbaka.

I matsalen är det ljust och grönt. Det kommer att bli ett skogsrum så småningom.

Mattias har tagit upp i nock i matrummet, passar bra när min stora jugendbyrå står vid den höga kortväggen.

Mycket gröna växter kommer det bi så småningom, i skogsrummet.

Den här vackra träskålen gjorde min farfar efter han släpade hem trädknölen från Finska Vinterkriget (troligtvis från Ryssland) 1943.

Den här torsdag kändes kort. Den gick fort förbi och lämnade föga avtryck i mitt liv. Min koncentration ligger på flytten i helgen. Och på att komma i form för skapandet nästa vecka.

Nu måste jag skifta fokus i mitt skapande, från inspiration till försäljning. Måste börja tjäna större pengar och få upp en stabilare inkomst. Jag har ägnat så stor del av det sista halvåret på personlig utveckling och göra den stora inre resan till avslut och nystart, att jag försummat mycket av den energi jag tidigare lagt på min karriär. Men nu har jag en stabil personlig grund och en inre styrka som jag fått tack vare min omvävlande pånyttfödelse som kvinna – och som människa. Nu kan jag satsa allt på att fortsätta bli en bättre konstnär och en utomordentlig affärskvinna. Jag har alla förutsättningar som behövs.

Jag och Mattias jacka.

Ser Änglagård med extrahögt ljud på hemmabiosystemet bara för att jag kan det nu när jag bor här ensam med Mattias, samtidigt som jag plockar och städar. Vi fick mycket gjort igår kväll och stupade i säng vid midnatt. Då hade vi rensat bort en jäkla massa saker som ska till tippen, flyttat den stora vita bokhyllan in till vardagsrummet, fått soffan från Mio och möblerat och dragit möbler kors och tvärs. På natten gick jag upp i mörkret för att naken gå runt i huset och titta mig omkring – på mitt hem. Mina bara fötter tassade över trägolvet och jag log ända tills jag gick och lade mig igen och somnade om. Vaknade av samma leende och Mattias som kysste min kind.

Soffan (Classic) från Mio.

Om en vecka kommer jag börja arbeta med konsten igen. Jag är förväntansfull, lite nervös och spänd. Men mest glad.

Har fått erbjudande om att medverka i en intervju för Norrköpings Tidningars lokalTV (NT24) och kommer att åka till Norrköping för inspelning den 26 februari. Det var ett tag sedan jag var med på TV. Ska bli kul.

För övrigt har jag fått tacka nej till NEON i Brösarp om utställningen i påsk. Har ju inte några verk kvar att visa nu när jag ska turnera vidare med den franska festivalen med de sista tavlorna jag har kvar. Sedan blir det ju flytt-REA om några veckor. Håll utkik.

Nu ska jag titta vidare på Änglagård och mysa i vår nya soffa. Och så ska jag tänka på hur bra jag har det.

Vårt matrum väntar på transformation, det ska bli ett skogsrum sedan, vad nu det innebär. Och bokhyllorna och lampan ska bort.

Idag flyttade våra inneboende ut och huset i Gamla Enskede står ganska tomt just nu. Men det gör detsamma, för nu börjar en ny tid. Nu ska vi bygga upp ett hem där vi trivs och där vi kan börja om på nytt, både jag och Mattias. I helgen hämtar vi hem mina möbler från Norrköping och det här huset kommer inte att kännas lika tomt.

Jag har verkligen röjt och rensat idag. Jag är svettig och smutsig men det har det varit värt. Det här är första dagen jag verkligen kan känna mig riktigt, riktigt hemma här.

Nu är detta mitt hem.

Skriver mer när jag inte känner mig så solkig och svettig.

Er bloggförfattare in action (i julas).

Kan ni tänka er att den här bloggen fyller 2 år just idag? Egentligen har jag ju bloggat – nästan varje dag – sedan 2005, men den gamla bloggen blev förstörd när min hemsida blev hackad 2008. Den nya hemsidan och bloggen stod klart 16 februari samma år och två år senare, är bloggen mer levande och har fler läsare än någonsin.

Här i bloggens arkiv (till höger och scrolla ned lite) kan man följa min personliga och konstnärliga utveckling som varit snudd på surrealistisk under dessa år. När jag började blogga här var jag fortfarande lite deprimerad efter den stora känslomässiga kraschen 2006, jag gick i terapi och var förlovad med en annan man än den jag lever med och älskar idag, min karriär hade precis satt fart och jag ältade mitt mörka förflutna i konsten och i övrigt. Nu har jag gått vidare, börjat om, flyttat till en ny stad, fått ett nytt liv och börjar om även i konsten. Här följer lite utdrag ur bloggar jag skrivit genom dessa två år:

“Terapi-sessionerna tär på mig, låter mitt inre byta plats med mitt skal – min kropp. Jag lever inte längre efter något annat än känslorna.

Jag växer som människa för varje gång jag går dit. Men jag blir också mer och mer naken inför mig själv. Jag står där och darrar framför mina egna ögon och ber om förlåtelse. Att jag tillät mig hatas, skadas och att jag har fortsatt göra det våldet mot mig själv så många gånger. Jag ser på mig själv med en moderlig blick och förlåter mig. Självklart. Men sedan då?” (Mars 2008)

2008.

“Vaknade sent och fick bråttom till min tid hos psykologen. Gick i motvind. Inne hos psykologen var det mörkt men när jag kom in firade hon upp de franska rödblåvit-randiga markiserna utanför fönstret så att solen lyste upp hela rummet. Jag kände en stark känsla av samhörighet med ljuset och den blå himlen som uppenbarade sig när markiserna försvann från synfältet. Jag berättade med grandiosa gester om hur mycket bättre jag mår nu (vi hade inte träffats på två månader) och hon berömde mig för både psykologiska framsteg och nya självinsikter. Jag kände mig stolt.” (Augusti 2008)

“Sov oerhört dåligt. Drömde flera mardrömmar. Mår inget vidare. Känner mig nedstämd och ängslig. Åkte till sjukhuset för att få mer behandling. Berättade för sköterskan att jag blivit sämre i min hälsa och jag bröt ihop, mitt framför henne. Hon var rar. Fick träffa en kurator på sjukhuset. Grät och grät. Hon var fantastisk. Hon kan hjälpa mig genom de hemska tankar jag får om min kropp nu när den inte är som den ska. Ska träffa henne igen på torsdag. Känns skönt.” (November 2008)

“Vaknade redan klockan nio men stängde ganska arrogant av väckarklockan och sov vidare. Till klockan elva. Jag hatar när det händer. Det är när jag vaknar sent som jag får en sådan här fruktansvärd huvudvärk. Hade ångest när jag vaknade. Kände mig både ängslig och otrygg när jag åt frukost. Varför vet jag inte. Efter frukosten började jag oväntat att gråta. Tårarna bara rann och rann. Jag blev röd och svullen i ansiktet. Gråtattacken varade i en kvart innan jag lugnade ned mig, efter en lång het dusch. Jag vet inte vad som utlöste den plötsliga känslan av sorg och trötthet.“ (Februari 2009)

“Somnade klockan nolltre efter att ha målat hela kvällen och natten och hamnat i en svacka – i weird experimental land. Min demon blev inte alls som jag ville och bakgrunden var schlaffsig. Jag hatar att lägga mig när det inte går bra att måla. Jag somnade lite småsur på mig själv.” (April 2009)

Mattias kom in i mitt liv hösten 2009.

“Natten är hemsk. Svettig och jävlig. De två elektriska fläktarna räcker inte för att svalka mig. Kan inte sova och ligger i sängen och läser böcker om fotografi tills klockan är fyra. Solen har redan gått upp när jag somnar. Drömmer vidriga drömmar om död och förluster. Vaknar med PMS och ännu mer sommarvärme utanför fönstret. De lovar regn redan på eftermiddagen. De har lovat regn i flera dagar – vilket inte har stämt. Men på kvällen svalnar sommarhettan något och Norrköpings gator blir milt pepprade med regndroppar (jag väntar fortfarande med spänning och upphetsning på det utlovade ovädret).” (Juli 2009)

“Idag är jag bara sjuk av ångest. Varje rörelse kantas av skakningar och en lätthet i kroppen som får mig att nästan svimma. Har svårt att äta. Allt smakar bittert och torrt. Mår inte bra alls. Fast jag rensat upp i mitt liv så tar det på krafterna att bygga om sig själv och sitt liv från grunden. För att få ett bättre och mer äkta liv. Frihet. Och  självrespekt. Men jag blir förlamad av denna ångest och har svårt att få saker gjorda. Jag har svårt att be om hjälp utan vill klara mig själv. Det är då det kan bli så här utmattande. Jag måste bli bättre på att be om hjälp. Vet bara inte hur. Ska bli skönt att resa till Stockholm imorgon. Måste komma bort.” (September 2009)

“Varje dag här i Stockholm känns som den bästa i mitt liv. Varje ny dag överraskar mig med ännu mer intensiv känsla av lugn, trygghet, harmoni och känslan att vara så jävla älskad man bara kan bli. Jag kan inte klaga över någonting just nu.” (November 2009)

“Tänk att jag sitter här i en villa i Stockholm och skriver till er. Tittar på Mattias nu när han sätter upp belysningen i granen. Julmusik på Spotify. Dimmermysiga lampor i taket. Julstjärnor i fönstret. Jag är så himla glad. Jag har lyckats bygga upp ett nytt liv på så kort tid. Mitt nya liv i Gamla Enskede är precis vad jag vill ha, önskar inget annat. Det är väl vad lycka innebär – att inte önska att något vore annorlunda. Jag är galet förälskad i Mattias. Allting bra som händer nu är liksom sprunget ur vår kärlek.” (December 2009)

“Mattias och jag sammanvävs alltmer tätare i nyförälskelsen. Den borde avta efter månader som gått men den bara tilltar och exploderar. Om och om igen. Astronomisk stark kärlek. Och attraktion.

Ibland får jag känslan av att vara flytande. Jag liksom seglar genom Mattias och ut igen och resan över det havet gör mig hel. Och min existens är självklar. Självlysande.

Har aldrig känt något liknande tidigare. Allt som sker nu är unikt.” (Januari 2010)

Imorgon flyttar Mattias syster och hennes familj ur vår villa och in i deras nybyggda lägenhet och jag kan börja mitt nya liv med Mattias på riktigt. Huset blir vår fristad. Vår borg. Mitt hem. Hemma.

Ett dygn kvar tills mitt nya liv kan börja.

Har varit upptagen med att avsluta medlemskap och abonnemang på saker och ting i Norrköping, packat ned saker i huset som vi inte ska ha, planerat flytten och försökt skissa i hjärnan hur mina möbler kommer att se ut här bland Mattias möbler. Kommer bli så kul att inreda vårt nya hem. Kommer att ha en mycket enklare stil än tidigare, inte så mycket pryttlar och onödiga inredningstricks. Även i inredning kommer mitt ledord att vara ärlighet. Äkthet. Och enkelhet.

Som mitt liv är nu.

Det speglar av sig i allt omkring mig.

Fick detta underhållande mejl häromdagen:

“Via tidning, nät och väg. Låg och bläddrade i några veckor gamla dagstidningar när jag i någon kulturdel såg en artikel om dig. Ditt namn, din ålder, din härkomst och akrylanvändningen kändes bekant så jag sträckte mig fram till vår Ofelia-tavla som hänger i sovrummet. Läste MIA nere i hörnet och mindes att min sambo köpte den i Norrköping på en Kvinnor Kan-mässa någon gång på 90-talet. Trodde du och den Mia var samma Mia så jag kastade in frågan i Google. Google returnerade din hemsida och en massa annat spännande, bl.a. dök du upp bredvid en av mina favoritkonstnärer, Heiko Muller. Dessutom dök det upp konstverk på din hemsida som jag också kände igen sen tidigare! Bollade mysteriet vidare till min sambo som direkt kände igen DIN konst (och bara din) från en utställning på Linköpings bibliotek. Hon hade tagit kort på dina alster och använde bilderna under lång tid som bakgrund i mobiltelefonen. Däremot var inte heller min sambo säker över kopplingen mellan Ofelia-Mia och dig! Så frågan är:

Är det du som gjort vår Ofelia (med röd vallmo) i akryl som hänger på vår vägg?”

Ja, visst är det är min Ofelia, målad långt innan jag började med skräckkonst (1997).