
Sitter här och känner elvatusen olika känslor inför att åka hem till Norrköping på fredag. Alltid lika märkvärdiga känslokluster när jag ska åka tillbaka. Norrköping ligger där, två timmar bort, som en mörk och diffus skuggstad av det som jag brukade kallade hemma. Där har så mycket hänt. Utspelat sig. Varit. Passerat. Där har jag mamma och pappa. Huset jag växte upp i. Mina gamla Kittyböcker. De först tavlorna jag målade. I Norrköping finns begravda minnen överallt. I varje hörn. Varje gata har någon slags betydelse för mig.

Jag packar ihop mina saker i min gamla lägenhet i Norrköping inför Stockholmsflytten i vintras.
Uppe på Bråddgatan fikade jag ofta på Café Broadway, med tidigare älskare och vänner. På Knäppingsborgsgatan hade jag min stora genombrottsutställning My victorian Secret 2007. På Södra Promenaden blev jag ihop med en pojkvän. På Östra Promenaden gick jag och funderade på om jag orkade leva, under min depression. Nere på Trozelligatan kände jag mig som mest hemma, under mina år som gift. På Gamla Rådstugugatan hälsade jag på Anki och drack Egyptiskt kaffe. Vid Vattenfallen stod jag och grät. Hånglade. Skrattade. Under det julgransbelysta stora trädet vid Cresendo förlovade jag mig. I lusthuset i Abborreberg förlovade jag mig men an annan man några år tidigare.Varje milimeter av Norrköping är minnesfällor.
Småbåtshamnen i Lindö där jag är uppväxt.

Vid de stora vattenfallen i Industrilandskapet i Norrköping. Mitt favoritställe i stan.
Och så alla människor som jag lämnade kvar där. På både gott och ont.Vänner som jag saknar. Demoner som jag är glad att jag slipper. Och alla andra där emellan.
Jag har rest långt i mitt inre sedan jag flyttade från stan. Och rannsakat mig själv, granskat mig själv, plågsamt noga. Och kommit fram till inte så smickrande saker om mig själv. I Norrköping finns också människor som jag gjorde illa. Som jag trampade på. Och det såg jag inte då.

På mitt favoritställe – Världens Bar i Norrköping där jag hängde 2003-2009.

Café Woodstock där jag hängde under gymnasiet och åt omelett med philadelphiaost.
Jag älskade verkligen Norrköping när jag bodde där. Men nu känns staden så liten. Jag fick inte längre plats. Tränges ut. Av många skäl. Konstnärligt. Mentalt. Socialt. Själsligt.
Men jag älskade Norrköping för allt det var och allt det inte var. Jag älskade Norrköping för alla vattenfallen. För alla freaks. För kullerstenarna på Gamla Torget. För Strömsparken och alla ljus i träden om vintern. För det trygga varuhuskomplexen i city. För gula faran. För minnena från Stadsmuséet. För den vackra övergivna silon i Västgötebacken. För den märkliga gravstensstatyn mellan Åhléns och Domino. Jag älskade även Norrköping för den märkliga prissättning av varor för 8.88 kronor på Klippet.

Sover i en bil i Norrköping 2009.

Jag och Ellika på Världens Bar 2006.

Jag och ett skummande Vattenfall i Industrilandskapet


Vattenfall

Korthårig på sommarcaféet i Abborreberg 2007

Klädd för vernissage – My Victorian Secret på Grammofon i Norrköping, 2007.