Det händer så mycket runt mig just nu. Julee Cruise och jag fortsätter skriva mejl till varandra, och sakta men säkert växer en unik och inspirerande vänskap fram. Det känns som en dröm inom en dröm och jag har svårt att förstå vidden av denna nya vänskap. Att vara i David Lynch inre krets är surrealistiskt och kittlande. Igår gick jag runt och kände mig självlysande. Var så nära kärnan av min existens att jag kunde smaka den. Den smakade som rosa luftbubblor med vit eld inuti. Jag är mer levande än någonsin och har förstått hur  långt bort jag reste från mig själv i skaparkrisen. Julees varma ord och komplimanger om min konst gör mig inte bara smickrad utan även rörd och jag känner mig sedd – förstådd. Och det är det bästa jag vet.

Hennes konstnärskap, hennes röst och musik och mina bilder och konst vävs samman när vi pratar. Hennes öde och mitt öde i lager på lager.

Varje dag får jag dessutom mängder av mejl från fans som berättar hur mycket min konst betyder för dem och hur talangfull jag är. Jag har svårt att ta till mig allt det braiga som händer, men försöker. Ibland får jag nästan utomkroppsliga upplevelser av berömmet. Jag vet att de talar om mig och det jag gör – men det känns ändå overkligt och jag – vem är jag liksom? Vem tror jag att jag är och vem tror de att jag är? Kan jag få ihop pusselbitarna så det blir en helhet? Där deras jag – och mitt jag – möts i en och samma person?

Det är också helt galet att jag får så mycket stöd och kärlek från främlingar och andra konstnärer – när jag blivit sviken av så många i min närhet. Jag funderar på hur det kommer sig, men får inga svar.

Var hos min psykolog på Danderyds sjukhus idag och det var en smärtsam session med mycket nya tankegångar om närhet, svek och den här gången nöp han till ordentligt i hjärteroten. Promenderade hem och grät från Skanstullsbron ända hem. Så mycket smärta och besvikelse över människors beteenden. Så mycket förlorad trygghet och närhet.

När Mattias kom hem och jag åter igen var i hans trygga, lugna närvaro, kändes det lite bättre. Men jag har en tryckande huvudvärk som liksom tränger sig ut ur hjärnan genom skallen. Det är säkert mina undantryckta känslor som pyser ut. Lite i taget.

Just nu är jag låg. Trots allt bra som händer. Men det är inte så konstigt, den här behandlingen är inte enkel och det är allvarliga svek och trauman som bearbetas. Jag tycker ändå jag klarar av det här väldigt bra. Min psykolog är nöjd med mig och berömmer mig hela tiden för mina psykologiska framsteg. Gör bra självinsikter och bryter mönster. Det är det allt handlar om. Finns ingen annan genväg till att växa och må bra i själen.

Men jag har inte insett hur ensam jag känner mig. Hur ensam jag faktiskt har varit.

Därför kunde inte den här nya vänskapen med Julee Cruise komma lägligare. Och jag har fått andra fina vänner det här sista året, som betyder väldigt mycket för mig. Jag är inte ensam, det vet jag. Och jag är en extraordinärt bra konstnär, det vet jag också. Men att veta och känna är inte samma sak.

Nu måste jag bara lyckas kombinera dem.

Just nu är en skiljelinje mellan två världar. Vågar jag ta steget in i nästa värld? Trots att jag inte vet vad som väntar där?

Klart jag gör.

Jag vet att något stort håller på att hända mig. Jag håller andan en stund. Tills det är dags att dyka ned i allt det okända och härliga som väntar. Jag är lite skraj men förväntansfull.

Som fan.

1 comment so far

Dagen kryper fram, dödar timme efter timme. Det är lugnt på jobbet och jag trivs. Men jag flyter iväg i tankarna ibland. Långt bortom denna värld, bland besökare, människor, prislappar, kvitton och skramlet från mynt i växelkassan.

Hela jag är en flytade själslig process just nu. Ingen fast form. Inget beständigt. Utan gungar hit och dit allt eftersom processen tar mig genom mörker och ljus.

Allting har en mening och betyder ingenting. Allting är utom sig av laddning. Mina hjärtslag föder liv. Men också dunkande smärta och lycka i ett pulserande flöde.

Dagen kryper fram. Dödar timme efter timme. Men jag blir bara mer levande och levande. Ofattbar storslagen process. Och den är min. Bara min.

Comment here!

Även när det känns tungt nu för tiden, är mörkret inte lika kletigt som förr. Det fastnar inte under huden när den försöker tränga sig in i mig. Den ger upp, efter en ganska kort stund. Därefter bryter ljuset igenom klegget och gör allt det svarta genomskinligt och självlysande i ljusa färger. Och glädjen tar över. Jag har börjat känna av en inre frid. En genuin glädje, som bottnar i något mer fastrotat och stabilt än jag någonsin känt tidigare. Min psykolog och jag är något stort och viktigt på spåret och jag känner mig nästan lite exalterad över att finna svar på frågor jag aldrig tidigare ställt mig själv.

Frågor jag aldrig kunnat formulera inför mig själv – och svar som aldrig existerat utan dessa frågor.

Jag är ivrig att komma vidare. Men har tålamod.

Fick i läxa att fundera över en frågeställning min psykolog tyckte kunde vara avgörande:

“Jag har inte rätt till….[...]…. för då känner jag skuld.”

Nu har jag hittat ordet.

Frihet.

Jag har inte haft det förut. Men nu tänker jag återerövra det.

Frihet att inte vara kontrollerad. Styrd. Tillrättavisad. Frihet att bestämma över mitt eget liv. Över mig själv. Över min egen värld. Frihet att få visa vem jag är. Vad jag står för. Vad jag överlevt. Frihet över min kropp. Min sexualitet. Min njutning. Frihet att fatta egna beslut. Frihet att välja väg i livet utan att vara rädd för konsekvenserna. Frihet att stå upp för mig själv. Att inte låta andra trycka ned mig eller skada mig. Frihet över min tillvaro. Att leva ett liv utan skräck och ständig katastrofberedskap. Frihet att få vara glad för vad jag vill. Hur länge jag vill. Få skratta åt vad jag vill. Gråta för vad jag vill. Frihet att tycka vad jag vill. Att inte tycka om eller tycka om någon eller något. Frihet att få välja själv. Att få ändra mig. Frihet att andas utan ångest. Utan oro. Utan att undra vad andra tycker och tänker om mig. Frihet att inte låta andra ha makt över mig eller mitt liv. Att känna mig allsmäktig i min egen själ. Att få säga vad jag vill. Till vem jag vill. När jag vill. Hur jag vill. Frihet att förstå vad som är bäst för mig. Vad som är rätt att göra. Vad som är fel och dumt. Vad som är det enda rätta. Frihet att få uttrycka mig som jag vill. I vilken röst jag än höjer. I vilken megafon jag än väljer. Frihet att få leva fritt utan motstånd. Att få känna mig fri. Att få vara fri.

Comment here!

I walked home from work today and passed this construction site and I felt really connected with it. This is how I feel right now – deconstructing myself and getting a stronger foundation, mind, soul and heart. And I’m loving every minute of it!

Comment here!

På väg till Kris- och Traumacentrum på Danderyds sjukhus igen för ett nytt besök hos min psykolog.

Tack till dem som är orsaken till att jag måste gå hit och gråta varannan vecka!

Har varit på Danderyd igen och pratat med min psykolog. Det är intensiva stunder –  45 minuter ren och skär smärta, men jag går alltid därifrån med nya tankeuppslag och funderingar som gör att det lossnar i alla möjliga blockeringar. Det är skönt. Men smärtsamt.

Vi har delat upp mina två trauman i två delar och ska koncentrera oss på det senare traumat eftersom det första är inbäddat i en sådan minnesdimma. Trauma nummer två gör mest ont och där är laddningarna större. Självklart vävs båda in på ett mycket grymt och otäckt sätt. Jag gråter mig igenom terapisessionen, men jag är mest arg. Flera gånger om dagen kommer jag på mig själv att slå igen kylskåpsdörren skithårt med en stor smäll, eller plocka fram mjölkpaketet och ställa det på bordet med en aggressiv rörelse så mjölken nästan flyger ur paketet. Varje dag känner jag korta och intensiva stunder av sorg, smärta och ilska – som vill ut. Trots att jag mår bättre än på länge. Det bubblar inom mig.

Ibland när jag är ensam kommer tankarna som gör mig het av ilska – och jag pratar med dem som gjort mig illa som om de var där framför mig:

“Hur fan kunde du göra så mot mig? Jag förstår inte ens vad allt handlade om? Men du bara tiger och tiger som om tiden skulle dölja det du gjorde. Men det kommer inte hända! Det du gjorde mot mig är färdigt för dig. Du gjorde det och kan inte göra det ogjort och tycker jag borde glömma och gå vidare, precis som du själv gjort. Vet du hur arrogant tanke det är? Inte bara arrogant utan också själviskt och naivt. Det spelar ingen roll hur man orsakar andra människor smärta eller lidande, man har ingen rätt att berätta för dem man har skadat att man inte tycker de har rätt att reagera, känna och kanske agera utifrån smärtan. Varje handling ger konsekvenser – och tål man inte konsekvenserna ska man inte heller göra människor illa!”

Jag får aldrig några svar. Men det behöver jag inte heller. Bara lufta mina tankar som brinner i huvudet.

Min psykolog bad mig sätta en etikett  - en rubrik – på mina två trauman. Något som de har gemensamt.

“SVEK”

döpte jag dem till.

Min psykolog var mycket nöjd med mitt ordval och sa att vi kommer att utgå från SVEK när vi samtalar om mina trauman. Nu har jag ett samlingsord för det jag känner i min hetta. SVEK. Alltid skrivet i mig med stora bokstäver. Jag älskade dem båda två. Jag gjorde allt för dem. Jag var deras allt för en stund på jorden. Jag gjorde inget fel. Plötsligt svek de mig. Utan förvarning. Och gjorde mig illa. Satte mig i skräck. För de kunde skifta. Från kärleksfulla – till hemska, vansinniga på varsitt sätt.

De svek mig fast jag gav dem kärlek. Fast de sa de där orden till mig:

“Jag älskar dig så mycket!”

Hur värderar man det efter de vållat skada? Hur förhåller man sig till skiftningarna mellan kärlek och ondska?

Det går ju inte ens.

En omöjlig och omänsklig sak att begära. Inte undra på om jag är förvirrad ibland, när jag får höra de där orden

“Jag älskar dig så mycket!”

från någon. Hur kan jag lita på att det inte följs av en kränkning? En ondskefull handling?

Ett svek?

Comment here!

First sneak peak of the draft of “The Brown House” – where I lived for 5 years with a violent man…

Comment here!

Har en riktigt jävla dålig dag. Ute är det grått, kallt och vått och speglar sig i mitt inre. Åt lunch med Nanci på stan, men ville bara åka hem och gömma mig under täcket. Efteråt grät jag i en klädhytt på stan.

Påverkas av rättegången mot Breivik på de mest besynnerliga sätt. Kanske är det så för oss alla (normalt och sunt funtade)  - vi känner ilska, frustration och förvirring. Men sedan tillkommer några lager av känslor. Jag kan dra stora likheter mellan Breivik och min misshandlare. Faktiskt ganska många. Den skeva världsbilden med sig själv i centrum  - upplyft och förstorad till en gudomlig martyr, de rasistiska och nynazistiska samt religiösa idealen, det kontrollerade yttre – den obefläckade bilden av sig själv inför andra och den orubbliga övertygelsen om att man är genomgod i sina handlingar, noll självinsikt eller kunskap om hur man uppfattas av andra än sig själv, det lugna nästan övermänskliga ansiktsuttrycket av total kontroll och det där förbannade jävla hånflinet!

Tittar på bilder från rättegången. Breivik sitter där i rättssalen som en blond köttklump i kostym med svarta pliriga ögon och ler med ett märkligt leende jag inte kan relatera till. Munnen är smal. Han liknar en gul smiley. Önskar att man kunde se på honom att han är ond. Men det kan man inte. Gula smileys ser snälla ut.

Detsamma var med med min misshandlare. Snällare ansikte får man leta efter. Tycker jag fortfarande.

Ondska är inget man kan ana på det yttre – om man inte tillåter det sätta spår där såklart men då kan man inte längre manipulera världen till att tro att man är god.

Känner mig trött när jag skriver detta. Nästan sömnig. Så starka känslor laddas när jag talar om detta att jag inte kan hantera det. Huvudvärk och är tung i kroppen. Men jag behöver skriva.

Jag är glad att jag inte kan förstå hur ondskefulla människor tänker. Hur de resonerar. Jag är tacksam för att inte se världen ur deras förvridna och blockerade synfält.  Men ibland skulle jag vilja förstå. Bara för att sluta undra varför, varför, varför deras värld skiljer sig så mycket från min – och hur deras hat inte kan luckras upp utan stegrar till vansinnesdåd.

Om min misshandlare hade levt ensam hade han säkert varit en fara för allmänheten. Men han har sett till att alltid ha en flicka vid sin sida för att kunna överleva i den värld han anser är emot honom och ond, farlig och sjuk. Offermentaliteten är så stark att dessa människor inte ser sig själva som kapabla till att vara onda – snarare finns en känsla av hämndbegär och behov av upprättelse från samhället som sårat med sitt svek och orättvisa. Och i politiska sammanhang broderar de ut bilden av sig själva som den enda vettiga lösningen på samhällsproblem som de anser är prio ett. De använder sig av rasism, nynazism och andra trångsynta ideologier som passar deras hämndtankar om upprättelse från samhället som svek dem. En tanke om att “frälsa”landet från parasiter och onda människor från andra kulturer som inte passar in. Men vad fan vet de egentligen? De är inte pålästa och inte ett dugg intellektuella i frågan. Trångsynthet klarar sig inte när man får mer kunskap om saker och ting.

Det är förbannade skitleendet – det snälla ansiktet och den kontrollerade ytan gör mig illamående. Breivik och min misshandlare i en mash-up i mitt huvud. Men det som verkligen – verkligen – provocerar mig till det yttersta är avsaknaden av ånger. Insikt. Samvete.

För visst är det så – Breivik ångrar inte det han gjort. Han visar inget som helst samvete.

Jag tänker på de människor som gjort mig illa. Har de visat ånger för hur de skadat mig? Inte ett skit.

Min misshandlare grät som ett barn efter varje våldsattack och bad om ursäkt och anklagade sig själv för att vara ett monster. Men en ursäkt betyder att man inte tänker göra om sina misstag. Och det gjorde han ju. Om och om igen – med mer våld, grövre kränkningar och allt mer slösaktig med ondska och hat. Jag vet inte om de där gråt- och ångersessionerna efter varje misshandels tillfälle, var ett spel för gallerierna eller om han var så psykiskt sjuk att han faktiskt hade två sidor – en god och en ond. Men jag tror inte han ångrar sig ett skit idag. Är också nästan helt säker på att han skrivit kränkande kommentarer här på bloggen – under anonymt namn (med falsk e-mail adress) och därmed följer mig och känner stor stress över att jag berättar om vad jag varit med om i vårt förhållande (det var hans största skräck – att avslöjas inför andra när vi var tillsammans). Men jag måste få berätta – detta är min historia – och den har format mig till den jag är idag. Och kanske kan jag hjälpa andra genom texter som är så här ärliga och påtagligt direkta om mänskliga relationer och beteenden.

En enda gång konfronterade jag honom om hur destruktivt vårt förhållande var. På telefon, tre år efter skilsmässan. Han blev stel och med detsamma ond:

“Vi har så olika uppfattningar om vårt förhållande att vi inte bör diskutera det vidare” sa han.

Ingen ånger. Ingen insikt. Inget samvete.

Nästa människa som skadade mig fruktansvärt under flera år – visar heller ingen ånger. Hans resonemang är “det jag har gjort är gjort och det kan jag inte göra ogjort- ska jag be om ursäkt till dig varje dag tills jag dör för att visa att jag ångrar mig eller?”. För mig är det så långt från ånger och samvete man kan komma. Det finns snarare ett martyrskap inbakat i en rädsla att möta det man gjort och istället stänga av och “gå vidare”.

Fegt.

Varje sekund av dygnet består av ögonblick att visa sin ånger på ömsinta och innerliga sätt. Men de uteblir.

Jag är glad att jag har ett samvete som sätter gränser runt mig. Kan inte föreställa mig något mer sorgligt än att bli av med gränserna och famla i det oändligt stora mörker där utanför, där inget hejdar en från att vara den mest avskyvärda människa utan samvete för vad man kan och vill göra mot andra medmänniskor.

Comment here!

Har haft huvudvärk i flera dagar som inte går bort med piller.  Kanske har det att göra med att jag var hos min nya psykolog i fredags. Det öppnade såklart upp en massa nya processer i huvudet och i mitt medvetande, men utan att kännas obehagligt eller övermäktigt. Den förra psykologen jag hade på Kris- och traumacentrum var verkligen helt galen. Hon kunde inte acceptera att jag inte hade ytterligare undanträngda trauman från min barndom utan nästan prackade på mig ett trauma som jag inte ens hade varit med om! Jag kände mig utsatt, förvirrad och vilsen. Mådde dåligt i onödan. Väldigt dåligt. Hon var oempatisk och okänslig och fruktansvärt oproffessionell  - kommer skriva och klaga till hennes chef när jag orkar.

Men den nya psykologen är bra. Han talade om mål, om att jag bör sy ihop min historia istället för att se det som fragment ur en dimmig minnesvärld, den förra psykologen talade aldrig om sådant, trots att jag gick till henne 4 gånger. Det känns viktigt med mål och saker att uppnå så man har något konkret att arbeta mot.

Behandlingen på kris- och traumacentrum kommer inte att läka alla sår. Den kommer inte ta bort PTSD och den kommer inte att göra mig till en lyckligare människa. Så mycket har jag förstått. Men jag kommer få en förståelse vad jag har varit med om – i en helhet som jag aldrig upplevt det – och också kunskap om hur jag kan lära mig leva med det utan att mitt trauma kontrollerar mitt liv.

Det handlar om korttidsbehandling – 45-minuters sessioner någon gång i veckan ett tiotal gånger, sedan kanske jag återgår till att träffa min favoritpsykolog i Globen igen. Jag kände mig först stressad över den korta behandlingen och sa till min nya psykolog: “Jag får lära mig prata snabbare så jag inte missar något viktigt att berätta”. Han skakade på huvudet och sa: “Det kanske är tvärtom – att du ska prata långsammare och verkligen känna efter vad det är du berättar om. Hur det påverkar dig när du pratar om det, vad det väcker för reaktioner.”

Det var ett nytt sätt att tänka för mig – nyttigt. Jag är så distanserad från misshandeln att jag inte känner så mycket när jag väl pratar om det. Nu gäller det att våga släppa fram känslorna kring det jag upplevt – inte bara minnena utan också känslorna de rör upp i mig här och nu.

Jag har lättare att tala om traumat som följde efter skilsmässan (som jag ännu inte velat gå in på här på bloggen). Då rusar hjärtslagen när jag berättar – jag gråter och kippar efter andan för all ilska, vrede och sorg. Precis så måste det kännas när jag talar om misshandeln. Måste hitta dit bara.

Jävla huvudvärk. Hur botar man en huvudvärk som består av pockande minnen?

Comment here!

Monica Törnell – Vintersaga (1984)

Vilken konstig dag. Halvkrasslig har jag jobbat intensivt på Stadsmuseet och haft en trevlig dag men drabbas plötsligt av intensiva stunder av vemod. Allt stannar upp för en minut och jag vill bara gråta. Men det kommer inga tårar. Jag försöker, men ögonen är torra och klumpen i halsen vägrar flytta på sig. Sedan går det över – och jag mår bra igen. Och så kommer vemodet tillbaka efter en stund igen. Tänker på den där låten av Monica Törnell – med vemodet som rullar in. Det är så det är idag. En vintersaga, fast det är april.

Har fått tid till min nya psykolog på Danderyds sjukhus på fredag. Behöver verkligen gå dit. Det var länge sedan sist och även om jag mått förvånandsvärt bra på sista tiden, så finns det så mycket jag behöver hjälp med för att komma vidare. Till exempel har jag jag kommit på att jag blir extra vemodig när jag står i duschen. Märkligt. Eller inte, sedan jag har ganska otäcka minnen av misshandeln då jag stod i duschen och min misshandlare kom in med en kniv i högsta hugg och slet bort duschdraperiet och skrämde mig med den medan han skrattade rått åt min rädsla.

Kanske finns andra minnen jag glömt bort som utspelar sig i duschen.

Har även upplevt att jag blivit nojjigare på sista tiden. Så det är skönt att få komma till en ny psykolog om några dagar.

Längtar faktiskt. Inget är så skönt som känslan av att vara i ständig framåtrörelse.

Comment here!

Är på avsnitt 38 av Marble Hornets nu. Är helt besatt. Det snöar fortfarande av och till. Det knäpper i huset av väderväxlingarna. I mig brinner inspirationen – och jag är nästan upphetsad av lust att sätta igång med mitt nya projekt (som har arbetsnamnet (My Misty Memories). Men jag ska skissa vidare så jag är säker på att jag inte missar några viktiga detaljer eller har för bråttom. Nu får jag ha tålamod och låta processen ta sin tid.

Jag har haft mindre ångest men ont i magen och känt mig allmänt trött och hängig den sista tiden. Drömt intensiva drömmar. Om ingenting speciellt och om saker jag inte förstår. Jag har inte fått ny tid hos min psykolog än, men det lär inte dröja länge nu tills jag får börja gå regelbundet till min nya psykolog på Danderyds sjukhus. Även där får jag ha tålamod. Man blir inte av med PTSD så lätt, har jag förstått.

Har som sagt ingen ångest att tala om, men PTSD gör sig påmind på de mest subtila sätt i vardagen:

När vi rensade i vår källare hittade vi en gammal röd brandsläckare som ska kastas. Den ställde Mattias i hallen vid ytterdörren. Den stod där i flera veckor och jag undrade för mig själv varför Mattias inte ställde ut den på verandan där vi ställer allt annat bråte vi ska åka till tippen med när vi lånar en bil.

Så igår kom den på tal när vi hade gäster som undrade om de skulle ta den med sig och slänga på tippen åt oss. Mattias förklarade att han inte ville ställa ut den på verandan för att den inte skulle bli blöt och rosta.

Jag blev stum. Och kände mig lite dum.

För hela tiden har jag trott att Mattias inte ställde ut den på verandan för att ingen skulle kunna använda den genom att slå mig i huvudet med den när jag öppnar ytterdörren för att gå ut.

Jag kan nu se hur sjuk den tanken var.

Men så är det att leva med PTSD. Verkligheten blir förvriden efter traumats form. Min verklighet går ut på att hela tiden leta efter överlevnadsstrategier och eventuella katastrofer som lurar bakom tid och rum. Stora som små. Hela tiden. Det är vidrigt.

Comment here!

Har kommit till en viktig insikt. Kommer ni ihåg texten jag skrev för ett tag sedan om att jag känner en förbjuden tacksamhet över att jag varit med om mina helveten och blivit den jag är nu på grund av dem? Jag har haft så fel. Det är inte en tacksamhet för att man gått igenom svåra saker och blivit klok och bättre som människa – det är en tacksamhet att man faktiskt inte dog i de där misshandelsattackerna.

Tacksam att leva.

Att få sitta här nu.

Så den tacksamheten går djupare än jag först förstod.

Det var min nya psykolog på Kris- och Traumacentrum som ifrågasatte den tacksamhet jag trodde jag kände – och jag började tänka efter.

I vimlet av alla minnesluckor så finns där en insikt i om hur nära döden jag levde under de där åren. En rädsla för att misshandeln skulle spåra ut. Att struptagen skulle hårdna lite för mycket, att svärtan i hans ögon skulle bli blixtrande galna av mörkret, att jag inte skulle komma på någon överlevnadsstrategi som höll, att våldet skulle stegra till något som jag inte skulle kunna överleva.

Att komma till den insikten gör ont – och ångesten väller upp i mig när jag skriver om det – men jag håller den borta för jag är ändå här. Nu. Andas. Lever.

Och tacksamheten över livet är obeskrivligt.

Och den är inte förbjuden. Tvärtom.

Comment here!

Bild från dagens vårpromenad med Mattias.

Det är vår ute. Fast det fortfarande blåser kyliga vindar. Lite så är det inom mig också. Jag bubblar av livsglädje och korta lyckarus blandat med ännu mer kortlivade kyliga stormar i mitt hjärta.

Det händer mycket bra saker i mitt liv och jag börjar känna igen tempot och den snabba rytmen av livet som kommer tillbaka efter att ha isolerat mig ganska länge, från så mycket. Jag är mer social än någonsin. Jag Facebookar mer än någonsin och deltar i sammanhang jag undvikit för att jag varit låg och inte känt mig delaktig,

Men samtidigt kommer en obehagskänsla fram. Jag känner att jag tappar kontrollen över min värld när jag släpper in andra. Är ständigt rädd att bli lurad, intrasslad i relationer som kommer förstöra min lycka, att jag ska bli övergiven och hånad, att folk ska bli besvikna över vem jag är – och vad jag kan ge dem.

Har nog inte insett hur isolerad jag gjort mig, under de senaste åren. Men jag har fått nya vänner och ett nytt liv här i Stockholm och det tänker jag börja njuta av på riktigt nu.

Comment here!

Väntar på att FedEx ska komma med trälådan med mina tavlor som har varit med på Hey!-utställningen i Paris. Känner mig lite förkyld och nyser hela tiden. Har ont i nacken. Är trött (såklart). Men ingen ångest. Har skrivit klart konstartikeln och inväntar feedback från redaktören. Är inspirerad men osäker på om jag orkar skapa idag. Får ta en timma i taget.

Comment here!

Tittar på Ingmar Bergmans Såsom i en spegel och det snöar ute. Är trött, fast jag sov i nästan tolv timmar i natt. Borde skriva på min konstartikel som ska vara inlämnad imorgon men jag orkar inte just nu. Finns många saker jag borde göra men som känns omöjliga. I alla fall denna timma.

På onsdag fyller jag år. 33. Känns egendomligt på nåt vis. Mer än trettio, mindre än trettiofem. Definitivt vuxen. Men varför känner jag inte så då?

Känner mig yngre än någonsin. Och klokare, mogen och vis.

Det är en bra kombination. Men egendomlig.

När jag var yngre var jag hemskt rädd för döden, och fick en tvångstanke att jag var rädd att jag inte ens skulle bli 15 år. Att bli 15 år var ett mål. Att inte dö innan. När jag väl hade fyllt 15 blev mitt mål 30. Och nu är jag äldre än så. Är inte lika rädd för döden nu. Snarare mer rädd för vad livet kan spela för spratt med mig. Levde så nära döden i många år att jag inte längre litar på rädslan. Jag överlevde ju. Och rädslan är värre än döden. Rädslan för rädslan är värre.

“Rör du den där så dör du!” hotade min misshandlare ofta när han ville markera att han var rädd om sina ägodelar.

“Jag lovar jag dödar dig om du inte håller käften snart!” var en annan variant.

Jag är inte säker på att han själv var medveten om att han ständigt hotade mig till livet, men jag är inte heller osäker.

Jag lyckades i alla fall lura döden och sitter ju här nu. Det är allt som räknas.

Nu snöar det så mycket att det ser ut som någon pudrat vår gräsmatta med floursocker. Våren ligger begravd där under.

Det här är en viktig tid i mitt liv. Jag liksom knyter ihop påsen om mitt trauma. Ger det mening, famlar efter förståelse. Sörjer det som gick förlorat och vill acceptera mitt liv som det blev. Och lära mig leva med det så jag kan se mitt liv som det är nu, utan solkiga minnesbilder som blandar sig med nuet. Blir så förvirrad. Det är en grumlig tidsbrunn där jag försöker urskilja min nutid, mitt ansikte som jag ser ut nu, min verklighet utan vanföreställningar, såsom i en spegel.

2 comments so far

Nästa år har det gått tio år sedan jag bröt upp med min misshandlare och påbörjade sökandet efter vem jag var innan jag blev förstörd. Dessvärre tog en annan destruktiv vardag vid strax efter skilsmässan och jag befann mig ganska snabbt i en ny tillvaro där jag plågades av kränkningar, psykisk terror och hot (dock inte i en kärleksrelation). Det mönstret bröt jag när Mattias kom in i mitt liv för tre år sedan. Bröt nog en hel del mönster när jag lämnade min dåvarande fästman (alltså inte misshandlaren utan en annan pojkvän) i Norrköping för honom och flyttade till Stockholm.

Här fick jag en lugn tillvaro som tillåter mig att bygga upp mig själv igen – och återerövra sidor hos mig själv som legat i glömska under många år. Min lust. Min glädje. Trygghet. Lugn. Och även om jag inte har tillgång till dessa sidor fullt ut än, så är jag tacksam och överlycklig att åter igen få ta del av dem. Stolt över att ha kommit hit.

Om jag nu var nära på att bli mördad eller i alla fall fruktat för mitt liv under misshandlesattackerna (det är väl därför hjärnan blockerar ut minnesbilder) – så blev också en del av mig faktiskt mördad. Min nya psykolog sa igår: “Hjärnan återhämtar sig aldrig riktigt fullt ut efter ett sådant trauma och kan aldrig fungera så bra som en hjärna som inte blivit utsatt för sådan stressnivå och det är därför man lätt känner sig stressad och pressad efter ett livshotande trauma. Man kommer aldrig kunna prestera lika bra igen som man gjorde innan traumat.” Det gör mig lite ledsen. Men det finns ingenting jag kan göra åt det nu. Bara acceptera att jag aldrig kommer hitta tillbaka till “ursprungs-Mia” och sedan ta vid där. Jag kan ju aldrig bli 18 år igen, aldrig bli så naiv, glad, dum och oskyldig jag var då. Mitt liv har format mig till den jag är nu och det finns ingen återvändo.

Men jag kan i alla fall återerövra sidor hos mig själv som går att återskapa – i ny tappning.

Jag kan väldigt tydligt dela upp mitt liv i fyra delar och hur jag var då och är nu:

innan misshandeln (som började 1998)

Jag är glad, kåt, social ensamvarg, tar plats, gillar att synas och står upp för vem jag är. Stark.

misshandelsåren och åren strax efteråt då jag fortfarande hade kontakt med misshandlaren (1998-2005)

Jag är rädd, avsexualiserad, lågmäld, tillbakadragen, vill inte synas, ensamvarg, tillplattad och står inte för vem jag är. Svag.

åren då jag påbörjade min inre resa (2006-2009)

Jag börjar gå i terapi, försöker bryta destruktiva mönster och börjar reflektera över vad jag varit med om (samtidigt som ett nytt trauma tar vid – vill inte gå in på det nu), tar plats men är fortfarande avsexualiserad men jag bygger första lagret av den nya Mia

en ny tid, en ny stad (2009-2012)

Jag träffar Mattias och bryter alla destruktiva mönster som finns kvar, jag lär mig åter igen att vara stolt över vem jag är, börjar kräva plats igen, vill synas, är mer kåt, utforskar min sexualitet, social ensamvarg, glad. Stark.

Slutsatsen är alltså att jag är att jag är mycket gladare, kåtare och tar mer plats än på väldigt länge. Jag hittar sakta tillbaka till det hormon-nystan jag var när jag var yngre.

Ett hormon-miffo.

13 år. Säkert kär i 3 killar på samma gång.

Jag upptäckte min sexualitet tidigt och var ständigt hög på pirr och tonårsförälskelse i tonåren. Var i princip alltid kär i flera killar samtidigt, ofta i dem jag visste att jag inte kunde få. Lite äldre killar i skolan som var bad boys – och jag var nörd, det hade aldrig gått och det visste jag också om. Jag gick igång på att fantisera om eventuella möten med den jag var kär i – om han skulle vara i skolan imorgon, om han skulle ta samma buss som jag, hem från skolan till Lindö. Jag gick nog mer igång på att fantisera än viljan att faktiskt vara den där killens flickvän.

Eller när jag tänker efter, så var jag nog mer kär i känslan av att vara kär än i killarna jag riktade min uppmärksamhet till. Hade dessutom utopiska förälskelser i äldre män som var totalt ouppåerliga för en 16-årig tjej från Norrköping.

18 år och kär i kärleken.

Det fanns en gråhårig nyhetsuppläsare på morgonnyheterna på TV som jag av någon konstig anledning blev lite besatt av och varje morgon satte jag på TV:n och tittade drömskt på när han läste upp nyheter om jordbävningar i Asien och politiker som klampat i klaveret.

Jag var en drömmare, kåt och pirrig, ständigt kär i kärleken och jag ville vara hög på lycka, lust och härligt hormonbubbel.

Ett hormon-miffo.

Sedan drabbades jag av livets ondaste sidor. I många år. Jag avsexualiserades genom att låta mig bli en sex-leverans-maskin och tömdes på det där som gjort mig hög och ersatte det med rädsla, stress och skit.

Därefter gick jag på tomgång i många år.

Men Mattias väckte mig ur en lång och omedveten slummer. Jag började ifrågasätta min tomgång, avsexualiseringen och allt annat dåligt som hade sina rötter i traumat.

Sedan har jag varit i ständig framåtrörelse. Tagit ett steg i taget. Övervunnit svårheter. Återerövrat mig själv. Och där är jag nu. Håller fortfarande på. Som bäst.

I viss mån känns det som om jag inte ens har börjat utforska vissa delar av mig själv. Det känns faktiskt spännande och det är nog därför jag är så ivrig.

Jag är nyfiken på mig själv som när man var liten och  det kom en ny tjej i klassen som man ville lära känna för att se om hon kunde bli ens nya bästis.

2 comments so far