Thanks Andy, I LOVE your little film!

Jag målar på grottan i en av mina pågående målningar.

Igår blev måleriet en sådan där jävla kamp igen. Jag förde penseln mot duken och varje drag blev fel, fult, dumt och förjävligt. Till slut målade jag över, började om. Målade över, började om, målade över, blev arg och slängde penseln och började gråta. Då kom Mattias hem och hittade mig alldeles kladdig av färg i håret, på ansiktet, händerna var alldeles täckta av plastiga lager av torkad akrylfärg från min strid med tavlan och tårarna rann över färgen på kinderna.

Jag gav upp.

Jag ger upp.

Nu är det slut på kampen. En gång för alla.

Det är bara att erkänna. Jag mår för bra för att måla skräck just nu. Varje ont leende i mina tavlor blir falskt, varje svart blick känns tom. Varje demon känns överflödig i samlingen. Just nu kommer det inte ut någonting som känns äkta eller intressant. Så nu får demonerna ta semester. Och jag får glömma skräckkonst – i alla fall för ett tag.

Nu ska jag börja om. Liksom helt.

Imorse vaknade jag av att jag kom på en ny teknik som jag inte prövat. Och om jag skulle känna mig bekväm med den så skulle mina målningar bli så mycket bättre! Har redan börjat skissa upp en ny målning, som kommer innehålla nya element.

Mina förra nyckelord i måleriet var:

Skräck, demoner, ondska, sorg, vrede, ångest, ensamhet, hånskratt, rädsla

Mina nya nyckelord i måleriet kommer att vara:

Äckel, det okända, galenskap, glädje, lust, lekfullhet, nyfikenhet, förvirring, obalans, galet skratt, kontroll

Sitter här och känner elvatusen olika känslor inför att åka hem till Norrköping på fredag. Alltid lika märkvärdiga känslokluster när jag ska åka tillbaka. Norrköping ligger där, två timmar bort, som en mörk och diffus skuggstad av det som jag brukade kallade hemma. Där har så mycket hänt. Utspelat sig. Varit. Passerat. Där har jag mamma och pappa. Huset jag växte upp i. Mina gamla Kittyböcker. De först tavlorna jag målade. I Norrköping finns begravda minnen överallt. I varje hörn. Varje gata har någon slags betydelse för mig.

Jag packar ihop mina saker i min gamla lägenhet i Norrköping inför Stockholmsflytten i vintras.

Uppe på Bråddgatan  fikade jag ofta på Café Broadway, med tidigare älskare och vänner. På Knäppingsborgsgatan hade jag min stora genombrottsutställning My victorian Secret 2007. På Södra Promenaden blev jag ihop med en pojkvän. På Östra Promenaden gick jag och funderade på om jag orkade leva, under min depression. Nere på Trozelligatan kände jag mig som mest hemma, under mina år som gift. På Gamla Rådstugugatan hälsade jag på Anki och drack Egyptiskt kaffe. Vid Vattenfallen stod jag och grät. Hånglade. Skrattade. Under det julgransbelysta stora trädet vid Cresendo förlovade jag mig. I lusthuset i Abborreberg förlovade jag mig men an annan man några år tidigare.Varje milimeter av Norrköping är minnesfällor.

Småbåtshamnen i Lindö där jag är uppväxt.

Vid de stora vattenfallen i Industrilandskapet i Norrköping. Mitt favoritställe i stan.

Och så alla människor som jag lämnade kvar där. På både gott och ont.Vänner som jag saknar. Demoner som jag är glad att jag slipper. Och alla andra där emellan.

Jag har rest långt i mitt inre sedan jag flyttade från stan. Och rannsakat mig själv, granskat mig själv, plågsamt noga. Och kommit fram till inte så smickrande saker om mig själv. I Norrköping finns också människor som jag gjorde illa. Som jag trampade på. Och det såg jag inte då.

På mitt favoritställe – Världens Bar i Norrköping där jag hängde 2003-2009.

Café Woodstock där jag hängde under gymnasiet och åt omelett med philadelphiaost.

Jag älskade verkligen Norrköping när jag bodde där. Men nu känns staden så liten. Jag fick inte längre plats. Tränges ut. Av många skäl. Konstnärligt. Mentalt. Socialt. Själsligt.

Men jag älskade Norrköping för allt det var och allt det inte var. Jag älskade Norrköping för alla vattenfallen. För alla freaks. För kullerstenarna på Gamla Torget. För Strömsparken och alla ljus i träden om vintern. För det trygga varuhuskomplexen i city. För gula faran. För minnena från Stadsmuséet. För den vackra övergivna silon i Västgötebacken. För den märkliga gravstensstatyn mellan Åhléns och Domino. Jag älskade även Norrköping för den märkliga prissättning av varor för 8.88 kronor på Klippet.

Sover i en bil i Norrköping 2009.

Jag och Ellika på Världens Bar 2006.

Jag och ett skummande Vattenfall i Industrilandskapet

Vattenfall

Korthårig på sommarcaféet i Abborreberg 2007

Klädd för vernissage – My Victorian Secret på Grammofon i Norrköping, 2007.

]]> http://www.miamakila.com/blogg/2010/09/01/elvatusen-kanslor/feed/ 3 http://www.miamakila.com/blogg/2010/09/01/a-million-thanks-to-andy-warhol/ http://www.miamakila.com/blogg/2010/09/01/a-million-thanks-to-andy-warhol/#comments Wed, 01 Sep 2010 18:02:10 +0000 Mia http://www.miamakila.com/blogg/?p=12049

Watch theese guys say “Thank You” a million times for Andy Warhol!

The Confusion by Mia Mäkilä, 2010, mixed media on paper

24 x 32 cm FOR SALE! 800 SEK