and why do dancers always have to count to 8? … 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8!

Earlier today, I took the crappiest pic of me ever! Duck face AND a bug on my face!! Wtf?!

and I’m scared of bugs… I totally freaked out when I saw the pic in my camera

Det händer så mycket runt mig just nu. Julee Cruise och jag fortsätter skriva mejl till varandra, och sakta men säkert växer en unik och inspirerande vänskap fram. Det känns som en dröm inom en dröm och jag har svårt att förstå vidden av denna nya vänskap. Att vara i David Lynch inre krets är surrealistiskt och kittlande. Igår gick jag runt och kände mig självlysande. Var så nära kärnan av min existens att jag kunde smaka den. Den smakade som rosa luftbubblor med vit eld inuti. Jag är mer levande än någonsin och har förstått hur  långt bort jag reste från mig själv i skaparkrisen. Julees varma ord och komplimanger om min konst gör mig inte bara smickrad utan även rörd och jag känner mig sedd – förstådd. Och det är det bästa jag vet.

Hennes konstnärskap, hennes röst och musik och mina bilder och konst vävs samman när vi pratar. Hennes öde och mitt öde i lager på lager.

Varje dag får jag dessutom mängder av mejl från fans som berättar hur mycket min konst betyder för dem och hur talangfull jag är. Jag har svårt att ta till mig allt det braiga som händer, men försöker. Ibland får jag nästan utomkroppsliga upplevelser av berömmet. Jag vet att de talar om mig och det jag gör – men det känns ändå overkligt och jag – vem är jag liksom? Vem tror jag att jag är och vem tror de att jag är? Kan jag få ihop pusselbitarna så det blir en helhet? Där deras jag – och mitt jag – möts i en och samma person?

Det är också helt galet att jag får så mycket stöd och kärlek från främlingar och andra konstnärer – när jag blivit sviken av så många i min närhet. Jag funderar på hur det kommer sig, men får inga svar.

Var hos min psykolog på Danderyds sjukhus idag och det var en smärtsam session med mycket nya tankegångar om närhet, svek och den här gången nöp han till ordentligt i hjärteroten. Promenderade hem och grät från Skanstullsbron ända hem. Så mycket smärta och besvikelse över människors beteenden. Så mycket förlorad trygghet och närhet.

När Mattias kom hem och jag åter igen var i hans trygga, lugna närvaro, kändes det lite bättre. Men jag har en tryckande huvudvärk som liksom tränger sig ut ur hjärnan genom skallen. Det är säkert mina undantryckta känslor som pyser ut. Lite i taget.

Just nu är jag låg. Trots allt bra som händer. Men det är inte så konstigt, den här behandlingen är inte enkel och det är allvarliga svek och trauman som bearbetas. Jag tycker ändå jag klarar av det här väldigt bra. Min psykolog är nöjd med mig och berömmer mig hela tiden för mina psykologiska framsteg. Gör bra självinsikter och bryter mönster. Det är det allt handlar om. Finns ingen annan genväg till att växa och må bra i själen.

Men jag har inte insett hur ensam jag känner mig. Hur ensam jag faktiskt har varit.

Därför kunde inte den här nya vänskapen med Julee Cruise komma lägligare. Och jag har fått andra fina vänner det här sista året, som betyder väldigt mycket för mig. Jag är inte ensam, det vet jag. Och jag är en extraordinärt bra konstnär, det vet jag också. Men att veta och känna är inte samma sak.

Nu måste jag bara lyckas kombinera dem.

Just nu är en skiljelinje mellan två världar. Vågar jag ta steget in i nästa värld? Trots att jag inte vet vad som väntar där?

Klart jag gör.

Jag vet att något stort håller på att hända mig. Jag håller andan en stund. Tills det är dags att dyka ned i allt det okända och härliga som väntar. Jag är lite skraj men förväntansfull.

Som fan.